Manuel Bandeira

Manuel Bandeira hör till förgrundfigurerna inom den brasilianska 1900-talspoesin. Han anslöt sig till de modernistiska poeter som bidrog till att förnya den brasilianska litteraturen. Hans dikter lästes upp vid den viktiga kulturmanifestationen Semana de Arte Moderna (Sao Paulo, 1922), och hans poesi kom under lång tid att inspirera nya författargenerationer.

Manuel Carneiro de Souza Bandeira Filho, som hans fullständiga namn lydde, föddes i hamnstaden Recife. Vid 17 års ålder började han studera till arkitekt i São Paulo, dit familjen flyttat. På kvällarna studerade han teckning och måleri. Studierna avbröts sedan han insjuknat i tuberkulos. En sanatorievistelse i Clavadel i Schweiz ledde till att han tidigt kom i kontakt med den nya franska poesin som utgjorde en stark inspirationskälla. Inte minst viktigt var att den franske poeten Paul Eluard (1895-1952) vistades där samtidigt

Manuel Bandeiras första diktsamling utkom 1917 i en upplaga av 200 exemplar. Författaren betalade själv tryckningen av densamma, A cinza de horas. Bland hans senare böcker märks Ritmo dissoluto (1924), Estrêla da manhã (1936) och Opus 10 (1952).

I dikterna lever han ibland ut sin längtan efter ett annorlunda liv än det återhållsamma och försiktiga han tvingades föra som ett slags livstidskonvalescent.

Vid sidan av sitt författarskap var Bandeira verksam som översättare av bl a engelsk och fransk poesi. Han var också professor i spanskamerikansk litteratur vid universitetet i Rio de Janeiro.