Barnlitteraturen i Mellanöstern

INLEDNING

"Roa dig eller försök lära dig - alltid retar det någon.
Eller låt bli - alltid retar det någon."
(ur Nasreddin)

Nöjesläsning är inte prioriterad i det arabiska samhället och ett nytt fenomen. Läsning knyts traditionellt till Koranen och dess språk (klassisk arabiska) utgör fortfarande riktlinjer för allt litterärt skapande, även om man för barn skriver en något förenklad form. Denna litterära arabiska (högarabiska) är gemensam för alla arabisktalande länder, medan talad arabiska varierar från land till land och mellan städer, landsbygd och ökenområden. Att skriva på dessa arabiska vardagsspråk t ex för barn anses inte riktigt lämpligt och väcker alltid kritik. Mycket av den arabiska litteraturen för barn består av enkla nationalistiska och moraliska berättelser med många restriktioner vad gäller ämnen, uttrycksformer och huvudpersonernas uppträdande. Man får inte vara olydig, inte ledsen och inte möta sjukdom eller död. Dessa böcker är främst avsedda för undervisning av 7-14 åringar. De är billiga, men tekniskt och konstnärligt av mycket låg kvalitet i jämförelse med svensk standard. Böcker för förskolebarn och för tonåringar saknas, liksom talböcker. Det finns få välsorterade bokhandlare och trots det gemensamma arabiska språket stannar böckerna innanför nationsgränserna.

Poesin har alltid haft och har fortfarande en viktig roll i arabisk litteratur och barnen tränas i långa recitationer. Även den klassiska arabiska prosan var rimmad. En intressant orientering om arabisk poesi får man i Alkemins blå eld Fibs lyrikklubb 1991. Modern arabisk poesi i urval och tolkning av Saleh Oweini och Nina Burton. Efterskrift av Sigrid Kahle om poesins långa historia inom arabvärlden.

Mot denna höglitterära arabiska tradition står talspråket i den folkliga, muntliga form nedtecknad i Tusen och en natt. Men denna folkliga berättartradition, som står så nära den moderna fiktionen med starka känslor som kärlek, hat, svartsjuka och sina burleskerier, ansågs till bara för några decennier sedan inte som Litteratur. Ändå innehåller sagosamlingen Tusen och en natt en avancerade litterär teknik med berättelser inuti berättelser inuti berättelser, långa och korta, fantastiska och vardagliga, hemska och humoristiska. De är inskjutna i varandra och när det är som mest spännande började folk recitera poesi för varandra.

Sagoberättarna, deras folkliga språk och deras status hittar man nu i arabiska filmer och teve-serier, medan teve-nyheter framförs på högarabiska.

DEN ODÖDLIGE NASREDDIN

Nasreddin var en skälm, dum och klok, fräck och rådig, till yrket mulla eller hodja. Han lär ha levat för 700 år sedan i Turkiet, men många länder gör anspråk på att vara Nasreddins hemland. I Turkiet visar man upp Hodja Nasreddins grav och håller en årliga Nasreddin- festival, då människor klär ut sig och spelar upp de berömda historierna i Eskishehir, hans påstådda födelseort. Nasreddin- figuren är väldigt dum, otroligt slug och full av hemligheter. Han avslöjar överheten och dyker upp i Don Quijotes 1500-tal, franska 1700-talsfabler, i Kina, i Sovjetunionen, i svenska Bellman-historier. Han var en tid förbjuden av talibanerna i den islamska världen, eftersom man inte får skämta med de mäktiga, religiösa, rigida mullorna. Historierna om Nasreddin har samlats och nedtecknats i ett afghanskt manuskript från medeltiden, det finns turkiska manuskript finns från 1500 och 1600-talet. 1837 trycktes de populäraste historierna i Turkiet. Men ett par Nasreddin-historier ingår som kortsagor redan i Tusen och en natt och som varianter i fabelsamlingen Kalila och Dimna.

Claes Hylinger har gjort en lysande svensk tolkning av Idries Shah tre Nassruddin-samlingar från 1970: Den oefterhärmlige Mulla Nasreddin, Den otrolige Mulla Nasreddins lustigheter, Den oförliknelige Mulla Nasreddins subtiliteter (Ordfront 2001). Han berättar att den första svenska Nasreddin- boken kom redan 1902. Översättare var Ali Nouri, som ursprungligen hette Gustaf Noring. Han reste till Turkiet som ung, konverterade till islam och tog namnet Ali Nouri. Han gifte sig med en tunisisk prinsessa och blev turkisk generalkonsul i Rotterdam, men föll i onåd 1901 och dömdes till 101 års fängelse men vägrade att åka tillbaka till Turkiet. I stället reste han till Sverige och skrev en satir över sultanen och en samling Nasreddin-historier. Sju år senare när sultanen avsatts återvände Ali Nouri till Turkiet och levde där till sin död. På 1920-talet blev den seriöse litteraturhistorikern Fredrik Böök så fångad av skämtaren Nasreddin att han gav ut Nasreddin Hodscha. Turkiska sagor och skämthistorier.

