Introduktion till den afrikanska litteraturen
"Alla vägar tycks mötas här, korsa varandra och ta av i nya väderstreck."
Per Wästberg (Afrika berättar, 1961)
En oktoberdag 1994 när den egyptiske författaren och nobelpristagaren Naguib Mahfouz som vanligt tar en fredagspromenad från sitt hem i Giza till kaféet Aly Baba vid Tahrirtorget i Kairo, blir han överfallen och knivhuggen på öppen gata. En septemberdag 1994 när nobelpristagaren Wole Soyinka anländer till flygplatsen i Lagos för vidare befordran till Stockholm och seminariet Demokrati i Afrika fråntas han sitt pass på order från militärregeringen och hindras att lämna landet. Soyinkas uteblivna anförande blir därmed ett av seminariets viktigaste inlägg.
DET FRIA ORDET
Det fria ordet lever farligt på de flesta kontinenter. Afrika är inget undantag. Av författarna i denna bok har flera suttit i fängelse för sina ords skull, andra har mist sina arbeten, satts i husarrest, tvingats i landsflykt, censurerats, förföljts och bevakats. När den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong'o övergav engelskan och började skriva påkikuyu belönades han med fängelse utan rättegång. Han lever numera i landsflykt. Hans böcker på kikuyu förbjuds i hans hemland i ungefär samma takt som de produceras. Hans senaste bok Matigari förbjöds efter fyra månader, upplagan drogs in och en person som setts läsa högt ur den arresterades. Den somaliske författaren Nuruddin Farah tvingades leva i landsflykt efter sin regeringskritiska roman A naked needle.
De egyptiska författarna Sunallah Ibrahim, Yousuf Idris och Nawal El Saadawi har var och en, de två första under Nasserregimen, den senare under Sadats regemente, suttit i fängsligt förvar, liksom nigerianen Soyinka och sydafrikanen Breytenbach. Den senegalesiske författaren och regissören Sembène Ousmanes film Ceddo (1977) totalförbjöds i Senegal och den samlade damm på censurens hyllor i åtta år innan den slutligen släpptes i censurerat skick. Det officiella skälet till förbudet var regissörens vägran att ändra filmens titel från Ceddo till det mer passande Cedo.
Det verkliga skälet var det brännbara ämnet. Ousmanes film, som bygger på faktiska händelser ur Senegals förflutna, handlar om en animistisk motståndsgrupp som vägrade att låta omvända sig till islam. Eftersom 90% av Senegals befolkning tillhör den muslimska tron var det många som kunde ta illa upp. Mahfouz har vid flera tillfällen hotats till livet av fundamentalistiska grupper, främst för Drömmarnas gata som, när den gick som följetong i dagstidningen al-Ahram 1959, utlöste insändardebatter och gatudemonstrationer. Romanen har aldrig publicerats i bokform i Egypten, och när frågan åter väcktes i med Mahfouz nobelpris i litteratur 1988, hotades författaren åter till livet av samma fundamentalistiska grupper och diskussionerna om en eventuell publicering avstannade. Det betecknande i sammanhanget är att Drömmarnas gata på intet sätt är ett mot islam fientligt verk.
I Sydafrika, som alltid fordrar sitt eget kapitel i dessa sammanhang, tvingades en hel generation av svarta författare i exil för sina ords skull. Abrahams, Head, La Guma, Mphahlele, Nkosi med flera valde eller tvingades välja ett liv i exil. De som stannade kvar, som Don Mattera, tillbringade år i husarrest. I Algeriet har under de senaste åren ett stort antal intellektuella mördats av fundamentalistiska islamister. Ändå tystnar aldrig det fria ordet. Där finns alltid någon som är beredd att föra det vidare. Det finns alltid, med en bild från Achebe, en termitstack kvar på savannen som kan berätta för savannens gräs om fjolårets gräsbränder.
