Den blinda ugglan

Översättare:
Original: Buf-i-kur
Noveller, Romaner Iran

"Det finns sår i detta liv som liksom spetälska i avskildhet äter och sargar själen." Så inleds Sadeq Hedayats drygt 90 sidor långa novell "Den blinda ugglan" från 1937. Detta är egentligen inte det av hans verk som bäst representerar hans författarskap, men det är den av hans böcker som kommit att röna mest uppmärksamhet, uppskattning och avsky. Lejonparten av hans produktionen har en ton som ligger folkloristiken och den ryska 1800-talslitteraturen nära. Influenserna till den mörkt drömska och surrealistiska tonen i "Den blinda ugglan" har man sökt hos Kafka och Poe. Själv tycker jag att den minner något om Hermann Hesses tio år äldre "Stäppvargen". Man har också tagit för troligt att Hedayats eskalerande opiummissbruk bidrag till förändringen i hans litterära stil, liksom man pekat på influenser från existentialismen, Jung och den moderna psykoanalysen. Någon har kallat "Den blinda ugglan" för psyko-fiction. Men där finns också inslag från den persiska myten och folksagan och ett centralt tema är hämtat från miniatyrmåleriet med dess emblematiska motivval. Det är en svart historia, en mardrömsskildring om ensamhet, utanförskap, isolering, död och fåfäng, missriktad och perverterad kärlek som mynnar i självhat. Bokens intrig låter sig svårligen återges. Det är, skriver författarjaget, en berättelse om "själens skugga som framträder i tillstånd av dvala och i mellanrummet mellan sömn och vaka" Författarjaget berättar sin historia för sig själv, för sin egen skugga, för att göra sig betrodd inför sig själv eller för att själv kunna tro på sitt liv som närmar sig sin ände - i död eller vansinne. Bokens själv och dess skugga är viktiga nycklar till någon form av förståelse av Hedayats berättelse. Han leker med tidsperspektiven och inte minst med individualiteten på ett sätt som för tankarna till 2006 års nobelpristagare Orhan Pamuk (speciellt då "Den svarta boken" och "Den vita borgen".) Där finns ett återkommande motiv med en svartklädd kvinna under en cypress vid en bäck och denna kvinna förekommer gång på gång i boken som mor, syster, bror, älskarinna och hora. Där återkommer också en puckelryggig, tandlös gammal man som i olika roller rör sig likt ett ont omen genom berättelsen. Ständigt dyker samma personer upp i till synes nya roller, i nya tider. Berättelsens inledning sker i ruinerna av sin egen fortsättning och slutligen flyter personaget samman i en person och ett mord som kan tolkas som ett självmord. Berättelsen är uppbyggt som en lek med speglar där varje spegel speglar samma motiv. Men hos Hedayat är var och varannan spegel förvriden, konkav eller konvex. Man har velat spåra rötterna till Hedayats svarta skildring av personförskjutning och omöjliga mellanmänskliga relationer i en påstådd homosexualitet och ett därav följande självhat. Det finns många ingångar i "Den blinda ugglan". Man kan läsa den som en skräckhistoria, som en existentiell novell, som en surrealistisk mardrömsskildring osv. Andre Bretón, den självutnämnde ledaren för den franska surrealismen, har kallat den för ett av de få sanna mästerverken och boken blev närmast kultförklarad i Sverige då den kom ut. Den sålde slut på förlaget och bibliotekens exemplar blev stulna. Idag är den så gott som omöjlig att få tag i, varför det är glädjande att höra att bokförlaget Tranan kommer med en nyutgåva.

Simon Sorgenfrei

Anmärkning 

Ingår i Macondos klassikerserie med ett förord av poeten och kritikern Anna Hallberg.