Assia Djebar آسيا جبار‎‎

Assia Djebar (pseudonym för Fatima-Zohra Imalhayène) kom från hamnstaden Cherchell, antikens Cesarea, strax väster om Alger. Fadern, en modernistisk fransklärare, var absolut emot att låta spärra in Assia i puberteten, så som normalt förekommer bland flickor i denna ålder, och lät henne studera vidare. Hon gick ut sin fransk-algeriska skola med höga betyg och fick därefter chansen att studera vidare i Frankrike, vid den berömda högskolan École normale supérieure, även om hon inte fullbordade studierna p g a det pågående algeriska befrielsekriget.

Hon var också brådmogen som författare och lyckades få ett stort Parisförlag att ge ut hennes debutroman La soif (Törsten) 1957, när hon bara var 21 år. Franskan blev till följd av hennes utbildning från början det självklara skriftspråket för hennes del. De följande åren följde ytterligare tre romaner skrivna i en liknande traditionell stil men intressanta för en europeisk publik p g a sin exotism och sitt kvinnliga perspektiv. Vid självständigheten 1962 återvände hon hem för att undervisa i historia vid Algeruniversitetet. Samtidigt inträdde en lång tystnad i hennes författarskap.

Hon gjorde vissa försök att skriva på arabiska men fann uppgiften övermäktig. Hon hade också svårt att finna sig i den tilltagande likriktningen i samhället och övergick efter en tid till att resa omkring i landet och göra reportage och snart också film. Hon kände ett starkt behov att återvända till sina rötter, sin mors stam och landsbygdens kvinnor i allmänhet. Hon kom då för första gången i sitt vuxna liv riktigt nära sitt folk. 1980 återvände hon till Paris, där hon en gång studerat, och beslöt på detta avstånd från hemlandet att åter börja skriva. Hon ville söka sig till Algeriets själva hjärta, dess innersta, dunklaste minnen och den komplicerade fransk-algeriska symbiosen. 1985 utkom den första romanen med detta ambitiösa syfte, L'amour, la fantasia (Kriget, kärleken). Hon väver där samman nyckelepisoder i Algeriets blodiga historia från den franska erövringen 1830-48 med personliga minnen från sin barndom och ungdom, som belyser den kvinnliga sfären i det algeriska samhället. Detta mästerligt uppbyggda verk har av kvalificerade bedömare rankats som en av de tio bästa afrikanska romaner som skrivits.

Två år senare publicerades Ombre sultane (Sultanbrudens skugga) där Djebar gestaltar motsättningen mellan en modern, frigjord kvinna och en traditionell kvinna på ett konstfullt sätt inspirerat av Tusen och en natt. I samma veva gick enpartiväldet i Algeriet mot sitt slut. Då det var de islamska fundamentalisterna som bäst fångade upp de oppositionella strömningarna, avbröt Djebar sitt romanprojekt för att möta motståndarna på deras egen mark och skildra den första tidens islam ur ett försummat, kvinnligt perspektiv.

Hon fördjupade sig i olika krönikor och fyllde med författarens rätt i vad de antydde eller helt avstod från att nämna. Hon berättar om en lång rad kvinnor, oansenliga såväl som berömda, men samtidigt denna islamska historias otvetydiga förmedlare och aktriser. Avsikten var att visa att de långt ifrån var några anonyma skuggor och att dagens fundamentalister dragit grovt felaktiga slutsatser av denna historia. Men hon förnekade inte att fröna till kvinnans underkastelse i islam såddes redan då, i Muhammeds Medinastat, och gav därför sin roman titeln Loin de Médine (Långt från Medina). Det var en besvikelse och ett avståndstagande hon lade i munnen på några kvinnor i handlingen. Massakrerna och morden i det inbördeskrig som tog sin början 1992 drabbade också en lång rad av Djebars personliga vänner och det har präglat det mesta av vad hon skrivit sedan dess.

Den tredje delen i hennes "algeriska kvartett", Vaste est la prison (Ett fängelse så stort) inleds visserligen med en lång skildring av en platonsk, antagligen självbiografisk kärleksaffär. Men så tränger sig det smärtsamma nuet på. För henne frammanar de dödade vännerna en mängd andra döda, vilka nu alla står upp på nytt för henne på Algeriets blodiga jord. Hon vill bli deras språkrör och skildrar deras sista stunder, alltifrån den legendariske berberhövdingen Jugurta, som svalt ihjäl i en romersk fängelsehåla, till sin mors äldre syster Cherifa, som rycktes bort i en tyfusepidemi, bara arton år gammal. Som vanligt lyckas Djebar genom sin starka egna närvaro och bärande känsla skapa en fängslande enhet av ett disparat material. I Oran dött språk (titelnovellen i samlingen Oran langue morte) från 1996, skildras hur en kvinna i samband med att hennes moster dör får reda på hur hennes föräldrar dödades av franska extremister i slutet av Algerietkriget 1962. Oran, Algeriets näst största stad, blev alldeles särskilt förött av såväl detta krig som senare av inbördeskriget.

Assia Djebar fortsatte att ösa ur sin rika fond av minnen i sitt fortsatta skrivande. Den sista delen av romankvartetten, som skulle handla om hennes far, blev inte fullbordad. Under tiden har hon fått en rad erkännanden för sitt författarskap. År 2000 fick hon den tyska bokhandelns fredspris vid bokmässan i Frankfurt och 2005 invaldes hon som första nordafrikan och en av de få kvinnorna någonsin i Franska akademin. Till svenska översatta verk: Oran, dött språk (långnovell, i antologin "Röster från Algeriet", Tranan 1998) Ett fängelse så stort (roman, Leopard 2002) Kärleken, kriget (roman, Leopard 2003) Sultanbrudens skugga (roman, Leopard 2004)

Ingvar Rydberg