Intervju med Petina Gappah
Intervju för världslitteraturklubben, ett samarbete Världsbiblioteket/Adlibris
2010-04-01
Hur kom det sig att du började skriva?
Jag har alltid skrivit skönlitteratur. Alltsedan jag blev fast i böckernas grepp har jag velat skriva berättelser. Jag både förstår och föreställer mig världen genom de böcker jag läser - och att berätta historier fyller samma funktion.
Vilka författare har påverkat ditt skrivande?
Jag vet aldrig hur jag ska svara på den frågan. Det är lite för enkelt att säga att jag påverkas av allt jag läser, oavsett om det är bra eller dåligt. Jag försöker ju skriva en klar prosa som är lättläst men ändå musikalisk. Svårt att förklara, kanske är det enklare om jag ger exempel på författare jag uppskattar för just den kvaliteten, som Paul Auster, JM Coetzee, Ian McEwan och Margaret Atwood.
Jag beundrar också författare som har ett poetiskt förhållande till språket, som Toni Morrison och Yvonne Vera. Och jag älskar när man känner att en text präglas av en unik intelligens, det är därför jag gillar just de här författararna, särskilt Paul Auster som kan göra de mest avancerade resonemang tillgängliga. Det gäller även WG Sebald, Joseph Heller och Kazuo Ishiguro.
Jag gillar också profilstarka författare som PD James, John Mortimer och John Irving. Och jag är särskilt inspirerad av författare som lyckats kombinera ett framgångsrikt författarskap med en annan lyckosam karriär, som t ex Achmat Dangor, Vikas Swarup, PD James, Scott Turow och John Mortimer. Precis som de vill jag vara en författare som också engagerar mig i världen utanför skrivandet.
Av zimbabwiska författare är Charles Mungoshi den jag gillar mest.
Hur går ditt skrivande till?
Alla historier jag skrivit bottnar i en verklig händelse. Det kan vara något som hänt mig, min släkt, mina vänner, mina vänners vänner eller något jag läst om. Novellen "Moster Julianas indier" har fått sin inspiration från när jag som barn, 1979-1980, hörde biskop Muzorewa hålla politiska kampanjmöten i en kåkstad i Salisbury. Den erfarenhet jag skildrar i "Min kusinsyster Rambanai" känner alla zimbabwier igen sig i: att försöka lämna sitt gamla liv och anta en ny identitet i förskingringen. "Hembiträdet från Lalapanzi" inspirerades av några av de hemhjälper som min mamma anlitade när mina syskon och jag växte upp. "Dansmästaren i Mupandawana" inspirerades av en artikel i The Herald, osv osv.
Du bor och arbetar i Schweiz - hur har livet i exil påverkat ditt skrivande?
Jag lever inte i exil, jag kan resa in och ut ur Zimbawe utan problem. Det är faktiskt så att jag skriver just det här måndagen den 22 mars och jag var i Zimbabwe igår! Jag lämnade Zimbabwe för femton år sedan, för att studera och arbeta. Men jag åker tillbaka så ofta jag bara kan. Att vara långt ifrån det som är mitt hem gör att jag kan se mer objektivt på Zimbabwe. Risken är dock att man kan lockas att bli sentimental och nostalgisk.
På din hemsida skriver du att när det gäller Zimbabwes framtid är du pessimistisk. Tror du att litteratur på nåt sätt kan spela en roll i samhällsutvecklingen - både generellt och specifikt i Zimbabwe?
Jag måste uppdatera min hemsida! Det är sant att jag varit pessimistisk tidigare - men jag är rädd för att det haft drag av "allt var bättre förr"-attityden som väl alla äldre generationer har när de betraktar de ungas liv. Zimbabwe kommer ju inte att få tillbaka sitt välstånd; det är självklart, ekonomiexperter tror att vår tillväxt har vridit tillbaks åtminstone tjugo år. Det är därför mer en fråga om att återbygga snarare än att utveckla.
Samtidigt finns det, kan jag säga efter att just ha besökt Zimbabwe, så mycket att fira och vara glad över. Och just litteraturen är en av de sakerna. Trots alla svårigheter lyckas flera författare skapa betydande skönlitterära verk. Och även om deras verk inte påverkar samhället just idag är det viktigt att lämna ett vittnesmål för framtida generationer att ta del av.
Har du någon kontakt med andra samtida zimbabwiska författare - eller har den politiska situationen i Zimbabwe gjort det omöjligt för er att umgås?
Jo, jag har ett antal vänner från Zimbabwe som skriver. Bl a Brian Chikwava, Valerie Tagwira och Togara Muzanenhamo som alla skrivit underbara böcker om Zimbabwe. Brian and Valerie skriver romaner; titlarna på deras böcker är Harare North (Brian) och The Uncertainty of Hope (Valerie). Togara är poet. Enligt min mening är han den bästa zimbabwiske poeten någonsin. Hans senaste bok,Spirits Bride är utgiven av det ansedda förlaget Carcanet.
I Harare samlas alla sorters konstnärer på The Book Café, en extremt kreativ miljö där det pågår konstnärlig aktivitet i alla dess former - i ord, bilder och ljud. Och The National Merit Awards (NAMAs) delas ut till utmärkta konstnärliga prestationer. Jag tycker att det är underbart att traditioner som dessa fortsätter att utvecklas under rådande svåra förutsättningar.
Sorgesång för Easterly är ju en novellsamling, och du har just skrivit din första roman, The Book of Memory. Kan du utveckla dina tankar kring skillnaden mellan de olika formerna?
Noveller är svårare att skriva pga det begränsade utrymmet - samtidigt är det svårare att skriva romaner för de är så väldigt mycket mer otympliga! Jag är mycket noggrann med varje menings nyans, varje ord måste vara det exakt rätta. I en roman kan det vara svårt att vara så detaljerad, det blir naturligtvis lättare med en novells komprimerade form.
Kan du tipsa oss om några samtida författare - gärna från Zimbabwe?
Gärna! Missa inte Yvonne Vera, som tyvärr dog alldeles för tidigt. Hennes böcker finns ju översatta till svenska. Försök dessutom att få tag i de böcker jag nämnde: Harare North av Brian Chikwava ochSpirit Brides av Togara Muzanenhamo. Jag vill också passa på att rekommendera Absent. The English Teacher av John Eppel,Unfeeling av Ian Holding och Rotlös av Tsitsi Dangarembga.