Augusto Roa Bastos

Under den långvariga Stroessnerdiktaturen lånade Augusto Roa Bastos gärna sitt goda författarnamn till motståndskampen för att ge den luft under vingarna. Som Paraguays mest betydelsefulla författare väckte han mer uppmärksamhet än många andra som försökte informera om det hermetiskt tillslutna landet.

Roa Bastos har skrivit romaner, novellsamlingar, dramatik, poesi och essäer. Hans mest kända roman, en omfångsrika Yo El supremo 1974 (Jag den Högste) har rönt en enorm uppmärksamhet världen över. Den räknas till de latinamerikanska s k diktatorsromanerna; en hel rad stora författare skildrade på olika sätt diktaturens väsen, bl a Alejo Carpentier och Gabriel García Márquez.

Roa Bastos föddes i huvudstaden Asunción men växte upp i en mindre by, Iturbe, som också förekommer i hans böcker. Hemmet var fattigt men kultiverat. Fadern behärskade latin, kunskaper som han i sinom tid lärde ut till sonen. Modern var mycket litteraturintresserad och läste Shakespeare. Enligt vad Roa Bastos har berättat i intervjuer var det till stor del moderns förtjänst att han började skriva. Hon uppmuntrade honom mycket, och när han var omkring 13 år skrev mor och son ett teaterstycke tillsammans som också spelades upp inför publik.

15 år gammal övergav Roa Bastos sina studier och gav sig tillsammans med en kamrat ut på en äventyrlig färd i syfte att gå in som frivillig i Chacokriget (1932-35) mot Bolivia. Efter återkomsten började han skriva dikter och debuterade 18 år gammal med diktverket El naranjal ardiente (1935).

Egentligen skulle han ha fått en bok utgiven ännu tidigare, efter att ha vunnit en romanpristävling med ett alster betitlat Fulgencio Miranda. Men detta råkade han glömma på en spårvagn i Asunción och sedan dess är det försvunnet. Författaren lär dock tycka att det var lika bra att så skedde.

Efter en tid som banktjänsteman var han under fem år (1942-47) redaktionssekreterare på tidningen El País. Han arbetade också som radiokommentator. 1947 utnämndes han till kulturattaché i Buenos Aires, och där valde han att stanna för att undgå Stroessnerregimens förföljelser. Där arbetade han som journalist, bl a i dagstidningen Clarín. Senare var han verksam som lärare i filmvetenskap och spanskamerikansk litteraturhistoria.

1953 utkom novellsamlingen El trueno entre las hojas och någon tid senare tog han steget över till romanen med Hijo de hombre (Människoson), som trycktes 1960.

Roa Bastos bodde kvar i Argentina fram till 1976, samma år som militären tog över och diktaturen var ett faktum. Oroad av det hårdnande förtrycket accepterade han en inbjudan från det franska utbildningsdepartementet att arbeta vid den spanskamerikanska fakulteten vid universitetet i Toulouse. Han stannade i Frankrike till 1983.

Året innan hade han gjort ett försök att återvända till Paraguay, men blev utkastad sedan han hade hållit ett föredrag på universitetet i Asunción och samtalat med studenterna. Berövad sina paraguyanska identitetshandlingar erbjöds han ett spanskt hedersmedborgarskap, vilket han accepterade. Han bosatte sig en tid i Spanien men återvände senare till Toulouse. 1994 utgav han romanen Contravida. 1996 återvände han till Paraguay.

Förutom sina skönlitterära verk har Roa Bastos skrivit artiklar i sociokulturella ämnen, liksom artiklar om Paraguay och dess historia.

Läs mer om Roa Bastos i Jöran Mjöbergs bok Latinamerikanska författare (1988).