Pilgrimen
1:a utgåva 1984.
2:a rev utgåva 2013 (e-bok)
Pilgrimen har blivit en asiatisk klassiker. Kritiker har betecknat den som den första moderna indonesiska romanen.
Läs första kapitlet på Provläs.se. Finns även på förlagets hemsida, efter förordet.
Läs översättaren Roger Fjellströms förord här:
FÖRORD
Jag är glad att kunna presentera min indonesiske vän Iwan Simatupang och hans Pilgrimen. Jag fann dem under en resa genom Asien i början av 1980-talet, och kom att väl behöva dem.
Som västerlänning har man ju svårt att nå igenom sina fantasier och fördomar om andra människor och förhållanden; de kulturella skillnaderna, den koloniala historien och de ojämnlika pängaförhållandena är mäktiga spöken som dubblerar relationer och skeenden med mer overklighet än nödvändigt.
Simatupang och hans bok fick allt att gå ihop. Vilsna hysteriker där som här.
Jag hittade boken i en välsorterad bokhandel i Singapore som förde asiatiska författare översatta till engelska, men vars böcker trots det sällan nådde utanför Asien. Det var fallet med Simatupang; jag hade aldrig hört talas om honom och det skulle visa sig att ingenting av honom fanns tillgängligt i väst.
Jag levde i Pilgrimen under en månad i ett kusligt Thailand som befann sig på gränsen till inbördeskrig och var plågat av tungt beväpnade rövarband med vapen som blivit över från Vietnamkriget. Det var en tid då turistanläggningar överfölls, bussar och lastbilar plundrades på landsvägarna av gerillor och gorillor med kpistar som inte drog sig för att skjuta.
På järnvägslinjen från malaysiska gränsen till Bangkok åkte jag längs brända byar och alerta militärposteringar. Bussen vidare mot Phuket och kusten hade skotthåll i rutorna. När den kom fram till torget i Phuket dånade militärmusik ur det närbelägna hotellets högtalare, avbruten av en upphetsad stämma som skrek något jag strax förstod som ”Död åt alla utlänningar och kolonialyngel!”
Jag tog hastigt en taxi mot havet.
På Kata Beach hyrde jag en enkel bungalow på en klippkant ovanför havsstranden; bakom hyddan hade djungeln huggits undan ett stycke, där härskade jättevaranen. Den dyrare anläggningen på stranden en bit bort var omringad av en träpallisad som skulle ha innestängt offren vid en attack. Där jag bodde fanns ingenting, utom på dagarna när thailändaren som skötte vårt matställe var på plats; han hade en stor revolver under disken som han tog med i handskfacket på sin gamla CV4 då han körde hem på kvällen.
Det fanns ingen ström upp till min hydda, för kvällen hade jag bara en fotogenlykta. Omkring mig svartnade natten in i syrsornas exalterade ljudhav. Dörren gick inte att låsa, lyckligtvis var de enda som kom och hälsade på geckoödlor och en och annan skorpion – plus alla fantastiska nattflyn, skimrande i puder av guld och smaragd.
De långa kvällarna och en stor del av dagarna tillbringade jag i hängmattan på min lilla veranda. Den enda bok jag hade med mig var Pilgrimen, som jag läste om och om igen. Till sist satte jag igång med att översätta den. Det gick på tre veckor.
Engelskt lexikon hade jag inte. Men vad gjorde det, för jag tyckte inte att den engelska översättningen verkade bra. Så efter förmåga tolkade och bättrade jag texten här och där utifrån hur jag på övernaturlig väg uppfattade Simatupangs intentioner.
I efterhand fick jag min upplevelse bekräftad och mitt tilltag någorlunda sanktionerat, för den engelska versionen har utsatts för kritik av en indonesisk förståsigpåare som heter Umar Junus (Archipel, vol. 15:15 1978, s. 207-219). I denna digitala version har jag därför, delvis med vägledning av Junus, tagit ytterligare steg. När jag läste om min tolkning fann jag tyvärr åtskilliga brister.
Jag kom att älska den här märkliga, egensinniga romanen. Den har hört till mina favoriter alla bokkategorier. Idag, mer än trettio år efter att jag först läste och tolkade den, finner jag under översynen av min tolkning att jag om möjligt älskar den än mer, för jag har upptäckt fler överraskande och intressanta facetter i berättelsen.
I det ursprungliga förordet kallade jag Pilgrimen för en liten såpad spång mellan västerländskt och asiatiskt, bland annat för att det är omöjligt att här sätta den ena mentala foten framför den andra och stadigt komma över… ja, vad? Ack, detta är en överspänd och möjligen obotligt förtvivlad tragedisk fars kring famnen och graven, konsten och makten, flaskan och filosofin, ett verk som i seriemagasinets barnsliga bildväxlingar gestaltar misslyckandets mod och nederlagets seger, formbrottens vånda och glädje, och livets dyra pris.
