Litteraturen i Indien: den indoengelska romanen

Indiska författare har skrivit romaner i ungefär etthundrafemtio år på olika indiska språk liksom på engelska. Den yttersta orsaken till romanskrivandet anges ofta vara kolonialismen. Denna påverkade i så fall inte bara politiska institutioner och mer privata seder och traditioner utan också de estetiska uttrycksformerna. Prosa hade nämligen före engelskmännen ett begränsat användningsområde och användes knappast för vad man då såg som litterära ändamål. Men det litterära fältet försköts under den koloniala perioden. Ett talesätt är att när britterna kom fick rim ge vika för förnuft. Med britterna kom nämligen behovet av religiös och social debatt, journalistik och pedagogisk litteratur. Det vanligaste synsättet är dessutom att den realistiska romanen uppfanns som genre i Europa och exporterades till resten av världen tillsammans med fenomen som modernitet och nationalism.

1930-TALET UPPFATTAS vanligen som romanens första blomstringsperiod. Dessförinnan hade under 1900-talet några tiotal romaner publicerats ofta med historiskt romantiskt eller sentimentalt innehåll. Det fanns också ett fåtal romaner från senare delen av 1800-talet. På 1930-talet gestaltades indisk samtid och den lokaliserades till byn eller småstaden. Tre centrala författare debuterade, alla i London: den socialrealistiske Mulk Raj Anand, den milt ironiske R.K. Narayan och den mer filosofiskt inriktade Raja Rao. Det gemensamma för dem är att de alla präglades av den nationalistiska rörelsen, som leddes av Gandhi, och av den förändring i landet som den brittiska kolonialismen medfört.

Narayan (1906-2001) kom från en medelklassfamilj i Madras. Hans far var rektor och sonen försörjde sig som journalist. Han bygger sin fiktion kring staden Malgudi, som fungerar som ett självständigt mikrokosmos, där olika grupper av människor fokuseras – romantitlarna anspelar ofta på yrken. Man får sällan social eller historisk bakgrund till skeendena, vilket blir tydligt i några av de senare böckerna, där förändringen i staden gestaltas. Skyltmålaren (1976) presenterar så en oberoende kvinnlig familjeplanerare. Hon kommer till Malgudi, men försvinner också därifrån, som många andra av de moderna fridstörarna. Förändringarna de medför ligger emellertid på ytan; det som är centralt för karaktärerna är att nå självinsikt och denna tycks hänga samman med tron på en kosmisk ordning. Tydligast uttrycker Narayan tankarna i Guiden (1958), där myt och samtid blandas. I Läraren och hans hustru (1945) ger han denna vision självbiografisk färg.

Som en motpol i flera avseenden betecknas ibland Mulk Raj Anand.
Han föddes 1905 i Peshawar i nuvarande Pakistan som son till en hinduisk kopparslagare och soldat. De självbiografiska texter han har skrivit handlar inte om det inre livet utan om det yttre. Han deltog under tidigt 20-tal i den nationella rörelsen och satt fängslad en kort tid. Senare tillbringade han långa perioder i Europa, där han studerade filosofi, engagerade sig i vänsterrörelser och deltog i spanska inbördeskriget. Han framstår som starkt präglad av det europeiska 30-tal, där den socioekonomiska krisen och fascismens framväxt är centrala och hotfulla beståndsdelar. Hans produktivitet som författare är mycket stor. Till svenska har enbart två romaner översatts: Kastlös (1935), som handlar om en fattig soparpojkes vardag, och Kuli (1936), där den utblottade indiska landsbygden skildras ur de mest förtrampades synvinkel. Anand var en av de första författare som på en gång försökte återskapa regionalspråkiga indiska idiom på engelska och ge proletären ett ansikte. Hans socialrealistiska stil och uppmärksamhet på det vardagliga livet fångar särskilt det koloniala Indien.

Generationskamraten Raja Rao föddes 1908 i en sydindisk brahminsläkt i en liten stad i nuvarande Karnataka. Placeringen i kastsammanhanget är central för detta har präglat hela författarskapet. Liksom Anand tillbringade han studietiden i Europa och tog examen i engelska och historia. Han fick stipendium till Montpellier, där han träffade sin blivande hustru (som översatt Bhagavdgita med Aurobindos kommentarer till franska). I motsats till Anand fortsatte han emellertid att bo utomlands men behöll koncentrationen på Indien. En flerårig rundresa till bland annat Gandhis och Aurobindos ashram, bidrog till att han började skriva noveller. Romanen Kanthapura (1938) om Gandhi och den indiska frigörelsekampen finns i svensk översättning. Här blir byn den plats där den nationella andan utvecklas. Fram till pensioneringen 1980 undervisade Rao i indisk filosofi vid universitetet i Texas, Austin.

