Morgon i Jenin
Palestina 1940. Olivodlaren Yehya Abulheja lever som hans förfäder gjort före honom med sin familj i den rofyllda byn Ein Hod. Men när staten Israel utropas 1948 krossas friden i Ein Hod för all framtid och samtliga invånare tvingas bort ifrån sina fädernehem och flyttas till ett flyktingläger i Jenin. Yehya tvingas fly med sin hustru Basima och deras vuxna söner Hasan och Darweesh. Under flykten rycks Yehyas barnbarn Ismael ur sin mor Dalias famn av en judisk soldat som överlämnar gossen i gåva till sin svårt traumatiserade hustru, en överlevare från Förintelsen. Lille Ismael växer upp som David Avaram och kommer som israelisk soldat att slåss mot sin biologiska familj.
I flyktinglägret i Jenin föder Hasans hustru Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens egentliga berättare. Amal överlever med nöd och näppe sexdagarskriget 1967 gömd i ett skyddsrum och hamnar så småningom i en flickskola i östra Jerusalem där hon får sin utbildning, för alltid skild från sin familj. När den israelisk-palestinska konflikten når sitt crescendo 1982 förlorar Amal i stort sett alla hon älskar i kriget i Libanon. Hon tvingas fly till USA och uppfostrar på egen hand sin nyfödda dotter Sara och skapar sig en egen tillvaro.
När Amal, många år senare, får besök i USA av en israelisk man vid namn David, på jakt efter sin rätta identitet, knyts de lösa trådarna i väven ihop och hon väljer att återvända till Mellanöstern med sin dotter. Tillsammans upptäcker de ett splittrat hemland som kanske aldrig mer blir sig likt
Förlagsinformation
Denna roman har med sitt stora tidssvep, 1940-2002, och sitt upplägg uppenbarligen den höga ambitionen att sammanfatta det palestinska folkets öde. Det gör den genom att följa en familjs historia under tre generationer, från det brittiska Palestinamandatets tid till israelernas krossande av upproret i Jenin på Västbanken under den andra intifadan. Familjen bor ursprungligen i Ein Hod i norra Galiléen och i romanens inledningskapitel leder dess patriark Yehya olivskörden ute på fälten. Hans son Hasan gifter sig med en självsvåldig beduinflicka, Dalia, som han blivit förälskad i. Under kriget 1948 fördrivs de från Ein Hod och hamnar i ett flyktingläger vid Jenin. Under denna flykt rycker en israelisk soldat åt sig Dalias baby Ismail för att ge honom till sin fru som är barnlös. Barnet, kallat David, fostras sedan upp som jude och gör under sexdagarskriget 1967 tjänst i Israels armé då den erövrar Västbanken.
Detta tema, om hur en palestinier kidnappas strax efter födelsen, uppfostras som jude och vidare just genom kriget 1967 får möjlighet att träffa sina släktingar, är lånat från Ghassan Kanafanis berättelse Tillbaka till Haifa (1969). Det är egentligen själva kärnan i Susan Abulhawas ursprungliga roman. Men det är på ett lite konstlat sätt inympat i dess sedermera framvuxna huvudhandling, som inte tillförs något genom detta osannolika exempel på judisk-arabisk förening. Det gäller också den föga trovärdiga nära vänskapen mellan Hasan och den nyinvandrade judepojken Ari Perlstein i Jerusalem före 1948.Denna egendomlighet har att göra med romanens ovanliga tillkomst. Dess första version, kallad The Scar of David, gavs ut på ett litet amerikanskt förlag 2002. Detta gick dock snart gick omkull, men boken hann översättas till franska. Denna översättning hamnade i händerna på en amerikansk förläggare, som insåg berättelsens möjligheter. Så efter en rejäl omarbetning publicerades romanen ännu en gång i USA, nu kallad Mornings in Jenin efter den franska titeln.
Man kunde kanske ha väntat att författarinnan skulle känna sig kränkt av detta förbättringsförsök. Men i ett efterord uttrycker hon tvärtom djup tacksamhet mot några redaktörer för att slutresultatet blivit så lyckat. Boken lär nu komma ut i hela nitton länder. Men att författa en roman på det viset har sina risker och det syns. Familjemedlemmarna är på något hörn inblandade i nästan all tragik som det palestinska folket drabbats av sedan snart sjuttio år. Det blir lite för mycket. Det är som om den slutgiltiga romanens struktur bestämts av den politiska historien. Denna fiktionaliseras på ett halsbrytande sätt utan att den psykologiska gestaltningen riktigt hinner med.
Översättningen kan kritiseras för att alltför många arabiska ord lämnats oöversatta. Allah betyder Gud och ska översättas med Gud. Dhuhr salat (sid 18) (som korrekt ska vara salat al-dhuhr) betyder morgonbönen. Varför lämna det så och bara hänvisa till (den alltför långa) ordlistan i bokens slut? Dessa arabiska ord återfinns uppenbarligen i det engelska originalet och översättaren, som inte kan arabiska, har därför bara låtit dem stå. Men svenskan tål sådan direktåtergivning mycket mindre än engelskan.
Ingvar Rydberg