Palmvindrinkaren

Tutuolas mästerverk är den första på engelska skrivna romanen från Västafrika som väckte uppmärksamhet också hos amerikansk och engelsk kritik.
Författaren skrev den på vad Dylan Thomas kallade "young English", en bisarr afro-engelska som är Tutuolas egen variant av det engelska språket.
Om boken prisades utomlands för sin originalitet och fantasirikedom tyckte man på hemmaplan att han tappade väl häftigt från inhemska källor och man ogillade språkfelen. Tutuola lånade från den muntliga berättartraditionen, från yorubafolkets egna sagor och myter och från yorubahövdingen Fagunwas berättelser, skrivna på yoruba, men som i all stor konst blev resultatet mer än sina delar.

Huvudpersonen, en latmask begiven på palmvin, har ärvt 560 000 palmträd av sin far. Hans tid går åt till palmvinsdrickande: först dricker han från morgon till kväll, sedan dricker han från kväll till morgon, alltid i glada vänners lag. Men frossandet får ett hastigt slut när hansvintappare ramlar ned från ett träd och bryter nacken av sig.

För att återkräva sin oersättlige palmvinstappare beger sig berättarjaget på en äventyrlig färd till de dödas stad. På sin vandring möter han fasansfulla monster, talande träd, rullande dödskallar och vandrande stenar. På vägen räddar han en flicka som hålls fången av en dödskalle. (En skalle som förtrollade henne när han var på marknaden och uppträdde som den fulländade gentlemannen iklädd förhyrda kroppsdelar, men som förskräckte henne när han återlämnade kroppsdelarna en efter en och reducerade sig själv till en hoppande dödskalle.)

Flickan blir hans fru och föder en son ur sin tumme. Barnet, som har krafter av stål och en röst som när en hammare slår mot ett städ, blir en outhärdlig börda för sina stackars föräldrar. Han är ond och grym och han har en fruktansvärd aptit. För att bli kvitt honom bränner de ned sitt hus, men barnet återuppstår ur askan, nu som en stympad barnunge som talar med så låg röst att det låter som om han talade i telefon. Till sist befrias föräldrarna från sitt monster genom ingripande av de tre varelserna Trumma, Sång och Dans. Palmvinsdrinkaren och hans hustru fortsätter sin resa och hamnar bland annat i det vita trädet där Trofast-moder härskar. Men innan de kommer in i trädet säljer de sin död till någon vid dörren för ett pris av sjuttio pund och de hyr ut sin fruktan för fem pund i månaden. Där inne pågår ett evigt festande med sång och steppdans i ljuset av technicolor som byter färg var femte minut. Paret roar sig intensivt, men efter ett år och två veckor i trädet måste de åter bege sig av. Nu tar de tillbaka sin fruktan, men mannen som köpt deras död vägrar att skiljas från den, varför de fortsätter sin resa i odödligt skick.

De upplever ytterligare äventyr. Mardröm och komik blandas till en fantastisk brygd där inte minst siffror bidrar till den surrealistiska effekten. Prudentligt redogörs för antal, klockslag, avstånd och omfång: efter att vid 2-tiden på natten ha blivit misshandlade av 400 döda småbarn med piskor, plockas paret upp av en man som stoppar ned dem i en 45 meter bred säck gjord för att rymma 45 personer, men därinne finns för tillfället bara 9 förfärliga varelser, alla 91 centimeter långa.

Tutuola stöder sig på den traditionella folksagan med dess arketypiska myter. Han använder sig av den muntliga berättelsens teknik, men på vägen från det talade till det tryckta ordet har han skapat något mycket eget och alldeles förtrollande. Kole Ogunmola, dåvarande regissör för folkoperan i Ibadan, har producerat en operaversion av Palmvindrinkaren på yoruba. Verket hade sin urpremiär på The Arts Theatre vid universitetet i Ibadan 1963.

Barbro Norström Ridaeus