1947 BLEV INDIEN SJÄLVSTÄNDIGT, men många författare vittnar om britternas kvardröjande betydelse. Så har Ved Mehta framhållit att de som föddes i slutet av kolonialtiden sårades för livet. Den brittiska solen gick ner, skriver han, och många författare fastnade i ett kvardröjande intellektuellt förakt för engelska värden men hade ändå en stark känslomässig bundenhet till den brittiska kulturen. En hel generation, menar han, dömdes till ett liv i permanent baksmälla. Författarna under hela 1900-talet återvänder ständigt till den koloniala tiden, dels till frihetskampen, dels till den första perioden efter självständigheten. Motiv kring möten mellan öst och väst är oerhört vanliga. Gestaltning av resor till väst och tillbaka eller av västerlänningar i Indien förekommer ofta. Staden ersatte efterhand byn som skådeplats.

1930-talets realism utvecklades i psykologisk och existentiell riktning hos 50- och 60-talets författare, bland vilka i synnerhet många kvinnliga författare fick en internationell läsekrets. Den politiska reflektionen och analysen och det samtida samhället saknas vanligen här. I stället tematiseras familjeliv, storfamiljens långsamma förändring eller upplösning och kvinnors underordnade ställning. Det är vanligen medelklassens, eller den övre medelklassens, liv som skildras. Det är också från dessa grupper författarna vanligen kommer. Framträdande representanter är Kamala Markandaya, Ruth Prawer Jhabvala och Anita Desai. Av dessa är Desai den viktigaste och också den som bott längst i Indien. Markandaya (f. 1924) utbildades vid Madras universitet och arbetade som journalist och socialarbetare innan hon blev författare och gifte hon sig med en engelsman. Jhabvala (född 1927) kom från en polsk-judisk familj, som med knapp nöd undgick utplåning under andra världskriget, och gifte sig med en indier. Hon bodde i 25 år i Indien och har därefter varit bosatt i New York. Desai (f. 1937) är dotter till en bengalisk far och en tysk mor. Efter uppväxt i New Delhi, där hon också tog examen vid Delhi University i brittisk litteratur och bildade familj, har hon så småningom migrerat till USA.

Många av Markandayas böcker fokuserar relationen mellan kvinna och man, gärna en av dem från Storbritannien. Vanligt är också att en sådan relation, som i Vrede på djupet (1955) tar form mot bakgrund av politiska händelser. Jhabvala har skrivit ett antal romaner med liknande ämne men ofta med ett perspektiv som belyser västerlänningars möten med Indien. Ett par av dem är översatta till svenska. Romanen Hetta (1975) parallelliserar möten mellan indiska män och brittiska kvinnor i flera generationer. Som en av hennes intressantaste böcker framstår den självbiografiskt inriktade och experimenterande novellsamlingen, My Nine Lives. Chapters of a Possible Past (2004).

Anita Desai är en av de författare som översatts flitigast till svenska. Hon riktar med psykologisk skärpa ljuset mot den indiska medelklasskvinnan och hennes situation och undviker uttalat politiska sammanhang och markeringar. Snarare tycks hon sträva mot att gestalta allmänmänskliga problem. Med sin femte roman, Det brinner på berget (1977) fick hon ett internationellt genombrott. Här utforskar hon en karg bergsmiljö och dess inflytande på tre kvinnors medvetande. I Dagens klara ljus (1980) skildrar hon hur två systrar i en gammal hinduisk familj i Delhi kommer till insikt om hur deras liv har formats av de privata och politiska konflikter de upplevt alltsedan Indiens delning 1947. Av Desais senare verk kan särskilt nämnas Hedersuppdraget (1984), som handlar om vänskapen mellan en universitetslärare och en poet, som skriver på det marginaliserade språket urdu. I ett av sina senaste verk ser också Desai Indien genom främmande ögon. I skuggan av Taj Mahal (1988) skildrar en jude som flyr från Hitlers Berlin till Bombay, där han efter ett förvirrat och alltmera rotlöst liv slutligen mördas. Tonen i författarskapet är vemodig och melankolisk, ibland med en tillsats av humor.