TUSEN OCH EN NATT

Österlandet är ett vagt och praktiskt geografiskt begrepp, etablerat framför allt i sagorna, och först och främst i samlingen Tusen och en natt. Somliga av berättelserna i Tusen och en natt (Alf Lajlah wa Lajlah) är mycket gamla och motiven är spridda över stora delar av världen i olika varianter. Många kommer från sagornas outtömliga Indien. När berättelserna fick sin slutgiltiga skriftliga form hade den litterära fiktionen placerat dem i Baghdad-kalifatets tid med Harun al-Rashid (800-tal) som den välvillige och mäktige härskaren. Man möter många aktuella stadsnamn som Basra, Mosul, Baghdad, Kairo, Jerusalem, Damaskus, Aleppo. Men den miljö som återspeglas i själva berättelserna är nog snarast mamluktidens, högmedeltidens Kairo, anser orientalisten Jan Hjärpe.

Sagosamlingen Tusen och en natt introducerades i Europa genom fransmannen Antoine Galland som började översätta och ge ut sagorna
1704-1717. På svenska finns en rad utgåvor från barncensurerade till vuxenkonstverk och till 80-talets separata bilderbokssagor som "Alibaba och de fyrtio rövarna" för att inte tala om alla tecknade Disney-filmer med efterföljande böcker: Alladin xxxxx.

Anna Wahlenberg (1885-1933) gjorde vid sekelskiftet 1900 ett omsorgsfullt urval och en garanterat barnvänlig bearbetning för Barnbiblioteket Saga, illustrerade av Louis Moe, som sedan dess har använts flitigt (Saga nr 3 1899, nr 8 1901, nr 56 1916 osv).

Professor Jan Hjärpe berättar om hur hans islamintresse väcktes som 10-åring av Tusen och en natt i 40-talets familjeupplaga i sex band, byggda på den danske orientalisten Johannes Östrups gedigna översättning från 1895/96 med fantasieggande illustrationer av Gudmund Hentze. Många av historierna i Tusen och en natt, inte minst ramberättelsen om den vackra Sherezade är sensuella, erotiska och inte direkt barnanpassade. Jan Hjärpe möttes då och då av notiser som "Den följande historien är onekligen mycket lustig, men då den inte stämmer överens med vår uppfattning av anständighet, utelämnas den här."

1958 gjordes en ny ambitiös översättning av Nils Holmberg som bygger på den franska orientalisten J.C.Mardrus textkritiska översättning från början på 1900-talet, som i sin tur bygger på den sk Kairo- editionen. Den hade inte använts tidigare för svensk översättning, beroende på att de erotiska skildringarna enligt tidigare uppfattning ansågs väl ohöljda. Av Mardrus hundrasjuttio sagor, fabler och anekdoter valde Holmberg ett femtiotal av vilka många är ramberättelser, som i sin tur omfattar flera historier. Inslagen av arabisk poesi betraktades dock som oöversättliga. De sex böckerna illustrerades av Peter Weiss, Margareta Dahlqvist-Ljungberg och Mark Sylwan med två band var.

Samma översättning och illustratörer använde Bonniers när de 1987 efter överenskommelse med Tiden gav ut Tusen och en natt i en påkostad vuxenupplaga med enhetligt blommigt omslag (Foto av orientaliskt sidentäcke med silkebroderier från 1700-talet, Nationalmuseum). Bilderna i Tusen och en natt har alltid varit fantasieggande. Från Gustave Doré kopparstick på 1800-talet och sekelskiftets/ jugend/ Lois Moe och Kay Nielsen i Barnbiblioteket Saga via Jan Hjärpes familjeupplaga med Gudmund Hentzes bilder till Tidens djärva vuxensatsning på 60-talet med Peter Weiss, Margareta Dahlqvist-Ljungberg och Mark Sylwan.

Bonniers Juniorförlags jubileumssatsning 1987 blandar generöst illustrationer av Gustave Doré och Kay Nielsen med nya tecknare: Marianne Enquist, Helena Henschen, Ulf Hinders, Bengt Arne Runnerström och Inger Rydén.

