Fakhr al-Din Araqi

Fakhr al-Din Araqi föddes år 1213 i byn Kamjan utanför Hamadan i dagens västra Iran. 11-1200-talen hör till den persiska mystika diktningens absoluta guldålder, med namn som Sana'i, Attar, Rumi och Sa'di. Även Araqi skulle bli en stor mystiker och poet.

Såväl hans far som hans mor var lärda och fromma muslimer. Det sägs att han själv kunde koranen utantill redan vid fem år ålder och att folk flockades i moskén för att höra pojken recitera. Icke-muslimer antog islam efter att ha hört hans vackra röst. Han fick ett klassisk islamisk utbildning, vilket innefattar såväl de naturvetenskapliga som de humanistiska och religiösa ämnena. Vid sjutton års ålder undervisade han redan i moskén.

Som ung stötte han på en grupp qalandarer. Kringvandrande dervisher - Guds heliga dårar - som vandrar runt i världen, trasiga, smutsiga och fattiga, för att söka lärdom. Han anslöt sig till dessa och kom att vandra runt i stora delar av den muslimska världen. Bland annat vistades han för en tid i indien där han författade en Divan, en samling lyriska dikter. Slutligen kom han att invigas i suhrawardiyya-orden, en gren av den islamiska mysiken - sufismen.

Det är också i den sufiska traditionen hans mest kända verk, Lama'at - Gnistornas bok, är författat. Det rör sig om 28 gnistor - eller korta inspirerade kapitel på prosa med infogade lyriska stycken - vilka beskriver männsikans möjlighet att återförenas med den gudomliga sfär från vilken hon kommit.

Araqi anses som en av de främsta företrädarna för den islamiska kärleksmystiken, vilken beskriver förhållandet mellan Gud och människa som ett kärleksförhållande och livet som enlängtan och ett sökande efter återförening med den älskade. Han kom att utöva ett stort inflytande på senare periska poeter såsom Sa'di och Hafez. Araqi avled i Damaskus år 1289.

Simon Sorgenfre