HISTORIK
Romankonsten är ung i Afrika, men berättartraditionen är gammal. Den afrikanska litteraturen är, säger Chinweizu i inledning till antologin Voices from twentieth-century Africa (1988), åtminstone lika gammal som pyramidtexterna. Det är ett påstående som inte stått oemotsagt. I Etiopien utbildades århundraden före Kristi födelse skriftspråket ge'ez som följdes av amharinja. Under det sena 1200-talet fram till 1500-talets början upplevde landet en kulturell storhetstid. Det var bl.a. under den tiden man började skriva de ryktbara regentkrönikorna. I Nordafrika, som hör till den arabiska kultursfären, kom skriftspråket tidigt genom arabernas försorg. Den arabisering som ägde rum på 600-talet var mycket framgångsrik och gav upphov till en rik och varierad litteratur inom ämnesområden som filosofi, teologi och naturvetenskap, men också språkligt komplicerade diktantologier skapades på formfulländat rimmad vers. Den berättande prosan återfinns redan i Josefs sura i Koranen och någon gång på 800-talet skrev författaren Jahiz "Boken om de giriga".
I dessa sammanhang brukar också nämnas Tusen och en natt som år 1704 letade sig till Europa i fransmannen Gallands fria översättning. Hur gammal denna folkliga sagosamling egentligen är tycks vara oklart, då dessa sagor länge sågs som en sämre sorts litteratur som de lärde undvek att befatta sig med. Troligen började den skapas under 900-talet, och under ca 500 år befann den sig på ständig tillväxt. Denna sorts litteratur har emellertid föga att göra med den arabiska romanen och novellen som hämtat mer inspiration från västerlandet än från något annat håll. Fanbäraren i detta sammanhang är juristen Muhammad Husayn Haykal som redan 1914 publicerade romanen Zaynab i Frankrike - för säkerhets skull under pseudonym, eftersom genren hade lågt anseende. Det skulle emellertid dröja ytterligare tjugofem år innan Naguib Mahfouz uppenbarade sig på den litterära scenen och inledde en modern arabisk romantradition. Under tiden prövade många som kände sig kallade både roman- och novellgenrerna, och med samlingen "Sheikh Goma'a och andra berättelser" av egyptiern Mahmud Taymur fick novellen år 1925 sitt stora genombrott. Förutsättningen för framför allt novellens framgång i Nordafrika var den rad av tidningar och tidskrifter som såg dagens ljus omkring sekelskiftet.
Västafrika delar Nordafrikas erfarenhet av först den arabiska, därefter den europeiska kolonialismen. Också här spelade det arabiska skriftspråket en stor roll. De västafrikanska riken som växte upp vid öknens rand använde arabiskan som administrativt språk. Soundiata (eller Sunjata), den legendomspunne härskaren som på 1200-talet styrde över kejsardömet Mali, uppmuntrade användningen av skriftspråket vid sitt hov. Arabiskan var i dessa länder i stort ett religiöst och administrativt språk vid de stora handelsrikenas hov. Flera afrikanska folk började så småningom använda det arabiska alfabetet för att återge sina egna skriftlösa språk. Så var t. ex. fallet med hausafolket i Nigeroch Nigeria. Swahili, som vuxit fram längs den östafrikanska kusten, var i begynnelsen bara ett talspråk. När det så småningom började efterträda arabiskan också som skriftspråk skrevs det till en början med arabiska skrivtecken. Det äldsta bevarade swahilimanuskriptet, skrivet med arabiska skrivtecken, är sextonhundratalsdikten Hamziya, en översättning av en egyptisk hyllningsdikt från 1200-talet. Swahili räknas som ett bantuspråk, men det har en mängd låneord från såväl europeiska språk, främst engelska, som från arabiska, indiska och persiska. Swahili är fortfarande ett mycket livskraftigt språk i Östafrika, speciellt i Tanzania, där det är officiellt språk.
Den muntliga berättartraditionen har spelat en mycket viktig roll i Afrika söder om Sahara. Eftersom många afrikanska språk inte existerade i skrift, var det genom den muntliga berättarkonsten historiska skeenden fördes vidare till yngre generationer. Myter, sagor, sånger och krigares hjältedater färdades från generation till generation genom barder, som i Västafrika kallades grioter. En griot hade en mycket framskjuten ställning i sitt samhälle. Yrket gick ofta i arv. I Les contes d'Amadou Koumba (1947; Amadou Koumbas berättelser,1979) lägger senegalesen Birago Diop orden i munnen på en griot vid namn Amadou Koumba, som sägs ha varit familjen Diops specielle leverantör av sagor och myter. Leuk Hare och Bouki Hyena är i dessa fabler inbegripna i samma eviga träta som de svenska folksagornas listige Räv och dumdryge Varg. I Camara Layes Le maître de la parole (1978), berättar grioten Kouma Lafôlô Kouma om Mali-imperiets kejsare Soundiata, en omsjungen herre som återkommer i bl.a. den av Djibril Tamsir Niane nedtecknade Soundjata ou l'épopée mandingue (1960), som också finns översatt till engelska, och i Massa Makan Diabatés Kala Jata (1965).
