Pañcatantra och indisk berättande litteratur

Pañcatantra - översatt från originalets sanskrit av Rolf Jonsson ; inledning av Gunilla Gren-Eklund.
h:ström - Text & Kultur, 2020

Gunilla Gren-Eklund, professor emerita i indologi, ger i en inledning Pañcatantras fascinerande bakgrund och kartlägger hur texten har färdats genom världen och införlivats i olika kulturer.

 

 

 

Inledning
Berättelsernas avsikter
Pañcatantra och andra fabeltexter
Fabeltraditionen förs vidare från Indien
Fablerna når Västerlandet
Fabeltraditionens fortlevande i indisk kultur

I sagor och fabler som berättas lär barnet tidigt känna både en verklig och en mytisk värld, och det muntliga berättandet är i alla kulturer också början till det vi kallar litteratur. Vandringsberättelser omdiktas och sagor nyskapas under generationer, säkert ända från det att människan förvärvade språket. Mängder av berättelser fortsätter att leva i mångskiftande former, på olika platser i lokala traditioner och de når också vidare i olika varianter ut över språkliga gränser. Det var först på ett sent stadium i människans historia som skriften etablerades och utvecklades till att bli det avgörande kommunikationsmedlet människor emellan och vid det laget kom redan spridda berättelser, fabler och sagor att nedtecknas i olika gestaltningar.

I Indien växte skriftkulturen till under århundradena närmast före Kristi födelse och det tidiga berättandet erbjöd material för mångahanda texter som efter hand skrevs ned. Berättelser och fabler blev i det skedet till en högkulturell och samtidigt allindisk textgenre i och med att de skrevs ned och skrevs om på sanskrit. Hela den nedskrivna berättande och episka sanskritlitteraturen kom då att nå ut till alla delar av det indiska språkområdet. Parallellt fortsatte det muntliga berättandet på de många såväl besläktade som obesläktade lokala språk som människor dagligen kommunicerade med och även på dem blev de muntliga berättelserna så småningom nedtecknade. Det är svårt att tidsbestämma indiska texter och att avgöra om de nedskrivna texter vi har fått ta emot på sanskrit faktiskt föregicks av, eller åtminstone förekom parallellt med liknande nu försvunna texter på lokala språk. En mycket stor del av den äldre indiska litteraturen finns i försvunna – eller i bästa fall ännu oupptäckta – handskrifter.

 

Berättelsernas avsikter

Under människosläktets historia har berättandet inte bara inneburit underhållning utan har också syftat till folkbildning; så fostrades generation efter generation i beteenden och moral.

I den genre som vi kallar fabler finns det uppfostrande draget särskilt närvarande när det berättas om djur i samspel, men ibland handlar det också om människor, enskilda eller deras relationer. Olika beteenden målas upp, oftast som helt drastiska exempel på vad som manar till efterföljd eller vad som bör undvikas. Djur får på ett förenklat sätt representera olika mänskliga egenskaper. Föreställningar om den sluga räven, den opålitliga ormen, den dumma åsnan, den pålitliga elefanten, och så vidare, spreds vida med den indiska fabeltraditionen och har fått ett fäste som arketyper i våra föreställningar om djuren.

Sådana fabeltraditioner, som kan bestämmas ha sitt ursprung i berättande på indisk mark, bär med sig vissa särskilda berättartekniska drag. Så samlas fablerna och historierna vanligen inom en ramberättelse, där berättarröster i dialog – mänskliga eller i form av djur – ger handledning i att tolka innebörden av berättelsen.

Ett annat markant formdrag, som betonar karaktären av undervisning återkommer i det indiska berättandet men också i lika mån i den tidigaste andliga och vetenskapliga litteraturen. Det gäller användningen av sammanfattande verser, sūtra, ett sanskritord som betyder ’tråd’. Sådana är i rikt mått förekommande inslag som motsvarar de i antik, särskilt grekisk litteratur, vanliga så kallade gnomiska verserna. Genomgående utformas de till innehållet kortfattat i ett par rader, men uppträder ibland också i form av flera verser staplade på varandra. Det allra vanligaste versmått som förkommer i indiska texter är nedärvt från tidigaste tid, śloka, i sin bas ett tvåradigt versmått med 4 x 8 stavelser.