1950- OCH 60-TALENS litteratur bedöms vanligen inte som någon period präglad av stark litterär förnyelse – däremot som en period av växande skepticism mot dominerande livsformer i Indien. Efter 1970-talet har romanens utveckling varit explosionsartad och alltmera svåröverskådlig. Författarna är ofta politiskt och historiskt intresserade och har framträtt ur nya kulturella traditioner. Salman Rushdie har muslimsk bakgrund, Rohinton Mistry parsisk och Amitav Ghosh bengalisk hinduisk – även om perspektivet hos dem är mer eller mindre sekulärt. Storstaden har blivit centrum och intresset flyttas successivt till Storbritannien och USA. De indoengelska författarna är idag spridda över världen. Man talar om den nya diasporan som masala- (krydd-)diaspora – till skillnad från den äldre sockerdiasporan. Den senare består av de människor som britterna skickade som arbetare till sina plantager i kolonierna. Masaladiasporan är däremot frivillig och utgörs av människor från helt andra samhällsklasser. 1980- och 90-talens ironiskt lekfulla och socialt engagerade berättarkonst framställs gärna som en höjdpunkt. V.S. Naipauls och Salman Rushdies författarskap har uppfattats som de mest centrala i denna tradition. Naipaul behandlas i översikten över karibisk litteratur.

Rushdies författarskap betraktas gärna som en vändpunkt i den indoengelska litteraturen. Med Midnattsbarnen (1981) vann han internationell berömmelse. Det är en fantasifylld skildring av Indiens utveckling före och efter självständigheten. Med sin fiktion kan han sägas sträva efter en kartläggning av subkontinentens olika grupper och minoriteter. Skam (1986) handlar om den politiska korruptionen i Pakistan, dit Rushdies familj flyttade på 1960-talet. Satansverserna (1988) gestaltar indiska invandrares liv i Storbritannien. Deras svaghet och potentiella styrka speglas i den framväxande muslimska rörelsen i 600-talets Jahilia (en version av Mecka). Romanen framställer med ironi och respektlöshet en fiktionsvärld som starkt påminner om historisk verklighet. Romanen har framför allt i shiamuslimska grupper uppfattats som hädisk, vilket ledde till en dödsdom (en fatwa) 1989, uttalad av den iranske ayatollahn Khomeyni. Sedan dess har Rushdie levt med rigorös bevakning. Upplevelsen och censurhotet gestaltar han i barnboken Haroun och Sagornas Hav (1990). Tonen har mörknat i Morens sista suck (1995) där huvudpersonen berättar sitt livs historia sittande på en gravsten. Här gestaltas judiska och kristna gruppers erfarenheter medan Marken under hennes fötter (1999) har en parsisk ung man i centrum. Han hämtas ur dödsriket av en sjungande Eurydike till en framgångsrik karriär som rockartist. Så ger Rushdie en bild av Indien som rikt på olikartade kulturer och traditioner. Det utmärkande för hans prosa är balansen mellan stora perspektiv och omsorgsfullt valda, ofta oväntade och gärna groteska detaljer. Han använder en mångfald kulturella traditioner från det antika Grekland, från Persien och Indien liksom från den europeiska modernismen och populärkulturen. Som få andra har han en respektlöst kreativ relation till det engelska språket.

Rohinton Mistry (f. 1952), Vikram Seth (f. 1952) och Amitav Ghosh (f. 1956) har alla skrivit betydelsefulla verk om Indien och Moyez Vassanji (f. 1950) med rötter i den så kallade sockerdiasporan har skrivit om indier i Afrika och Kanada. Vassanji och Mistry beskriver båda isolerade minoritetsgrupper i sina verk och är bosatta i Toronto. Man kan hitta enstaka tematiska likheter hos dem men biografisk bakgrund, känsloton och framställningssätt i romanerna är helt olika. Vassanji föddes i Nairobi av indiska föräldrar. Far- och morföräldrarna kom till Östafrika under imperietiden. Han gick i skola i Dar es Salaam, dåvarande Tanganyika (som 1964 tillsammans med Zanzibar blev Tanzania) och utbildades därefter till kärnfysiker i USA. Han har bott i Kanada sedan 1978 och har skrivit några romaner och en novellsamling om de indiska migranternas erfarenheter i Afrika och Kanada och den dubbla migration flera av hans karaktärer tvingas göra. I Hemligheternas bok (1994), den enda som översatts till svenska, återvänder Vassanji till Östafrika och berättar en bred och komplex historia med flera lager texter och insikter. En brittisk administratörs dagbok står i centrum; berättare är en indisk lärare, som försöker förstå det dagboken förtiger.