I Nigeria har Amos Tutuola hämtat sin inspiration från yorubakulturens myter och jägarsagor, bl.a. i Palmvindrinkaren, men processat materialet i sin egen rörliga hjärna och ut har kommit något mycket eget och alldeles förtrollande. Wole Soyinka, som inkluderar element från många kulturer i sin orädda gestalt, har ändå sina djupaste rottrådar i yorubafolkets kultur, en kultur som ligger till grund för hela hans författarskap. Också i Östafrika spelar den muntliga berättartraditionen en viktig roll som inspirationskälla. Okot p'Biteks mamma var sitt folks främsta sagoförtäljare med mer än åttio sagor, sånger och fabler på repertoaren. När p'Bitek kom till henne med sin nyskrivna smädedikt Lawinos sång, i sin första version på acholi, bad hon: Sjung den för mig. Liksom den västafrikanska sagan förutsätter den östafrikanska musikalisk talang då den ofta framförs sjungande. Sagan var sedelärande och uppfostrande, ett sätt att bevara släktets historia innan polaroidkameran fanns. Den kunde smäda och banna, smeka och kråma sig, men den var alltid underhållande och den var i ständig förändring eftersom den byggde på ett samspel mellan berättare och åhörare.Somalia har kallats ett land befolkat av poeter. Ändå fick landet inte ett eget skriftspråk förrän 1972.
Den muntliga berättartraditionen är emellertid mycket stark och levande. Nuruddin Farah stammar från muntliga poeter både på sin fars och sin mors sida. Hans mor, som dog så sent som 1990, var en av sitt lands främsta muntliga diktare. Den muntliga berättartraditionen har ofta undervärderats, men på senare år har trenden vänt, och forskare, med Chinweizu i spetsen, har betonat dess helt avgörande roll för den litterära tillväxten. Men den moderna afrikanska skönlitteraturen har en mängd fäder. De heter Melville, Conrad, Kafka, Joyce och D.H. Lawrence, för att nämna några. Afrika är hårt märkt av de utifrån kommande attackerna, utplundringen som tog sin början med araberna, övertogs och effektiviserades av européerna. Portugiserna härjade utefter kusterna redan på 1400-talet. Senare kom triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika, där slavhandeln var en viktig och för Afrika förödande komponent.
Sist kom kolonialismen, européernas egen brakfest under 1800-talets senare hälft, där man med linjal i hand drog upp gränser med samma orubblighet som hos lämlar på marsch. Afrika delades mellan kolonialmakterna, de konstgjorda gränserna skar i många fall djupt genom sociala och etniska enheter. Kolonialisternas politik gentemot de koloniserade områdena kunde skifta, men ett hade de alla gemensamt: den traditionella litteraturen, som varit en gemensam och delad upplevelse i sin muntliga form, förlorade nu i betydelse. De europeiska skriftspråken blev litteraturens enda godkända färdmedel. Den muntliga berättarformen deklasserades och marginaliserades. När Amos Tutuola från Nigeria broderade vidare på det muntliga berättargodset, och dessutom gjorde det på ett engelskt skriftspråk som inte följde grammatikens lagar, förhånades han av sina egna. Litteraturen som skrevs av de afrikanska författarna hade ett uppfostrande syfte, men till en början är det inte så mycket de egna leden man vill uppfostra som uppfostrarna själva, kolonialmakternas representanter. För att upplysa européerna om kolonialismens förödande inverkan på samhället måste afrikanerna föra sin talan på kolonialisternas språk. Från slutet av fyrtiotalet och genom hela femtio- och sextiotalen kommer en mängd romaner och dikter om afrikanska förhållanden.
