Intet liv

Huvudpersonen i berättelsen stammar från ett land som måste vara katolskt, i övrigt får vi inte veta någonting bestämt om tiden eller platsen för hennes sällsamma öde. Hon framträder som anonym röst eller närmare bestämt en skyddsande, de dödas väkterska.
Hennes enda säkra adress är kyrkogården, åtminstone fram till yttersta domen.
Redan som 10-åring försvor sig väkterskan åt döden, som i denna bok är en tillbedd snarare än fruktad kvinna, damen med knotorna. Därigenom markerade hon en vägran att acceptera vad som komma skulle: mensen, könsmognaden, den sociala an- och inpassningen i ett djävulskt fyrkantigt mönster.

Hemma känner hon sig bara hos de döda, vars multnande kroppar och patetiska stenar ägnas ingående betraktelser.

Strängt taget kunde Nina Bouraouis märkliga roman lika gärna rubriceras som en lång prosadikt. Där hör den hemma i en absurdistisk fransk tradition