Här tas upp ett urval tillgängliga utgåvor >>

AFGHANISTAN

• Idries Shah

IRAK

En av världens äldsta berättelser är den om Kung Gilgamesh (Sagas berömda böcker 1985). Han levde ca 2 700 år f Kr i landet Sumer vid Persiska viken och var i 126 år kung över Ur i Irak. Ruinerna av hans stad började grävas fram 1912, restaurerades och förstördes igen många gånger om. Berättelserna om Gilgamesh äventyr skrevs ner på lertavlor när man hade uppfunnit kilskriften. Arkeologer har vid utgrävningar hittat tusentals kilskriftstavlor och fortfarande kommer det fram nya. Från början var det fristående berättelser, men ca 700 f Kr satte babylonierna ihop dem till en enda lång historia, ett epos. Berättelsen om Gilgamesh handlar lika mycket om hans älskade vän Enkidu, han som var "yxan vid min sida, kraften i min arm". Efter många otroliga äventyr med monster och vilda djur, andar och gudar och t o m syndafloden dör Enkidu och Gilgamesh ger sig i väg till underjorden för att hämta tillbaka honom från dödsriket.

IRAN

Iran har en stor, påkostad barnboksproduktion och ett barnboksinstitut "The Institute for the Intellectual Development of Children and Young Adults" i Teheran. Svenska översättningar av iranska barnböcker är sällsynta, och gäller framför allt sagor t ex i Sagor från hela världen (Invandrarminnesarkivet 1989) och Sagor och berättelser från invandrarbarnens länder (R&S 1990).

1974 fick den iranske konstnären Farshid Mesghali H.C.Andersen-priset.
Han är också grafisk designer och filmare. Han har illustrerat persiska sagosamlingar och influerat flera generationer illustratörer. Han skapade också nya sätt att skriva det persiska alfabetet. Han föddes 1943 i Isfahan, flyttade 1979 till Paris och arbetade även 1994-1998 i San Fransisco för ett multimedia företag med att utveckla "virtual reality" för Internet. 1998 återvände han till Iran där han blev redaktör och ansvarig för det stora verket The history of Childrens Literature in Iran, vars två första volymer publicerades 2001. Idag finns 7 volymer utgivna av The Institute for research on the history of children's literature in Iran Den sjunde volyman tar upp den moderna tiden 1920-1960.

PERSISKA FOLKSAGOR

ABDALLAH IBN AL-MUQAFFA (700-talet e Kr). Namnet betyder son (Ibn) till den hopskrynklade (Al muquaffa). Pappan var skatteindrivare och fick sitt namn efter en tortyr då han misstänkts för att ha försnillat skattemedel. Själv mötte han också samma öde. Han anses som en av det arabiska språkets främsta författare och stilbildare och arbetade som sekreterare i den umaayyadiska administrationen, som störtades 749-750, då rikets centrum försköts från Syrien till Irak, dit han följde med. Han arbetade bl a åt guvernören i Basra, men hans formuleringar och de litterära kretsar han umgicks i ansågs väl provocerande och han torteras till döds, 36 år gammal. Kalifen al-Mansur grundade några år efter hans död den nya huvudstaden Bagdad, som snabbt blev världens huvudstad.

Ibn al-Muqaffa blev berömd för sitt eget skrivande, men främst för översättningar och bearbetningar från persiska till arabiska. Han överförde historiska notiser, fabler och anekdoter från den äldre iranska kulturtraditionen till den arabiska världen och till den muslimska världen i stort. Hans främsta verk är översättningen och bearbetningen av den fabel/sagosamling som blivit känd som Kalila wa-Dimna (Kalila och Dimna). Genom den har han enligt orientalisten Jan Hjärpe blivit en av knutpunkterna i världslitteraturen och en av de allra framgångsrikaste författarna som historien känner. Få böcker - om man undantar världsreligionernas heliga skrifter - har haft ett sådant inflytande som den.

Ursprunget är indiskt, inte bara enligt bokens första ramberättelse utan själva fablerna finns i Pancatantra och Ancatantra och andra indiska verk. De återfinns i medelpersisk språkversion med/av läkaren Burzoe och den persiske storkonungen Khusraw/Chosroe Anushirwan och i en syrisk gjord 200 år senare. Och på 700-talets mitt kom Ibn al-Muqaffas höglitterära arabiska version, som blev en berättarnas "bestseller".
Via en fransk översättning 1724 kom fablerna till Sverige 1745, och några av dem hamnade i Folkskolans Läsebok 1868 ("Hunden och köttbenet", "Lejonet och råttan").

• Marjane Satrapi

ISRAEL

Israel har naturligtvis en barnbokstradition som är/var förankrad i den judiska diasporan t ex i Tyskland, Frankrike, Polen och framför allt i dagens USA. Få barnboksförfattare är inhemska och ännu färre översatta från hebreiska.

• Uri Orlov
• Amos Oz

LIBANON

Libanon har en gemensam sagoskatt med övriga arabvärlden, men en obetydlig egen barnboksproduktion. Det mesta hämtas från Egypten. 1994 fick "Institute for Women´s Studies in the Arab World" Ibby Asahi priset för sitt arbete att under krigsåren sprida böcker och berättande till barn i skyddsrum, flyktingläger och sedan att utveckla en modell för vandringsbibliotek för fattiga skolor och byar. Dessutom för att försöka få fram barnböcker med kvalitet och som inte förhärligade krig och hjälltedåd.