Négritude är den första och viktigaste av de moderna litteraturströmningarna i Afrika. Rörelsen uppstod i Paris omkring år 1934 bland en grupp unga studenter från Karibien och Västafrika som samlades runt tidskriften L'étudiant noir. De såg som sitt främsta mål att återuppväcka afrikanernas självkänsla genom att skapa en ny medvetenhet och en ny stolthet över den afrikanska kulturen. Deras inspirationskällor kom bl.a. från negrismo, en litterär rörelse som började på Kuba 1927. Men både negrismo och négrituderörelsen fick näring ur det starka intresse för Afrika och allt afrikanskt som spred sig i västerlandet under 1920-talet. Europa hade hamnat i en kulturkris efter första världskriget, civilisationen hade inte skapat ett bättre samhälle, utan i stället förött det. Intellektuella som D.H. Lawrence, Breton och Cendrars sökte inspiration från främmande, vitalare kulturer. Picasso och den kubistiska skolan fann fruktbara impulser i afrikansk konst och skulptur och Exposition Coloniale som hölls i Paris 1931 underblåste ytterligare intresset för afrikansk kultur.
De mest tongivande i négrituderörelsen var Aimé Césaire från Martinique, Léopold Sédar Senghor från Senegal samt Léon Damas från Franska Guyana. Rörelsen var mycket löslig till sin konstruktion och själva uttrycket négritude myntades först i en långdikt av Aimé Césaire "Cahier d'un retour au pays natal", som publicerades i den franska tidskriften Volontés augustinummer 1939.(Senare utgiven separat och översatt till engelska, först under titeln Memorandum on my Martinique (1947) därefter under titeln Return to my native land (1969).
Négritude var en protest mot den franska assimileringspolitiken och särskilt mot den äldre generationens villighet att låta sig modelleras i franska formar. Négritude syftade till att återuppväcka och utforma en egen kultur som, menade man, stod i bjärt kontrast till västerlandets materialism och själlöshet. Byggstenar som rytm, känsla, andlighet, intuition, sinnlighet och skönhet användes i det ideologiska konstruktionsarbetet och kontrasterades mot europeiska hörnstenar som individualism, skeptisism, materialism och förnuft. Det är Léopold Sédar Senghor som blivit rörelsens ideolog. Han har sedan slutet av andra världskriget arbetat med att i sina dikter, tal och essäer formulera det specifika för rörelsen. Etiketten "négritude" har klistrats på diverse västafrikanska poeter drivna av hemlängtan, men det är få som själva applicerat den på sina verk. 1947 utkom det första numret av tidskriften Présence africaine samtidigt i Dakar och Paris. Denna tidskrift kom att spela en mycket stor roll för rörelsen och det var i dess spalter afrikanska intellektuella formulerade och omformulerade det afrikanska kulturbegreppet. Négrituderörelsens sanna manifest återfinns dock i Jean-Paul Sartres viktiga förord till den av Senghor redigerade Anthologie de la nouvelle poésie nègre et malgache de langue française (1948), men som också kom att utges separat under titeln Orphée noir (Black Orpheus, 1963). Antologin har kallats för négrituderörelsens mest betydande verk.
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom rörelsen allt mer att kritiseras. En del kritiker, oftast afrikanska intellektuella, fann kulturbegreppet enkelspårigt och rasmedvetandet farligt nära rasistiska klyschor. Andra vände sig mot konservatismen och neokolonialismen som de ansåg blev konsekvensen av Senghors uppfattning av négritude.
1950-TALET
Redan på 1950-talet skapades en litterär tradition. Eftersom förhållandena oftast var bedrövliga också för de vita invandrarna som hänvisades till samma usla livsvillkor som den infödda befolkningen kan man säga att portugiserna, åtminstone i storstäderna, utövade en sorts oavsiktlig jämlikhet. I storstädernas musseques (slumområden) trängdes svarta, vita och mestiços (mulatter). Rasdiskriminering var sällsynt. Med tiden växte mulattfamiljernas antal. På Kap Verde är numera den övervägande delen av befolkningen mulatter. Rastillhörighet betyder mycket litet i dagens lusofona Afrika. All opposition mot kolonialdiktaturen straffades obönhörligt och strängt, oftast med förvisning och fängelse i koncentrationslägret Tarrafal på Kap Verde. Medan 60-talet var den koloniala frigörelsens tid för många länder i det fransk- och engelsktalande Afrika, vägrade Portugal hårdnackat att släppa ifrån sig sina besittningar. Portugiserna betraktade dem som en del av Portugal, provinser, fast på andra sidan havet. Den litteratur som skapades i detta klimat blev av tvång och nödvändighet en protestlitteratur. Motståndets poesi fick en viktig plats i denna litteratur. I Östafrika var utgångsläget i viss mån ett annat än i Västafrika. Britterna hade inte försökt att göra engelsmän av den intellektuella eliten. I stället administrerade man kolonierna genom indirekt styre, vilket innebar att lokala hövdingar eller kungar gavs en viss, men mycket begränsad makt.
