En öppen dörr till verkligheten - en introduktion till latinamerikas litteraturhistoria

Inledning

Ett millennieskifte har passerat och vi kan se tillbaka på ett 1900-tal som frambringat oerhört många fina författare världen över. Samtidigt har litteraturen blivit tillgänglig för många fler än någonsin tidigare.

Från 40-talet och framåt vidgades vyerna för svenska läsare och författare från Afrika, Asien och Latinamerika introducerades. Böckerna översattes inte alltid från originalspråket och baksidestexterna var ibland fördomsfulla. Så här vågade man så sent som 1958 skriva om en av den karibiske författaren John Hearnes böcker: ”Men under händelsernas yta förnims tropikklimatets hetta och indolensen och passionen i blandrasens temperament.”

Men syftet var gott. Hjalmar Gullberg, Artur Lundkvist, Arne Lundgren och andra – ambitiösa förlag icke att förglömma – gjorde mycket för att lyfta fram författare från världsdelar som framstod som mycket exotiska. När Gabriela Mistral (1889–1957) från Chile tilldelades 1945 års Nobelpris i litteratur markerade detta en viktig milstolpe.

Som tidsandan var översattes många socialt engagerade författare som beskrev fattigdom, förtryck och misär i synnerhet på landsbygden. I 40- och 50-talets Sverige fanns det fortfarande många svenskar med rötter i statarfamiljer eller fattiga småbrukarhem så beröringspunkterna fanns. För arbetarrörelsen var det en självklarhet att visa på människors kamp för bättre villkor även i andra länder. De svartas kamp för upprättelse och utrymme i kulturlivet väckte sympati; 1957 utgavs antologin Den mörke brodern. En antologi negerlyrik av FiBs lyrikklubb, i Artur Lundkvists urval. Här presenteras diktare från bl a Afrika och Karibien.

Det är omöjligt att på några få sidor ge en fullödig beskrivning av litteraturen i det område som denna bok omfattar. Samtidigt konstaterar jag att den goda litteraturen är universell och det avgörande sällan är varifrån en författare kommer. Men – en kort introduktion kan du som läsare ha nytta av för att lättare kunna sätta in det du läser i ett sammanhang.

Litteraturens koloniala rötter

Så vilken litteratur är det man möter när man vänder blickarna åt det håll dit Columbus en gång for? Vi kan till en början konstatera att litteraturen endast har marginella beröringspunkter med den poesi och de berät-telser, legender, sånger och religiösa myter som en gång skapades av inkas, azteker, mayas och andra folk. Allt detta raserades till största delen i och med erövringen och den efterföljande kolonialtiden (alltså mellan 1492 och ca 1810), framför allt av nitiska präster som ledde kampen mot ”hedendomen”. Samtidigt fanns det präster som såg ett värde i den kultur som förintades och bemödade sig om att översätta och sålunda bevara skådespel, dikter och andra texter som de träffade på.

Till 1500- och 1600-talet hör också historiska krönikor, företrädesvis erövrarnas egna beskrivningar av sin framfart. Men man finner även sådana som Garcilaso de la Vega (1539–1616), son till en spanjor och en inkaprinsessa. Hans verk Comentarios reales från 1606 finns bevarat. Den förste mestisförfattaren, om man så vill.

Under 1900-talet har en rad latinamerikanska författare knutit an till de indianska rötterna, i första hand legenderna, föreställningsvärlden och den starka samhörigheten med naturen. Dit hör t ex den guatemaltekiske Nobelpristagaren Miguel Angel Asturias (1899–1974) och hans yngre landsman Humberto Ak´abal (f. 1952) som för övrigt själv är mayaindian och skriver på sitt eget språk. Även författare som peruanen José María Arguedas (1913–1969) och João Guimarães Rosa (1908– 1967) från Brasilien kan nämnas i sammanhanget. Bland de få hela verk som finns kvar i dag kan nämnas mayafolkets heliga skrift Popol Vuh, som forskare lyckades uttyda på 1800-talet, och en del legender som nedtecknades särskilt under den första epoken av erövringskrig och kolonisation. Från inkatiden finns också skådespel bevarade.