PALESTINA

Läskunnigheten i Palestina är högst i arabvärlden och uppgår till 98% bland barn och ungdomar. Skolor och utbildning har alltid varit prioriterat. Tamer Institute for Community Education grundades 1989 som en ABF-liknande institution och arbetade med barnböcker och barns läsning redan innan den Palestinska Nationella Myndigheten etablerades 1994. Tamer Institute utvecklades på slutet av 1990-talet till "Children´s Literature Resource Center" med hjälp av bl a Sida och Diakonia. Uppdraget är att stimulera barns läsning, publicera kvalitetsböcker för barn och skapa utrymme för barns egen kreativitet. Tamer är navet i det barnboksprogram som med stöd av Sida och Diakonia har utvecklats på Västbanken och i Gaza sedan 1995, med Mona Hennings förlagsutgivning av svenska barnböcker översatta till arabiska som start, och med Ulla Lundqvist som konsult och aktiv promotor, beskrivet av henne i Pippi i Palestina (R&S 2002). Det existerar nu en nationell palestinsk handlingsplan för 2004-2010 vars framtid är osäker, men som prioriterar barns kultur, inte minst utvecklingen av palestinsk barnlitteratur, eftersom man anser att barnböcker kan spela en viktig roll för barns självkänsla och nationalitet, utveckla språk och kreativitet, förmågan till delaktighet.
(Se vidare "Reading for life : Evaluation of Swedish support to Children´s Literature on the West Bank and Gaza for the period 1995-2003". Mer om Tamer på www.tamerinst.org)

NGO-projektet i Palestina "Libary on Wheels for Nonviolence and Peace" fick 1999 IBBY-Asahi Reading Promotion Award för sitt arbete att med en bokbuss sprida barnböcker och barnteater till byar och flyktingläger på Västbanken och i Gaza. En verksamhet som helt upphört pga Israels blockader.

Palestina har i dag kvalitetsmässigt arabvärldens bästa barnboksproduktion, finansierad av NGOs och spridda via bibliotek och skolor med upplagor på 20 000 ex. Bland de intressantaste är The Gallant Five, en nyfunnen arabisk klassiker. Boken kom ut i USA för fyrtio år sedan, skriven av en välkänd palestinsk humanist och författare Henriette Siksik. Den skildrar en pastoral tid på den arabiska halvön med vildhästar och beduiner och har via Tamer blivit översatt till arabiska först 2004. En annan är ungdomsromanen A little piece of ground (2003), skriven av Elisabeth Laird, men tillsammans med den palestinska författaren Sonia Nimr. En aktuell berättelse från Ramallah om 12-åriga Karim som älskar att spela fotboll, men är helt instängd av utegångsförbud, raserade hus och ockupation. Han och några vänner lyckas i hemlighet röja en tomtbit, som blir en dödsfälla. Översatt till svenska är däremot Drömmen om Palestina (R&S 2003) skriven av 15-åriga Randa Ghazy, född i Egypten och bosatt i Italien.

Palestinsk-arabiska folksagor finns i en professionell utgåva publicerade på engelska av University of California Press 1989 Speak, bird, speak again.
45 populära folksagor valda bland 200 insamlade i Gaza, Västbanken och Gallileen 1978-1980 av Ibrahim Muhawi, född i Ramallah, utbildad i USA, forskare i engelsk litteratur och antropologi, professor på Tunis universitet och Sharif Kanaana, född i Gallileen (nuvarande Israel), utbildad i USA, professor i antropologi på Birzeit University, Ramallah. Sagorna är samlade i tema som barn och föräldrar, syskon, pubertet, familj, samhälle, miljö. Varje avdelning har ett efterord där sagorna sätts in i sitt kulturella sammanhang. Dessutom en lång, lärd inledning och fortlöpande fotnoter.

SYRIEN

• Rafik Schami
• Wafaa Sulyaman

TURKIET

Äldst och mest typiskt/känt för turkisk berättartradition är Hodja Nasreddin-historierna. Nasreddin Hodja lär ha levat för 700 år sedan i Turkiet. En skälm, dum och klok, fräck och rådig. Historierna om honom har i nutid likheter med Bellman-historierna, men också med Cervantes Sancho Panza och Holbergs Jeppe på berget. Dansken Ole Lund Kirkegaard har fräckt stulit Hodjas namn och miljö för en helt egen barnbok om Hodjas flygande matta. (1970)

• Mahmut Baksi Kurdistan
• Yasar Kemal
• Aziz Nesin