ÖSTAFRIKANSK SKÖNLITTERATUR
Någon östafrikansk skönlitteratur på engelska fanns inte förrän på 1960-talet. Enstaka antropologiska och biografiska verk hade visserligen publicerats tidigare, men någon skönlitterär tradition fanns inte. Universitetet i Makerere i Ugandas huvudstad Kampala blev regionens litterära plantskola. Universitetet hade startats redan 1939. Dess upptagningsområde var hela det brittiska Östafrika: Uganda, Kenya, Tanganyika och Zanzibar. Lärarkåren kom från Europa och USA. Här kunde man studera litteratur och även ta examen i ämnet, men den litteratur man studerade var brittisk. Vid den engelska institutionen i Makerere fick man lära sig att skriva en oantastligt korrekt engelska. Några utvikningar tilläts inte. I studenttidningen Penpoint som startades 1958 gavs den skrivsugne en möjlighet att pröva sina litterära krafter. Kenyanen Ngugi wa Thiong'o var en av tidningens första redaktörer och han framträdde själv med bidrag i dess spalter.
På 1960-talet började också andra litterära studenttidningar dyka upp vid de unga universiteten i Östafrika. Men den lokala kreativiteten hade ännu inte satt några märkbara spår på nationell nivå. Den afrikanska författarkonferensen i Kampala 1962 är ett vägmärke i den östafrikanska skönlitteraturens historia: den ledde till självrannsakan och självinsikt. När de få östafrikanska representanterna träffade etablerade författare, förläggare och litteraturkritiker från inte bara det övriga Afrika utan också USA och Karibien, greps de av beklämning över tillståndet i de egna länderna, men de sporrades samtidigt till nya försök. Ngugi som deltog i konferensen och rapporterade om den i tidskriften Transition skrev att de östafrikanska författarna var mycket entusiastiska och ivriga att ta sig fram. Han tog själv fasta på sina ord. Vid självständighetsfirandet 1962 uppförde Ugandas nationalteater hans första pjäs, The black hermit, och två år därefter publicerades romanen Weep not, child (Upp genom mörkret, 1981), den första på engelska av en författare från Östafrika. Därmed inleddes ett författarskap som skulle bli ett av de mest spännande och konsekventa på hela den afrikanska kontinenten.
I Ngugis spår kom bland andra Grace Ogot, som debuterade 1966 med romanen The promised land och därmed blev den första kvinnliga författaren i regionen. Ngugi var en av de drivande krafterna bakom en hett efterlängtad förändring på undervisningsområdet. Missnöjet med den ensidiga litteraturundervisningen vid de östafrikanska universiteten var utbredd. 1969, vid den årliga planeringskonferensen för systeruniversiteten i regionen, dvs. universiteten i Makerere, Nairobi och Dar es Salaam, skedde en veritabel revolution. Litteraturundervisningen, som hittills varit exklusivt inriktad på engelsk litteratur, övergavs till förmån för en afrikaniserad modell. För första gången sattes den afrikanska litteraturen i centrum. Några år senare genomfördes liknande förändringar när det gällde litteraturundervisningen i de kenyanska skolorna.
I Tanzania var swahili officiellt språk sedan 1966. För ett land med 120 lokala språk gällde det att hitta enande faktorer och skapa en nationell identitet. Språket blev en sådan faktor. Den engelskspråkiga romanen och novellen fick därför inte samma genomslagskraft i Tanzania, där man i stället uppmuntrade de blivande författarna att publicera sig på swahili. Det är emellertid inte i roman- eller novellgenren swahililitteraturen fick sin största betydelse. Swahilipoesin, med flerhundraåriga traditioner, fick sin store förnyare i Shaaban Robert som 1934 började skriva strängt formbunden traditionell poesi, men som snart lossade på banden och förde in verkligheten i sin diktning. Han bröt ny mark genom att ta upp teman som nationalism och antikolonialism och han växlade obehindrat mellan genrerna. Bland hans verk kan nämnas versromanerna Kufikirika (1946) och Kusadikika (1951), bägge namn på fiktiva länder.