Dagens latinamerikanska litteratur har i gengäld desto slitstarkare europeiska rötter. Om vi håller oss till Spanskamerika var inflytandet från Spanien det helt förhärskande fram till det att länderna började frigöra sig i början av 1800-talet. Litteraturen var också länge förbehållen de koloniala samhällena – ofta mer spanska än i det avlägsna moderlandet. Under flera hundra år finner vi egentligen bara en enda ljuspunkt, en klart lysande stjärna på en i övrigt mörk litterär himmel: nunnan Sor Juana Inés de la Cruz som levde på 1600-talet i vad som i dag är Mexiko. Till all lycka finns Nobelpristagaren Octavio Paz bok om henne översatt till svenska och i den finns åtskilliga av hennes dikter återgivna. I Brasilien uppträdde Gregório de Matos (1633–1696) från Bahia, en satirisk poet som gisslade såväl kyrkan som kolonialmakten och de rika. Det kan noteras att han återgav indianska ord i en del av sina dikter.

Efter självständigheten – sökande efter litterär identitet

Efter ett långvarigt kolonialt välde stod man i början av 1800-talet inför den väldiga uppgiften att finna en egen litterär identitet. Men hur och var? Dåtidens författare valde så småningom att rikta blickarna inte mot den egna kontinenten utan mot andra europeiska stater. Vid mitten av 1800-talet tog många författare sin tillflykt till den franska romantiken och hämtade sin inspiration därifrån. Till romantikerna hör colombianen Jorge Isaacs (1837–1895), bl a med den ej översatta María från 1867.

Senare var det den europeiska realismen och naturalismen som gällde – även om motiven hämtades från Latinamerika, vars storslagna natur nu gjorde entré i litteraturen. Bland författarna från denna tid kan nämnas argentinaren Esteban Echeverría (1805–1851), som vid en resa till Europa bl a träffade den franske författaren Victor Hugo som inspirerade honom mycket. Bland Eceverrías verk, som tyvärr inte finns översatta, kan nämnas El matadero från 1838. Samtidigt fanns det redan i början av 1800-talet författare som ivrigt förespråkade en skilsmässa från Europa, bland dessa venezolanen Andrés Bello (1780-1865).

Den ökade fokuseringen på den egna världsdelen märks bl a i Argentina, där den folkliga gaucholitteraturen fick en stark ställning. Redan på 1700-talet fanns det en levande muntlig poesitradition bland boskaps-skötarna på pampas. Den vidareutvecklades på 1800-talet och 1872 kom första delen av José Hernández (1834–1886) berömda poesiverk Martín Fierro, som kommit att betraktas som ett slags argentinskt nationalepos. Gaucholitteraturens kulmen kom med Ricardo Güiraldes (1886–1927) roman Don Segundo Sombra, som utkom på 20-talet.

En intressant författare från Brasilien är Gonçalves de Magalhães (1811–1882) vars poetiska verk Aconfederacão dos Tamoios (1856) skild-rar ett indianskt uppror mot portugiserna 1506. Ytterst få romaner från 1800-talet finns översatta till svenska. Bland undantagen kan nämnas några böcker av brasilianaren Joaquim Maria Machado de Assis (1839-1908) samt mexikanen Ignacio Altamiranos (1834–1893) bok Rövarhövdingen från 1888.

Modernismen

Först vid slutet av seklet kom en motreaktion i större skala. Den märktes kanske tydligast inom den spanskamerikanska poesin, där el modernismo (modernismen) snart blev stilbildande. Den var i och för sig influerad av Frankrike men kontinentens författare upplevde det nog inte så utan mera som att de skapade något ”eget”. Vid denna tid förflyttades också fokus från södra Latinamerika till länder längre norrut. Rubén Darío (1867–1916) från Nicaragua men även kubanen José Martí (1853–1895) och colombianen José Asunción Silva (1865–1896) betyd-de mycket. Daríos debutbok Azul från 1888 markerade den viktiga vändpunkten. Med modernismens ankomst blev det denna gång Latinamerika som influerade Spanien i stället för tvärtom. Inte minst som en följd av Daríos Spanienbesök.

Influenserna från Europa fortsatte. Modernismen var inte den enda -ism som florerade och inspirerade de många unga latinamerikaner som besökte Europa. Många av den tidens författare kom från välsituerade familjer. Att låta sönerna vistas i Paris under studieåren tycks närmast ha varit ett obligatorium. Påfallande många kom i kontakt med symbolism, sur-realism, futurism, dadaism, konstruktivism och framför allt de konstnärer och författare som tillhörde -ismernas avantgarde. Den europeiska och senare också den nordamerikanska litteraturen har aldrig upphört att inspirera de latinamerikanska författarna, men det skulle hädanefter handla om att låta påverkan ske på egna villkor. Motsvarande utveckling inom poesins område skedde också i Brasi-lien, men först på 20-talet. Det var konst- och kulturveckan ”Semana de Arte Moderna” i São Paulo 1922 – 100 år efter självständigheten – som blev vändpunkten. En vecka vars betydelse knappast kan överskattas då den gav många nya poeter möjlighet att möta en större publik. Modernismen i Brasilien skilde sig från den i Spanskamerika bl a genom den nära kopplingen mellan litteratur och konst, det djärva experimenterandet med olika stilar och impulserna från futurismen.