Dess människor är namnlösa som ofödda eller som utplånade gravar, deras känslor och handlingar är allas intima och rasande. Personerna kan plötsligt byta historia, plats och karaktär, är de alla du – eller jag?
Tid och rum är spiraler som lekfullt krymper och expanderar, pulserande i ljus och mörker, vibrerande av skrik som parar sig med skratt.
Boken har intensitet och temperatur värdiga ett tropiskt klimat. Lägg till det att den förmedlar flera lika egendomliga som starka kärlekshistorier.
I romanmaskineriet anar jag de klassiska indonesiska marionettspelen och den folkliga dansteatern, med stiliserade, arketypiska figurer och burleska, slapstickartade förvecklingar i stora gester. Men dessa former är berövade sin gängse karaktär av moralitet.
Människorna i boken skiftar med situation och belysning, men lever ändå påtagligt trots namnlöshet, tvetydighet och abstraktioner. Det äventyrliga och gåtfulla i människolivet tycks vara det centrala temat.
Simatupangs bok prövar att spränga och borra sig in mot tillvarons kärna. På vägen växer oavbrutet antalet som stupar, precis som utanför böckerna.
Här finns inslag av en anarkism och känsla av absurditet som vetter mot strömningar i sentida västerländsk konst. Den absurda teatern med exempelvis Beckett och Ionesco har säkerligen påverkat Iwan Simatupang, liksom Dario Fos farser. Bland romanförfattarna gissar jag att Boris Vian var den som stod honom närmast, även om Junus hellre pekar på de allvarligare herrarna Claude Simon och Alain Robbe-Grillet. I bakgrunden hörs ekon av 60-talets studentrevolter och drop out-rörelser, med oförskräckt ifrågasättande av institutioner, akademier och samhällsstegar.
Iwan Simatupang föddes 1928 i byn Sibolga på norra Sumatra. Han deltog i det Indonesiska självständighetskriget mot britter och holländare 1945-49, ett plågsamt skede som utgör bakgrund till romanen. Simatupang togs till fånga i mars -49 och var fånge till krigsslutet på hösten.
Efter kriget studerade han en tid medicin i Surabaya. Därefter reste han till Europa och Holland, där han tog upp antropologi och dramatik. Efter några år blev det Paris och filosofi, vilket då torde ha varit bland annat fenomenologi och existentialism. Först i slutet av 50-talet vände han åter för att slå sig ner i Indonesien, tillsammans med sin hustru, en holländska och pianist.
Några år senare dog hustrun.
Under 50-talet hade Simatupang skrivit poesi. En kort tid efter hustruns död, och troligen under starkt inflytande därav, skrev han Pilgrimen (Ziarah, 1969), romanen som anses vara hans huvudverk. Det påstås att han skrev den på en månad, men det är nog en myt som ska matcha tempot i boken.
De indonesiska romanerna före kriget var melodramatiska och didaktiska. Efter var de huvudsakligen realistiska, exempelvis Pramoedya Ananta Toers verk. Med Pilgrimen inleddes ett nytt skede i den indonesiska litteraturen. Dess första moderna roman, har kritiker betecknat den.
Romanen själv betecknar sig möjligen självrefererande som ’essäistisk’ och ’framtida’: ”Ingen hjälte, inget tema, ingen moral”, låter Simatupang konstnärens hustru beskriva den bok som hon skriver på men till sist slänger. Så vad, närmare bestämt?
Den framtida romanen är en raket som stiger i skyn, tänd av människors beteenden och känslor. Romanens kris har pågått länge, samman med en massa andra kriser. Människan blir aldrig nöjd, spelar ingen roll om hennes litteratur speglar henne trovärdigt eller inte. Den fråga hon står inför rör inte så mycket godhet eller ondska, sanning eller falskhet, skönhet eller fulhet, utan om vår mänsklighets kärna överlever i varats yttersta marker. (Kap. 6)
Pilgrimen har blivit en modern klassiker i Asien, ute i många upplagor. Simatupang publicerade ytterligare två romaner, därtill noveller, pjäser, krönikor. Han ägnade sig i många år åt journalistisk och drev samtidigt en mindre affärsrörelse.
Året efter att Pilgrimen kom ut, 1970, lämnade Iwan Simatupang hastigt världen, sjuk, fattig och hemlös, bara fyrtiotvå år gammal.
Pilgrimen fortsatte. 1977 belönades den med det nyinstiftade ASEAN Literary Award for the Novel. Den är i själva verket på väg jorden runt. 2011 kom Pilgrimen via Indien till England, USA och Kanada.
Jag tänkte att det är nu kunde vara dags för ett nytt besök i Sverige. För Pilgrimen som först kom hit 1984 möttes överallt av stängda dörrar.
Ett besök helt i form av en magisk ström ettor och nollor kan väl passa sig för en framtidsroman?
Roger Fjellström