Det första "moderna" prosaverket på swahili kom redan 1934, kenyanen James Juma Mbotelas biografiskt baserade Uhuru wa watumwa ("Slavarnas frihet"), som bygger på hans egen släkthistoria. Ett verk som översattes till engelska och hyllades - åtminstone av kolonialisterna - som banbrytande. Afrikanerna själva var dock skeptiska till dess storhet och menade att hyllningarna mer berodde på författarens positiva inställning till kolonialismen än på verkets litterära kvaliteter. På senare år har språkforskare som Alamin M. Mazrui och Ibrahim Noor Shariff ifrågasatt bokens äkthet.
1945 avslutade Aniceti Kitereza, som verkade som bibelöversättare för den katolska missionen på ön Ukerewe i Victoriasjön, en omfångsrik roman skriven på kikerewe. Eftersom han inte hittade någon förläggare trots år av bemödanden, började han själv översätta boken till swahili. Det tog honom många år, men 1981 publicerades Bwana Myombekere na Bibí Bugonoka na Ntulanalwo na Bulihwali ("Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali") av Tanzania Publishing House. Berättelsen om regnmakarens barn sträcker sig över tre generationer, är drygt tusen sidor och den omfångsrikaste berättelse som någonsin publicerats på ett afrikanskt språk. Boken, i två volymer, kom i tysk översättning 1991 respektive 1993, volym 1 med titeln Die Kinder der Regenmacher: eine afrikanische Familiensaga och volym 2 med titeln Der Schlangentöter: Ntulanalwo und Buliwali. Engelsk, portugisisk och fransk upplaga är på väg. Kitereza fick aldrig njuta av sitt genombrott, han dog några veckor före publiceringen, vid 85 års ålder.
Den första engelskspråkiga romanen som publicerades i Tanzania var Peter Palangyos Dying in the sun (1968), tätt följd av Gabriel Ruhumbikas Village in uhuru (1969). Endast ett fåtal engelskspråkiga titlar har därefter uppenbarat sig genom åren. De bästa har publicerats utomlands av författare som utvandrat, som Abdulrazak Gurnah från Zanzibar, numera bosatt i England, och Moyez G. Vassanji som lever i Kanada. Av Gurnahs produktion kan nämnas romanerna Dottie (1990) och Paradise (1994), av Vassanji novellsamlingen Uhuru street (1991) samt The book of secrets (1994), för vilken han samma år nominerades till Kanadas främsta litterära utmärkelse, The Giller Prize.
I Uganda var knappast någon beredd på det kaos som skulle följa i självständighetens spår. Den tillträdande premiärministern Obote började med att gå till attack mot den orädda kulturtidskriften Transition. Flera av dess medarbetare tvingades i landsflykt, bl.a. poeten och antropologen Okot p'Bitek, författare till Song of Lawino. Han tog sin tillflykt till Nairobi där han undervisade vid universitetet. När Idi Amin grep makten vid en militärkupp 1971 följde allt flera författare efter. Under några år publicerades det mesta av skönlitteraturen från Uganda av landsflyktiga författare i Nairobi. Men ugandierna var märkvärdigt bleka i sin kritik av Amins allt mer blodiga diktatur. De tycktes ha stelnat i maktlöshet eller skräck över det skedda. Pseudonymen Alumidi Osinya, som byggde på den sedelärande fabeln i sin hejdlösa satir Field Marshall Abdulla Salim Fisi; or, How the hyena got his! (1976), var en av de få som lyckades ta sig ur dvalan. Fältmarskalk Fisi var general Amin till allt, utom namnet.
De flesta afrikanska länderna, utom de som hölls i portugisernas järngrepp och de självklara undantagen Sydafrika och Syd-Rhodesia, uppnådde självständighet under 50- och 60-talen. Alla länder betalade för den med varierande mått av blod och tårar. I Kenya hade de vita nybyggarna först lagt beslag på de bördiga högländerna, kikuyuböndernas land, som de med sedvanlig kolonial känslighet döpte till "The White Highlands". För urbefolkningen var landet heligt, det ägdes och vårdades gemensamt. Det var deras försörjning och trygghet. Det blev en genomgripande chock för bönderna när de vita kolonialisterna berövade dem det land deras släkt brukat i generationer. På 1950-talet var de vita nybyggarnas antal uppe i 60 000. Nationalismen spred sig och nybyggarna rustade för sammandrabbning.
