Drömmarnas gata
I denna storslagna och brett upplagda allegoriska roman skildras mänsklighetens historia från Adam (Adham i boken) och islams tre profeter Moses, Jesus och Muhammed (alla bär fingerade namn och vardagliga yrken) fram till den moderna människan. Romanen blir en skildring av människans gradvisa utveckling till ett stadium där tron på religionen ersätts av tron på vetenskapen, här i den naturvetenskaplige forskaren Arafas gestalt. De bibliska gestalterna är skildrade ur Koranens perspektiv, vilket gör dem välbekanta men ändå annorlunda.
Världen är en larmande gata vid öknens rand. I slutet på gatan finns förvaltarens hus och "Det stora huset" där Gabalawi (Gud, Jahve eller Allah) bor.
Berättelsen börjar med en parallell till Adams utdrivning ur paradiset, när Gabalawi fördriver Adham och Eva ur det stora huset. Hårt arbete blir Adhams lott i världen (han är gurkförsäljare) och han längtar tillbaka till det lyckliga livet i faderns trädgård. Efter många år, när den ene av hans två söner dödar den andre, förbarmar sig Gabalawi över Adham och ger för all framtid sin egendom till sonen och dennes efterkommande. Själv drar han sig tillbaka till sitt hus och syns inte mera.
Den religiösa stiftelse som satts att förvalta egendomen förfaller snart till inbördes käbbel. I generationer grälar arvtagarna, medan stiftelsens förvaltare tar inkomsten av ägorna för egen del och förtrycker människorna genom inhyrda futuwwas (gangsters) som håller befolkningen i schack med knölpåkar. Dessa sociala orättvisor föder motstånd.
Judendomen, kristendomen och islam var, menar Mahfouz, motståndsrörelser som skapades i protest mot förtryck och orättvisor. Profeternas framgång är emellertid kortvarig. Snart glömmer människorna deras ord, religionerna stelnar i tomma riter när profeterna försvunnit ur bilden, knölpåkarna viner och de fattiga är precis lika fattiga som förut.
Naturvetenskapen får ersätta religionen. Dettademonstreras tydligt när Mahfouz låter Gabalawi dö genom vetenskapsmannen Arafas försorg. Men också om vetenskapen är religionens legitima arvtagare slutar berättelsen i pessimism. Arafa uppfinner ett sprängämne som förintar alla kvarterets futuwwas, men blir själv utsatt för utpressning av förvaltaren som vill komma i besittning av uppfinningen. Till sist mördas han och mänskligheten är nu i ännu större fara än tidigare. I atombombens tidevarv låter detta scenario mycket bekant, men Mahfouz lämnar en liten springa av hopp vid den eljest mörka horisonten; Hanash, Arafas bror och medhjälpare, undkommer blodbadet och ger sig av för att söka efter Arafas anteckningsbok med de hemliga formlerna. Efter Hanash försvinner andra unga för att, som det verkar, förena sig med honom.
Romanen väckte stort rabalder i konservativa religiösa kretsar när den gick som följetong i al-Ahram hösten 1959. Teologerna vid al-Azharuniversitetet anordnade gatudemonstrationer, och ingen förläggare vågade publicera boken i Egypten. Den trycktes först i bokform i Beirut 1967. Den första engelska upplagan, The Children of Gebelawi, utkom 1981.
Sedan Mahfouz fått Nobelpriset 1988 höjdes åter röster för en publicering i bokform, men när fundamentalister blandade sig iebatten och hotade författaren till livet, avstannade alla krav på publicering. Författaren har själv sagt att romanen tillkom som en kritik av Nassers revolution och de existerande sociala orättvisorna. Jag ville fråga de revolutionära ledarna vilken väg de ville ta: profeternas eller banditernas.?
Barbro Norström Ridaeus