1920-och 30-talet var viktiga decennier då poeter i olika länder samlades kring nya modernistiska grupperingar och lyriktidskrifter. I Chile debuterade Nobelpristagaren Pablo Neruda (1904–1973) vid denna tid, i Mexiko Octavio Paz (1914–1998). Jorge Luis Borges (1899–1986) i Argentina hade debuterat redan 1915. 1930 introducerade den kubanske mulatten Nicolás Guillén (1902–1989) en lyrik som byggde på slavättlingarnas afrikanska rötter. Många andra författare i Karibien skulle engagera sig i strävandena att etablera en afrokaribisk kultur, fri från influenser från kolonialmakterna.

Socialrealismen

Medan poesin, med sina rötter i städerna, blev allt mer avantgardistisk valde många av de renodlade prosaförfattarna en annan väg. I Mexiko t ex blev inbördeskriget föremål för en hel genre av socialrealistiska revolutionsromaner som utspelar sig på landsbygden. Många var av begränsat litterärt värde men undantag finns, framför allt romanerna Rebellerna (1916) av Mariano Azuela (1873–1952) och den ej översatta El águila y la serpiente (1926) av Martin Luis Guzmán (1887–1976).

Naturen blev synlig i litteraturen, särskilt människans beroende av den. Kampen för att överleva i en lika vacker som grym regnskogsnatur var ett popuärt tema. Horacio Quiroga (1878–1937) från Uruguay är ett exempel, colombianen José Eustasio Rivera (1889–1928) ett annat. Rivera var starkt socialt engagerad och tog som så många andra författare vid denna tid litteraturen till hjälp för att påvisa orättvisor och skapa opinion. En del var aktiva politiker. I Brasilien skrev Jorge Amado (1912–2001) sitt berömda s k Kakao-epos om förhållandena i kakaodistrikten.

På 30-talet växte det i de andinska länderna fram en rörelse av socialrealistiskt inriktade författare som tog litteraturen till hjälp för att synliggöra den förtryckta ursprungsbefolkningens villkor. De kallade sig för indigenistas och de främsta företrädarna för rörelsen var peruanen Ciro Alegría (1909–1967) och Jorge Icaza (1906–1978) från Ecuador. Indigenistas hade sina föregångare bland några av det sena 1800-talets författare som behandlade samma tema, bl a en av de få kvinnliga författarna vid denna tid, Clorina Matto de Turner från Peru. Inställningen till den indianska urbefolkningen var vid 1800-talets slut kluven; den kunde inte negligeras men många författare valde att behandla indianerna som folkloristiska inslag i sina böcker.

Socialrealismen är en viktig strömning i Latinamerikas 1900-talslitteratur. Den var starkast under 30-, 40-, och 50-talet. Ett tema var de nordamerikanska företagens hänsynslösa framfart i bl a Centralame-rika. USAs benägenhet att stödja eller bana väg för brutala diktatorer blev föremål för kritiska romaner. Nobelpristagaren Miguel Angel Asturias från Guatemala hörde till de författare som tog skönlitteraturen till hjälp för att synliggöra effekterna av USAs politik.
Under 30- och 40-talen hade industrialiseringen börjat ta fart i de latin-amerikanska länderna. Det ledde till att ett nytt motiv blev vanligt i skönlitteraturen: städerna och dess invånare. Särskilt märkbart var detta i Río de la Plata-området; Montevideo och Buenos Aires blev allt viktigare lit-terära metropoler. På 30-talet startades i Montevideo den betydelsefulla litterära tidskriften Marcha, som under 40 år skulle fungera som en viktig plantskola för nya författargenerationer. (Marcha stängdes i samband med militärkuppen 1973, och dess oersättliga arkiv förstördes.)
Bland de författare från Río de la Plata-området som debuterade på 40- och 50-talet märks Juan Carlos Onetti (1909–1994) och Mario Benedetti (f. 1920) från Uruguay samt argentinarna Julio Cortázar (1914–1984) och Ernesto Sábato (f. 1911).