"Land- och frihetsarméerna" som britterna döpte till Mau-Mau började angripa koloniala mål under början av 1950-talet. I fyra år varade en blodig strid och för att få bukt med Mau-Mau-rörelsen tvingades britterna till sist sätta in 100 000 soldater i kampen. Upproret misslyckades, men nybyggarmakten var skakad i sina grundvalar och djupt splittrad. Nationaliströrelsen växte. I december 1963 nådde Kenya slutligen sin självständighet. En efterkolonial eufori spred sig i de nyligen självständiga staterna. Gemensamt hade de en uppslitande destruktiv bakgrund och kolossala - och i många fall orealistiska - förväntningar på den framtid som väntade. Den politiska agitationslitteraturen för självbestämmande som främst vänt sig till ett utländskt auditorium efterträddes nu av en litteratur som riktade sig till hemmapubliken.
Nigerianen Wole Soyinka visade vägen i sin pjäs A dance of the forests som framfördes i Ibadan till Nigerias självständighetsfirande i oktober 1960. Pjäsen är framför allt en varning att inte låta självständighetens yra stiga sig åt huvudet. Soyinka föregriper här det tema som ska bli allenarådande bland de afrikanska författarna i de nyligen självständiga staterna: besvikelsen. Det stod allt mer klart att självständigheten var en chimär. De europeiska kapitalisterna hade bara omfördelat kontrollpunkterna. Makten i samhället hade flyttats över till en väldrillad inhemsk elit som garanterade fortsatt ekonomiskt herravälde för de gamla makthavarna. Neokolonialismen hade gjort sitt inträde på scenen.
1970-TALET
Under 1970-talet radikaliseras litteraturen, besvikelsen över självständighetens tillkortakommande tar sig uttryck i politisk nationalism med radikala förtecken. Romaner med en socialistisk eller kommunistisk grundsyn överväger. Radikaliseringen håller i sig till långt in på 1980-talet. Chinweizu, Onwuchekwa Jemie och Ihechukwu Madubuike vitaliserar den litterära debatten med den polemiska essäsamlingen Toward the decolonization of African literature (1980). Under 1980-talet återvänder också många av de afrikanska författarna till sina rötter för att hämta inspiration och styrka. Soyinka publicerar självbiografin Aké - the years of childhood (1981; Aké - barndomsåren, 1983). Resan mot ursprunget blir vid denna tid också en internationell litterär företeelse bland svarta författare. Den historiska romangenren blir populär bland de afrikanska författarna. Man söker sig tillbaka i historien för att få svar på nuets frågor och man vill korrigera européernas skeva Afrikabild genom att peka på faktiska historiska händelser. Den traditionella litteraturen återupptäcks, den muntliga litteraturens teknik och betydelse poängteras.
I slutet av 1980-talet och i början på 1990-talet publiceras flera verk av yngre författare som influerats av den traditionella litteraturen i sina hemländer: Ben Okri från Nigeria och Chenjerai Hove från Zimbabwe står båda stadigt planterade i yoruba- respektive shonakulturen. Okris The famished road (1991; Den omättliga vägen, 1993) och Hoves Bones (1988; Ben, 1990) är synteser av det bästa hos den afrikanska romanen. I slutet på 1980-talet publiceras också uppmärksammadeverk av två nya författarinnor från södra Afrika: sydafrikanskan Zoë Wicombs You can't get lost in Cape Town (1987; Du kan inte gå vilse i Kapstaden, 1988) och den zimbabwiska författarinnan Tsitsi Dangarembgas Nervous conditions (1988; Rotlös, 1990). Båda är förbluffande mogna debuter som med helt olika utgångspunkter och förhållningssätt, men med humor och insikt skildrar uppväxandets lidande och gåta. Wicomb har ett postmodernistiskt förhållningssätt till den "verklighet" hon beskriver. Dangarembgas bok är mer handfast.
Denna bok består av drygt 100 annotationer av skönlitterära verk (romaner, novellsamlingar och diktsamlingar) av afrikanska författare översatta till svenska. Det äldsta verket är från 1948, det yngsta från 1993. Böckerna som behandlas är uppställda alfabetiskt efter länder, inom varje land efter författare, och därefter kronologiskt efter originalens utgivningsår. Varje grupp av annotationer följs av en författarbiografi där också de viktigaste av författarens övriga verk upptas. En förteckning över svenska tidskriftsartiklar följer därnäst, liksom en annoterad förteckning över tidskrifter med litterärt och kulturellt innehåll som behandlar Afrika. I titelindex förekommer inte bara de drygt 100 annoterade böckerna utan också de verk som omnämns i biografierna. Sammanlagt har drygt 500 verk upptagits i texten. De flesta av dessa har kommenterats.
