Sor Juana Inéz de la Cruz

Erövring och kolonialism innebar för Spanskamerikas del inte minst slutet på en rik muntlig berättartradition. Med prästerskapet i spetsen gjorde de nya herrarna allt för att utrota den indianska kulturen, medan man i de koloniala städerna levde ett liv som var mer spanskt än i hemlandet. Så också i La Nueva España, som Mexiko kallades fram till befrielsekrigen på 1800-talet. Författare födda på den amerikanska kontinenten fanns knappt.

Mitt i detta kulturella mörker finner vi nunnan Juana Inéz de la Cruz, vars poesi fascinerar än i dag. Vid 21 års ålder gick hon i kloster för att få läsa, bilda sig och skriva, vilket annars var omöjligt för kvinnor vid denna tid. Hon var också, fastän ordet inte fanns, en av de första feministerna.

Hennes framtid hade annars handlat om att gifta sig och avstå från egna ambitioner. Valet var säkert inte lätt - hon hade i flera år tillhört hovet, stod vicekungaparet mycket nära och levde ett gott liv som kryddades av fester och kurtiser.

Under sina år i San Jerónimoklostret blev Sor Juana så småningom allt mer förföljd av de religiösa makthavarna. 1694 tvingades hon både ta avstånd från sina dikter och göra sig av med sin boksamling som innehöll 4 000 böcker. Det var en närmast osannolik storlek på ett privat bibliotek i en spansk koloni vid denna tid. Men innan dess hade hon innanför klostermurarna skrivit åtskilliga dikter samt ett teaterstycke. Till all lycka är hennes verk bevarade.

Hon hette egentligen Juana Inés Ramírez de Asbaje och föddes i San Miguel de Neplanta.