"Boomen"

På 50-talet skedde en litterär utveckling som skulle bana väg för den enastående position de latinamerikanska författarna skulle få i världslitteraturen i och med det påföljande decenniets litterära ”boom”. Från 1947 och framåt utkom verk som var av grundläggande betydelse för framväxten av den magiska realismen: när det imaginära tränger in i verkligheten och tvärtom.

Bland dess viktigaste företrädare märks mexikanen Juan Rulfo (1918–1986), Miguel Angel Asturias (ovan), kubanen Alejo Carpentier (1904–1980) och Julio Cortázar (ovan). Den mest kände representanten är den colombianske Nobelpristagaren Gabriel García Márquez (f. 1928) – även om denne själv hävdar att det inte finns en rad i hans böcker som inte är grundad på verkligheten. I intervjuboken Lukten av Guayaba (1982) säger han om sina europeiska läsare att ”deras rationalism hind-rar dem från att se att verkligheten inte begränsar sig till priset på ägg och tomater”.

García Márquez är en av de fyra succéförfattare som burit upp den latinamerikanska ”boomen”. De övriga tre ärCortázar, mexikanen Carlos Fuentes (f. 1928) och Mario Vargas Llosa (f. 1936) från Peru.

Deras enorma framgångar från 60-talet och framåt öppnade världens ögon för den latinamerikanska litteraturen och bidrog till att andra författare också drogs fram i ljuset. Samtidigt kan man naturligvis hävda att den enorma koncentrationen på dessa fyra litterära ”giganter” var orättvis mot andra talangfulla författare, som till exempel José Donoso (1924–1996) från Chile.

”El boom” följde också i kölvattnet på den kubanska revolutionen (1959), som kom att betyda mycket för den latinamerikanska litteraturens utveckling. Casa de las Américas årliga litteraturpriser har gett många nya, begåvade författare en språngbräda. Samtidigt finns det kubanska författare som har upplevt revolutionen som en tvångströja och därför lämnat landet eller tvingats i exil, bl a Guillermo Cabrera Infante (f. 1929) som skrev en av 1900-talets viktigaste romaner: Tres tristes tigres (1964). ”Boomens” män och en rad andra författare skrev för en generation som hade råd att köpa böcker. Framväxten av en betydande medelklass i många länder innebar en kraftigt ökad kulturkonsumtion, även om det stora flertalet av invånarna fortfarande var – och är – fattiga. Den gynn-samma jordmånen innebar en renässans även för äldre författare, vars böcker lyftes fram i ljuset.

70-talets militiärdiktaturer och flyktingströmmar

1970-talets militärkupper i Chile, Uruguay och Argentina innebar ett våldsamt brott i den litterära utvecklingen i dessa länder då en rad författare tvingades fly utomlands. Många hade tagit politisk ställning och var aktiva i olika vänsterrörelser. Fasansfulla minnen av förföljelser, tortyr och fängelsevistelser har oftast gett deras författarskap en annorlunda inriktning, liksom exilsituationen i sig. Andra landsflyktiga har debuterat i bokform först under tiden i exil, som till exempel Ana Luisa Valdés (f. 1953) från Uruguay som är bosatt i Sverige. Redan tidigare hade emellertid många författare tvingats gå i exil för längre eller kortare perioder. Kända författare som Pablo Neruda, Miguel Angel Asturias samt Alejo Carpentier, Nicolás Guillén och en hel rad andra karibiska författare levde periodvis som landsflyktiga som en följd av sitt politiska engagemang.

Strömmen av latinamerikanska flyktingar, varav många var kulturellt verksamma, bidrog till att öka intresset för latinamerikansk litteratur och musik. Revolutionen i Nicaragua 1979 födde nytt hopp bland många vänsterintellektuella världen över och synliggjorde Centralame-rika, i synnerhet poeterna. Prästen och poeten Ernesto Cardenal (f. 1925) blev en viktig förgrundsfigur. I Sverige hade vi dessutom turen att under några år ha förlaget Nordan, som gav ut över 20 skönlitterära verk från olika latinamerikanska länder. Man introducerade bl a José Donoso och Mario Benedetti för den svens-ka publiken. Nordan startades av flyktingar från Uruguay, som mot slutet av 1980-talet successivt flyttade tillbaka för att fortsätta sin kulturgärning där.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att den litterära utvecklingen inte stod stilla i diktaturländerna trots att många författare tvingats gå i landsflykt. Det fanns också författare som valde att stanna kvar och som trots förföljelser försökte arbeta vidare. Många latinamerikanska länder har upplevt perioder av diktatur, och flera av kontinentens mest kända författare penetrerar detta omänskliga styrelseskick i skönlitterär form. Intresset för ämnet gör att man t o m talar om en särskild litterär genre, de s k diktatorsromanerna. Hit räk-nas bl a Carpentiers Metoden, García Márquez Patriarkens höst och Roa Bastos Jag den Högste. Den första diktatorsromanen utkom dock redan på 1800-talet: Amalia (1851), skriven av argentinaren José Mármol (1818–1871). Den är inte översatt till svenska.