Översättnignar av afrikanska författare översatta till svenska. Denna bibliografi är alltså ett urval som i sin tur bygger på förläggarnas urval. Urvalet är subjektivt. Antologier har inte medtagits. Geografisk spridning har eftersträvats, men inte nödvändigtvis och ovillkorligen. Författare som betytt mycket för afrikansk litteratur har fått större utrymme än andra. Ledljusen och fyrbåkarna har fått större plats än de som följt efter i snitslade banor. Samma sak gäller annotationerna. Av dagens sydafrikanska litteratur finns en fyllig representation på svenska av etablerade vita författare som Breytenbach, Brink, Coetzee och Gordimer. Några verk finns också översatta av yngre förmågor som Damon Galgut och Etienne van Heerden. John Conynghams märkliga och gripande domedagsskildring över en ung sockerrörsodlare i Natal och hans sista dagar The arrowing of the cane (1986; När sockerrören brinner, 1990) har inte annoterats i denna bibliografi, men rekommenderas. Med en melankolisk ton som för tankarna till Tjechov skildras här den överflödiga människans tragedi i sydafrikansk tappning. Av de yngre färgade eller svarta författarna finns bara Zoë Wicombs You can't get lost in Cape Town översatt till svenska. Det äldre gardet av sydafrikanska märkesprofiler som Abrahams, Head, La Guma, Mattera, Mphahlele, Nkosi är representerade med verk på svenska, men inte sådana betydande poeter som Dennis Brutus och Mongane Wally Serote.
Flera svenska författare har på senare år skrivit intressanta skildringar med afrikansk anknytning.
Per Wästbergs roman Bergets källa (1987), där kabinettssekreteraren Johan Fredrik Victorin färdas i en släktings fotspår till Kamerun, och Lennart Hagerfors Afrikatrilogi Den komiska cirkeln (barndomsskildringen Bortom Mukambo, 1983; äventyrsberättelsen Valarna i Tanganyikasjön, 1985, samt pikareskromanen Kongolesen som skrattade, 1987) bör nämnas främst liksom Sven Lindqvists reseberättelse Ökendykarna (1990), som består av hundra korta prosastycken om författarens långresa genom Sahara. En av de bästa böcker som skrivits om Afrika söder om Sahara är Per Wästbergs Afrika - ett uppdrag: reflexioner, beskrivning, gissningar (1976; Assignments in Africa: reflections, descriptions, guesses, 1986). Den yttre ramen är en resa i några afrikanska länder i södra Afrika i slutet på 60- och början på 70-talet. André Brink har skrivit att läsning av boken borde vara ett krav för alla som vill förstå Afrika. Det omdömet gäller än idag. Ingen svensk författare har gjort så mycket för att i Sverige föra ut kunskapen om afrikanska förhållanden som Per Wästberg. Hans idag klassiska skildringar av förhållandena i Sydafrika.
På svarta listan (1960, aktualiserad uppl. 1987) och i Rhodesia Förbjudet område (1960, aktualiserad uppl. 1975), väckte många svenskar till insikt om vad som pågick i länderna i södra Afrika. Genom antologierna Afrika berättar (1961, rev. och aktualiserad uppl. 1970) och Afrikansk lyrik (1970), liksom litteraturhistorien Afrikas moderna litteratur (1969) samt en oändlig mängd av kunniga tidningsartiklar, har han gjort mer för att introducera afrikansk litteratur i vårt land än någon annan. Till raden av kunniga skildringar kan numera också läggas I Sydafrika (1995), en tillbakablick och en lägesbeskrivning av Sydafrika våren 1994. Som så ofta hos Wästberg är innehållet en lyckad legering av politisk analys, dagboksanteckningar och reportage. Anders Ehnmarks insiktsfulla skildring av en resa i egna fotspår i Öst- och Västafrika Resan till Kilimanjaro: en essä om Afrika efter befrielsen (1993) och Resa i skuggan (1995) bör till sist också nämnas. Liksom Wästbergs och Lindqvists böcker är den oändligt mycket mer än en essäbok om en resa.