Verserna fungerar som memorialverser och i det vanliga folkliga samtalet blir de till talesätt och ordspråk som man lär sig, upprepat tillämpar och hänvisar till, så välkända att var och en när de citeras kommer ihåg hela berättelsen och utan närmare förklaring kan förstå vad som åsyftas. I fabeltexterna utgör de ett väsentligt inslag och i den här översatta texten förekommer de oftast spridda och enstaka, gärna i slutet av fablerna, men ibland också i serier. Deras ordspråksliknande karaktär markeras av att de så gott som alltid föregås av någon standardfras av innebörden ”och det är (också) sagt”. Den moral som förmedlas i fablerna och sammanfattas i verserna är klart utilitaristisk, och innehållet anvisar vilket klokt handlingssätt som bäst gynnar dig själv och din egen uppgift i livet. Särskilt verserna kan i sin pregnans många gånger också tolkas som lätt ironiska till tonfallet.

I Indien fick särskilt fablerna med djur som aktörer sin plats inom en särskild litterär högstatustradition när de förmedlades på sanskrit, det högtidliga och religiösa språket. Liknande och många gånger samma fabler levde vidare genom århundraden och spreds som underhållning på olika språk och samtidigt till moralisk uppbyggelse för folk i allmänhet.

 

Pañcatantra och andra fabeltexter

Berättelser i anda och karaktär av undervisande fabler har i Indien funnits i oräkneligt antal, men de som bevarats i skrift hänförs vanligen till en särskild text, Pañcatantra. Titeln innebär ”fem varptrådar”, men tolkas också helt enkelt som att det är ett verk bestående av fem avsnitt eller kapitel. Inom skrifttraditionen pekar namnet ut en samlingstext och även om man inte har funnit någon ursprunglig handskrift på sanskrit med just det namnet har man ändå kunnat rekonstruera, eller snarare konstruera, en sådan utifrån de många faktiskt befintliga texterna och texttraditionerna i genren. Begreppet Pañcatantra har till och med kommit att fungera som en symbol för hela den tradition av populära texter med fabler och berättelser som samlades och skrevs ned under indisk medeltid, den som sedan i form av samlingar nådde Mellanöstern och Europa.

Ett ämne för upprepade diskussioner bland indologer har varit om en eventuell urtext med benämningen Pañcatantra var nedskriven på medelindiska folkspråk, prakrit, eller på sanskrit. Men bakgrunden till Pañcatantra är bredare än en viss text på ett bestämt språk, eftersom man berättade samma berättelser på många olika språk.

När en skriftlig kultur byggdes upp på den indiska subkontinenten under några århundraden f.Kr. och främst på sanskrit, gällde för den religiösa litteraturen att den kom att få helt fasta former. Den hade under tider som nära nog kan räknas i millenier traderats muntligen helt bokstavstrofast med hjälp av kvalificerade memoreringsmetoder. De religiösa texterna på sanskrit utgjorde grunden till indisk filosofi och vetenskap som kom att uttryckas i ett fast formspråk. Men de folkligare berättelserna hade traderats på ett friare sätt, redan tidigt som prosa, med hållpunkter mest i de sedan gammalt fastlagda verser som gav essensen av varje berättelse.

Det finns flera inomindiska texttraditioner med samlade berättelser. Utifrån bevarade texter går det att identifiera en ganska tidig särskild grupp i Kashmir och de nordliga delarna av Indien. Dit kan några populära sanskrittexter räknas, Ākhyāyikā (Tantrākhyāyikā, ’väv av berättande’) och Bṛhatkathā (’den stora berättelsen’), till vilken en spridd text med namnet Kathāsaritsāgara (”hav av berättelsefloder”) anknyter. Vidare återfinns den stora delen av berättelserna i texter från en något avvikande sydlig tradition, och till den hör bland annat den folkligt mest kända samlingen, Hitopadeśa. Benämningen innebär ’lämplig undervisning’ och det är en text som har spelat en särskild roll för den vidare spridningen av indiska fabeltexter till andra kulturkretsar särskilt inom Asien. Den har dessutom med sitt enkla och raka språk fungerat som nybörjartext för sanskritstudier i Västerlandet, ända sedan sådana kom till stånd i början av 1800-talet.