Den nya författargenerationen

Vid slutet av millenniet började en ny författargeneration göra sig hörd, med rötter i storstäderna. Utan egna minnen av vare sig fattiga barndomsår på landsbygden, militärkupper eller politisk kamp fokuserar många unga författare just på storstädernas miljö med mer eller mindre excentriska individer som huvudpersoner. Friheten från litterära traditioner är påtaglig och man experimenterar djärvt.

Bland dessa unga författare finns många kvinnor, t ex Patricia Melo (f. 1962) från Brasilien. De kvinnliga författarna har annars fått kämpa hårt för att över huvud taget bli tagna på allvar. Kvinnorna fokuserar ofta – men inte alltid – på andra frågor än männen och lyfter fram kvinnors speciella situation som hustrur/mödrar/älskarinnor i samhällen som starkt domineras av patriarkaliska mönster och värderingar.

Engelsk- och franskspråkiga karibien

Den litterära utvecklingen i det engelsk- och franskpråkiga Karibien överensstämmer rätt lite med utvecklingen i Spanskamerika och Brasi-lien. För många karibiska öar kom självständigheten från kolonialmakterna – framför allt Storbritannien och Frankrike – mycket sent och en del områden är fortfarande kolonier. Först på 50-talet växte en mera fristående litteratur fram. Kampen för självständighet och i ännu högre grad viljan att skapa en egen karibisk identitet förenade många av författarna härifrån och gör så än i dag.

2001 års Nobelpristagare V.S. Naipaul är härvidlag undantaget som bekräftar regeln. Det är knappt han vill kännas vid att han är bördig från Trinidad och betraktar sig som en helt igenom brittisk författare. Han är en slående kontrast till Derek Walcott från St Lucia som fick Nobelpriset nio år tidigare och som känner en djup samhörighet med den karibiska övärlden och människorna där.

Författarna från kolonialmakternas Karibien har verkat under speciella omständigheter. För det första fanns det knappt någon urbefolkning och därmed ursprungskultur kvar att referera till. För det andra fanns det ingen medelklass bland slavättlingarna – människor med god ekonomi fanns så gott som endast i den koloniala administrationen och de hade inget intresse av att främja en självständig karibisk identitet, kultur och litteratur. Tvärtom uppmuntrades de unga männen att studera längre tider i ”moderlandet” för att stärka banden med den europeiska kulturen. Men många av dem återvände som rebeller och tog del i kampen för självständighet – för att sedan tvingas fly... Det finns författare som fått ge sig av otaliga gånger efter att om och om igen ha hamnat i onåd, i synnerhet i de franska kolonierna.

Det är framför allt det afrikanska arvet som Karibiens författare tagit tillvara. Författare med afrikanska förfäder från såväl Karibien som Bra-silien och USA har länge haft mycket kontakter med varandra. Aimé Césaire (f.1913) från Martinique och León-Gontran Damas (1912–1978) från Franska Guyana bildade redan på 30-talet den s k Négritude-rörelsen tillsammans med bl a Léopold Senghor från Senegal och andra franskspråkiga författare i syfte att stärka de svartas kulturella identitet.

På senare år har en rad kvinnliga författare från de olika språkområdena i Karibien debuterat och även översatts till svenska. Till dessa hör Jamaica Kincaid (f. 1949) från Antigua, Julia Alvarez (f. 1950) från Dominikanska republiken och Edwidge Danticat (f. 1969) från Haiti.

Nobelpris i litteratur

1945 Gabriela Mistral (Chile)
1967 Miguel Angel Asturias (Guatemala)
1971 Pablo Neruda (Chile)
1982 Gabriel García Márquez (Colombia)
1990 Octavio Paz (Mexiko)
1992 Derek Walcott (St Lucia)
2001 V.S. Naipaul (Trinidad)
2010 Mario Vargas Llosa