Rohinton Mistry debuterade med Tales from Firozsha Baag (1987) som är en tätt sammanvävd, ironiskt finstämd novellsamling med gestalter hämtade från ett parsiskt hyreshus i Bombay. Varje berättelse är koncentrerad till en person eller en familj och dessa skymtar sedan i utkanten av de andra berättelserna, vilket gör samlingen omväxlande och överraskande. Därefter har de romaner han skrivit haft en brett realistisk karaktär. I En sådan lång resa (1991) behandlar han med viss nostalgisk ton parsiskt vardagsliv mot bakgrund av indisk storpolitik. En ömtålig balans (1995) och En familjeangelägenhet (2000) skildrar i närmast naturalistisk anda en förkvävande utveckling i Indien, där fattigdom och fördomar oavbrutet tillväxer. Typiskt för Mistrys berättande är just detaljskärpan, det etnografiska momentet och den panoramiska ambitionen. En sådan ambition kan man ana också i Vikram Seths En lämplig ung man från 1993. Det är en roman på över tolvhundra sidor i traditionell realistisk stil, som innehåller en rundmålning av nordindiskt samhällsliv under tidigt 1950-tal, där minnen av befrielsekampen och landets delning är levande. Men Seth har en mycket bredare kulturell bakgrund än sina generationskamrater med studier i Oxford, Nanjing och Stanford, översättningar av medeltida kinesisk poesi och en roman i sonettform, Golden Gate (1986), om unga, rörliga, yrkesverksamma människor i Kalifornien.

Det mest särpräglade med Amitav Ghoshs litterära verk är hans sammanvävning av fakta och fiktion och hans explicita utgångspunkt i egna eller familjens erfarenheter. Många av hans verk har föregåtts av intensiva och långvariga historiska studier. Möjligen kan detta förklaras av hans bakgrund. Han doktorerade i socialantropologi i Oxford på en avhandling om vävning och tyghandel mellan Storbritannien och Indien under 1800-talet och har skrivit en text som bygger på studierna, nämligen In an Antique Land (1992), där han undersöker ett nätverk av köpmän och deras slavar i Egypten. Dessa handlade i områden i Nordafrika, södra Europa och sydvästra Indien under medeltiden. Ghosh integrerar berättelsen om slaven och köpmannen med en historisk framställning av de medeltida förbindelserna mellan Indien och Egypten och den västerländska utplundringen av Orienten. Enbart debutromanen Förnuftets krets (1986) har översatts. Det är en politisk och samtidigt komisk historia om Indiens historiska och sociala utveckling under 1900-talet. I The Shadow Lines (1988) låter Ghosh kontakterna mellan Storbritannien och Indien kulminera i den blodiga självständighetskampen i Bangladesh. I The Glass Palace (2000) utgår han från faderns och en farbroders erfarenheter från den indiska armén och det koloniala Burma medan han i The Hungry Tide (2004) låter en annan farbroders verksamhet inom ett lantbruksinstitut i ett flodområde i Bengalen ligga till grund för fiktionen. Stora nationella och historiska problem är Ghosh ämnen, såsom diaspora, migration, flyktingar och kolonisation. Känslostarkt och med politisk skärpa skriver han de marginaliserade människornas historia.

Arundhati Roy (f. 1961) är en av de få framträdande indoengelska författare som bor i Indien. Hon kommer från och skildrar delstaten Kerala i sydvästra Indien. Det är den region där inflytande västerifrån i form av kristendom och kommunism varit som starkast i Indien, något som också märks i hennes hittills enda roman, De små tingens gud (1997). Därefter har hon ägnat sig åt den samhällspolitiska debatten och skrivit om film, atomvapen och utvecklingsprojekt. Lars Andersson har översatt och kommenterat en del av hennes artiklar i samlingen Priset för att leva (2001). Här står regleringen av floden Narmada i västra Indien i centrum. Projekt av denna art har efter landets självständighet drivit femtio miljoner människor bort från sin mark, påpekar hon.

Alla de senast nämnda författarna utom Arundhati Roy bor utanför Indien, i det som alltså idag kallas diaspora. Men de har ändå egna erfarenheter av Indien (eller Afrika). Här kan också nämnas Manil Suri (f. 1959) som debuterade med Vishnus död (2001) och Kiran Desai (f. 1971) med Kalabalik bland guavaträden (1998). Hon är dotter till Anita Desai. Dessa romaner har fått mycket uppmärksamhet. Det finns också en yngre mycket framgångsrik generation kvinnliga författare med få eller inga egna tidiga minnen från subkontinenten. Monica Ali föddes 1967 i Dhaka, som några år senare etablerades som huvudstad i Bangladesh, men kom till Storbritannien redan som treåring. Hon är den första som skrivit en roman om bangladeshiers liv vid Brick Lane (2003) i London. Här står familjeliv med starka kvinnor och vilsna män i centrum. Hon skildrar också muslimska fundamentalister, unga män som frustrerats i kontakten med det brittiska samhället. Jumpa Lahiri är född i London av bengaliska föräldrar (1967). Hennes debutsamling, Den indiske tolken (1999), handlar om människor som lever i två kulturer, indier i USA och Indien. I romanen I väntan på ett namn (2003) gestaltas ett par generationer indiska invandrare i USA med särskilt fokus på hur relationer mellan föräldrar och barn påverkas av livet i exil.