Inom den tidiga buddhismen traderades samma fabeltexter, och det har till och med av en tidig forskare (Theodor Benfey) hävdats att själva ursprunget till fabellitteraturen skulle vara buddhistiskt. Men det moraliska budskapet i de aktuella berättande texterna måste ses som indiskt allmängods och kan knappast utpekas som ursprungligen knutet till buddhismen och dess filosofi. Välkända fabler återkommer speciellt i den grupp texter i den buddhistiska kanon som kallas Jātaka, vilket betyder ”födelse”. Benämningen ’födelsetexter’ beror på den förklädnad fablerna får med hjälp av en för genren obligatorisk inledningsfras som säger att ”detta hände när Buddha föddes i …”.

Jātaka-berättelserna finns omnämnda i andra buddhistiska sammanhang redan på 300-talet f.Kr., men har bevarats som nedskrivna på pāli i den kanoniska texten Suttapiṭaka några århundraden senare. Det är på sin plats att påpeka att det var med buddhismen och dess kanon som de indiska berättelserna efterhand också spreds mot öster, till Sydostasien, Mongoliet, Kina, Korea, Japan.

En del av fabeltraditionen återfinns likaså i några tidiga jainatexter och även i berättande texter på nyindiska språk (speciellt på hindī, marāthī, gujarātī). Samma eller liknande fabelgods finner man också i äldre och nyare texter på de sydindiska dravidiska språken, där de framför allt är översättningar eller parafraser från sanskrit eller medelindiska språk. Speciellt kan man peka på tamil, som i sin rika klassiska litteratur äger en utvecklad och långlivad genre av vishetstexter, många gånger med anknytning till fabler.

I de folkliga muṇḍaspråken, som talas av folkgrupper i östra Indien, bland annat santāli med en egen kultur, finner man också en i nutid nedtecknad muntlig berättelsetradition i en form där djur ofta spelar en roll. Om det är separat tradition eller har något sammanhang med den indiska högkulturens berättargods är ännu inte utforskat.

Pañcatantra, som vi i dag ser på som ett litterärt verk där berättelsetraditioner sammanflödar, är oss given genom de senaste århundradenas avgörande och bestående forskningsinsatser kring alla befintliga texter i genren av några tidiga indologiska lärda i Väst. Särskilt kan nämnas studier som genomfördes av två tyska sanskritister och en amerikansk. Theodor Benfey (1809–1891) påbörjade på 1850-talet en sammanställning av de olika bevarade sanskrittexterna och kartlade berättelsernas vandringshistoria mot väster. Johannes Hertel (1872–1955) publicerade 1914 ett stort arbete om fablernas traditionshistoria, kompletterat med en konkordans över fablerna i de olika traditionerna. Franklin Edgerton (1885–1963) genomförde 1924 en ambitiös rekonstruktion av Pañcatantra utifrån dess många besläktade texter och det är den som här återges i svensk översättning.

 

Fabeltraditionen förs vidare från Indien

Det har sagts att ingen text utom Bibeln har fått så stor spridning i världen som Pañcatantra. Det var nämligen inte bara inom det indiska kulturområdet som texten slog igenom. Den lär finnas i minst tvåhundra versioner på mer än 50 olika språk.

