Helen Umaña

Helen Umaña har levt som flykting flera gånger i sitt liv. Första gången var som tvååring, då hennes familj tvingades fly från byn La Encarnación i Ocotepeque. Fadern förföljdes under den konservative presidenten Tiburcio Carías regim och tvingades lämna landet. Familjen bosatte sig i Guatemala. Senare i livet skulle hon drivas på flykt igen, denna gång i motsatt riktning. 1981 flydde hon tillbaka till sitt hemland, undan de svåra förföljelser som general Efraín Ríos Montts militärregim utsatte en stor del av det guatemaltekiska folket för. Umaña var då sedan länge verksam vid San Carlos-universitetet och dess humanistiska fakultet. Året därpå, 1982, tillträdde hon en professorstjänst vid en regional universitetsenhet i staden San Pedro Sula i Honduras, där hon fortfarande är verksam.

Hon tar en mycket aktiv del i kulturlivet och skriver bl a regelbundet kulturartiklar. Helen Umaña är inte i första hand känd som poet utan litteraturvetare.

Hon har gett ut en rad böcker om honduransk litteratur, bl a Literatura hondureña contemporánea (1986), Narradores hondureñas (1990) och Panorama crítico del cuento hondureño 1881-1999 (1999). Hennes första diktsamling kom ut 2000; Península del viento. Den skildrar inbördeskriget i Guatemala och det förtryck som fick sin kulmen med Ríos Montt. Representerad med två dikter i den tvåspråkiga antologin Stigar. Senderos. Dikter från Centralamerika. Poesía de Centroamérica (Kungliga biblioteket 2003).

Eva Stenvång