När de indiska berättelserna förelåg som samlade texter och nedskrivna på sanskrit under århundradena närmast efter Kristi födelse väckte de ett intresse hos dåtida flerspråkiga personer som hade förmåga att översätta dem till andra språk. Sedan lång tid tillbaka fanns det en gemensam indo-persisk kultursfär i norra Indien. Den första översättningen gjordes till medelpersiska på 500-talet av en persisk läkare, Burzoe. Den texten är inte bevarad men det är just från den som den indiska fabelvärlden tog första steget vidare mot Mellanöstern och Europa. Den persiska varianten av historien översattes i sin tur till syriska – en nu bara fragmentariskt bevarad text – och vidare till arabiska i flera versioner. Den arabiska översättningen a v Ibn al-Muqaffaᶜ blev den textvariant som fick det största genomslaget och kom att bli så känd och spridd att det indiska ursprunget efter hand ofta förbisågs, även om många referenser till Indien bevarades som exotismer i texten; den har ibland räknats som ett självständigt arabiskt verk. Det var den texten som översattes och gavs ut av västerländska orientalister på 1700-talet, redan innan den ursprungliga indiska Pañcatantra hade blivit känd och omdiskuterad i början av 1800-talet.

Såväl den persiska som de syriska och arabiska översättningarna kom att bli kända under namnen på de två sjakaler, Karaṭaka och Damanaka på sanskrit, som för ett samtal i ramberättelsen till den första och längsta boken i den indiska förlagan. Sjakalernas namn på arabiska, Kalīlah och Dimnah, blev bokens titel. I senare europeiska sammanhang kom de sluga och intrigerande sjakalerna att omvandlas till rävar. Själva verket tillskrivs i den syrisk-arabiska versionen en bestämd författare vid namn Pilpay, vilket är en arabisering av persiskans Bidpāī, i sin tur från sanskritordet vidyāpati – en titel på indisk vishetslärare, ’kunskapsmästare’.

Det arabiska sagoberättandet är välkänt för sin särskilt stora genomslagskraft och det fick sin spridning i Europa under romantiken. Det kanske mest kända verket, Tusen och en natt, kan nämnas i sammanhanget. Det är en berättelsesamling på såväl persiska som arabiska som kom till ungefär vid samma tid som Pañcatantra översattes från medelpersiska i form av Kalīlah wa Dimnah, det vill säga under 800–900-talen, och i samma miljö, under de arabiska kalifatens tid. Inte heller Tusen och en natt står helt utanför traditionen från Indien. Bland de 1001 berättelserna inom en ramberättelse, liksom i andra samlingar i denna tradition, förekommer enskilda berättelser som känns väl igen från indiskt berättande.

Men den vidareförda traditionen av det verk som tillskrevs Pilpay har en annan karaktär än Tusen och en natt, som hade till avsikt att främst vara underhållande. Utlöparna på mellanösterns språk av Pañcatantra, fabeltexterna, kom att hela tiden liksom den ursprungliga indiska texten ha som sin främsta avsikt att fostra i moral och politik.

Den arabiska versionen av Pañcatantra gav upphov till många översättningar. I listan på versioner från de närmaste århundradena ingår en andra syrisk (900–1000-talet), en grekisk med titeln Stephnites kai Ichnelates av Symeon Seth (1080), en andra persisk, en hebreisk (före 1250) och en fornspansk (1251). Den hebreiska översättningen fick en särskild ställning genom att den blev vidare översatt till latin av Johannes av Capua 1270 med en titel som pekar på att den undervisande karaktären har behållits, Directorium humanæ vitæ. Under 1500-talet blev den latinska texten översatt till flera europeiska språk och särskilt känd blev den tyska från Das buch der byspel der alten wysen som trycktes 1481. Den kom att få en plats som uppfostrare inom reformatorisk kristendom.

 

Fablerna når Västerlandet

När man väl spårat fablernas vandringsvägar västerut kan man konstatera att, samtidigt som berättelserna lever vidare i Indien och i Mellanöstern, når de i Europa vid början av den moderna tiden ett slags slutstation i sin utveckling. Fabeltexterna fick en bestämd plats inom den medeltida genre av uppfostringstexter för ledande personer som kallades ”furstespeglar”. Men parallellt med dessa levde också ett brett arv av berättelser vidare i Europa i form av folksagor, i huvudsak muntligt traderade. Det går att återfinna vissa motiv från de indiska berättelserna i de sagor som samlades av de lärda bröderna Grimm. Även H.C. Andersen sökte i sin europeiska miljö efter användbara berättelser och några av hans sagor kan identifieras till sina motiv som besläktade med den indiska traditionen.

I den västerländska kulturkretsen har annars tidigt två namn dominerat uppfattningen om vad fabler är, nämligen Aisopos och La Fontaine. Fablernas ursprung geografiskt längre bort har då ofta förbisetts och det blir än i dag inte alltid observerat. Det brukar anföras att greken, Aisopos, som ska ha levat runt 500 f.Kr., har givit upphov till en rik fabeltradition såsom självständig diktare och det har med viss eurocentrisk bias hävdats, grundat på vissa gemensamma drag och överensstämmande berättelser, att det var han som skulle ha bidragit till den indiska fabeltraditionen. Men hela Aisopos existens och uppfattningen att han stod för en given fabelsamling är ett tidigt antagande som kan ifrågasättas. Det är mer troligt att de samlingar som går under hans namn som Aisopos fabler hör hemma inom en allmän och kanske från flera andra håll hämtad berättartradition snarare än att vara genuint grekiska. Det har också redan i klassisk tid hävdats att Aisopos egentligen var etiopier och att han med ett sådan antagande skulle ha hämtat sitt material från afrikanska berättartraditioner. Men själva sammanställningarna av fabler på såväl den grekiska som den indiska sidan är i praktiken så sena att de snarast har kommit till efter Alexander och grekernas etablering i norra Indien. Därmed skulle till och med ett ömsesidigt givande och tagande kunnat vara möjligt. Varifrån berättelser egentligen kommer kan aldrig beläggas med absolut säkerhet.

Fabeltraditionen från Indien via Mellanöstern var välkänd i Europa på 1660-talet då La Fontaine författade sina fabler. Han var helt medveten om arvet av berättelser från såväl Pañcatantra som Aisopos. I företalet till andra upplagan av sin bok Fables hänvisar han direkt till indiska fabler och nämner där Pilpay. Många av de fabler som tillskrivs La Fontaine kan till sitt innehåll direkt anknytas till sådana som ingår i den indiska skatten av berättelser.

 

Fabeltraditionens fortlevande i indisk kultur

I den indiska sanskritkulturen ingår korta och längre berättelser inom flera textgenrer som har för avsikt att förmedla visdom och framhålla moraliskt beteende. Det finns påfallande stora likheter och delade motiv mellan Pañcatantra och den ungefär samtida kända indiska handboken i politik, Arthaśāstra, som fullt befogat brukar liknas vid Macchiavellis Fursten.

En annan Pañcatantra närstående genre på sanskrit, som brukar kallas etisk-didaktisk, är nītiśāstra (skr. √nī: ’leda’; nīti: ’ledning’, śāstra: ’lärotext’). Här återfinner man, i likhet med Pañcatantra, berättelser av olika slag som exemplifierar och verser som sammanfattar moraliska regler. Texter med liknande titlar kom på olika språk att bli till mycket lång tid fungerande skolböcker i den indiska kultur som spreds till Sydostasien och vidare, genom buddhismen, också till Östasien.

Till råga på allt förekommer inslag av undervisande berättelser och fabler i alla litterära genrer i hela det indiska kulturområdet. Det gäller för både religiösa och filosofiska texter av såväl högre som folklig karaktär, för epos och den utvecklade konstpoesin, kāvya, liksom för dramer och konstprosa (det finns ett fåtal romaner på sanskrit). I vetenskapliga texter, så kallade śāstra-texter, finns också som standard samma formdrag som i fablerna, det vill säga inskjutna verser, sūtra, som sammanfattar såväl kunskaper som didaktiska och etiska bud.

Så knyts hela den indiska litteraturen samman såväl genom vissa formdrag som genom sitt innehåll från en gammal berättande tradition och den var från början muntlig, med en tidig kärna representerad av Pañcatantra.

Med det i minnet kan man här läsa historierna om kråkor, fiskar, elefanter, lejon, loppor och allt vad som kan finnas av större och mindre varelser i världen – ibland också brahminer – och alla de mer eller mindre förnumstiga råd som ges.