Adonis mästerverk: Boken – platsens gårdag nu. Del II

Boken - platsens gårdag nu. Del II.
Översättaren Hesham Baharis förord

Boken – platsens gårdag nu av Adonis utkom på arabiska i tre delar mellan åren 1995 och 2002. Verket saknar motstycke inom den moderna arabiska litteraturen. Dess polyfona struktur och dess spännvidd över femhundra år av arabisk kulturhistoria kan föra tanken till  Sångernas bok, ett encyklopediskt verk om 24 volymer sammanställt och redigerat av Abú’l-Faradj al-Isfahání under niohundratalets andra hälft. Många av de personligheter som presenteras här förekommer också hos Adonis medeltida föregångare. Dock ej al-Mutanabbí som var samtida med Isfahání och därmed inte nämns i hans encyklopedi över arabiska musiker, poeter och författare.

Det finns ett tydligt syfte bakom Adonis val av al-Mutanabbís liv och öde för sin odyssé genom den arabiska historien från ursprungen fram till mitten av niohundratalet. Den helhetssökande vision som denne skald gjorde anspråk på kolliderade med både gängse trossatser och rådande poetiska konventioner. Al-Mutanabbí ägnade sig visserligen åt panegyrik i likhet med flertalet hovpoeter, men hans ovana att låta tvetydigt självförhärligande verser smyga in i hans furstehyllningar ledde till upprepade landsförvisningar. Enligt sägnen förlänade detta honom även hans öknamn, al-Mutanabbí, som betyder ”den som utropar sig till profet”. Det poetiska värvet på al-Mutanabbís tid var ganska olikt det vi menar med poesi i dag. Rimmat tal var ett mäktigt vapen, och skalden var väl medveten om att hans ord skulle överleva honom, gynna dem han prisade och skada dem han smädade.  Detta förklarar varför makthavarna var så måna om att omge sig med välvilliga, framgångsrika poeter och den generösa belöning en lyckad vers kunde förläna sin skald. Mellan politikens religiösa polityr och dess världsliga syften hade poesin en vågmästarroll att spela i en kultur där politik och religion gick hand i hand.

En annan röd tråd som ständigt återkommer genom boken är frågan om Skriftens bokstavliga och symboliska tolkning. Under 800-talet växte en rörelse fram, påskyndad av översättningen av de grekiska filosoferna till arabiska. Rörelsens förespråkare, som stöddes av flera kalifer i Bagdad, verkade för en symbolisk uppfattning av de ”uppenbarade” texterna. Man upprättade till och med en ”inkvisition” mot dem som vände ”förnuftet” ryggen och höll sig till ”bokstaven” under al-Ma’múns tid mellan 813 och 833! Frågan om Koranen var Guds eviga ord eller skapad [av Gud] i tiden kostade således mången lärd livet under denna tid. Beroende på makthavarens inställning i frågan utsattes än förnuftslägret, som gick under namnet al-mu’tazila, än bokstavslägret, som bildade huvudfåran av det som sedermera blev den sunnitiska ortodoxin och som idag dominerar den muslimska världen, för repressalier. Mu’tazila-rörelsen har idag försvunnit även om den lånade många av sina idéer till dåtidens oppositionella shí’a-rörelse med dess förgreningar och till sekulära muslimska tänkare i vår egen tid. Många arabiska intellektuella anser idag att islam bara kan bryta sin isolering genom att anamma ett vetenskapligt närmande till sin historia.

 

Jag föreställer mig en ikon

utan kyrkor, moskéer eller tempel.

Jag föreställer mig en ikon av terrasser,

vars ljus också är dess öde

och över vilka en förälskad måne hänger.

I dess händer lyser en frihetens sol

i ständig hänryckning.

Jag föreställer mig en ikon som i poesin

ser början och slutet på sin pilgrimsfärd.

 

Al-Kitáb (Boken) är först och främst en poesins resa genom den arabiska historien, en resa som påminner om Dantes vandring i Den gudomliga komedin. Men olikt Dante väljer Adonis att beskriva helvetet härnere på jorden, det helvete där araberna levde, tänkte och skrev ned vad de kände. Som vägvisare väljer Adonis att följa den störste av alla arabiska poeter. Samtidigt som han berättar om en historia där religion och politik förblev sammantvinnade, låter han smärtan och sorgen förvandlas till en episk saga där pennans och svärdets män får sina historiska konturer tecknade och ifrågasatta. De dödas ord får nytt liv tack vare poesin och av minnets vita fläckar skapar poeten den tystnad som behövs för diktens födelse och därmed den väntade förnyelsen där

... det vänliga, klara kretsloppet

kring det som döljs och det som yppas, 

kring längtan efter klargöranden,

har fått mina steg att svära jorden trohet.

 

... Detta är i sanning oändlighetens blod

som forsar. Förundras ni? Var lugna,

än har orden inte fötts,

än har berättelsen inte börjat.

*

Drygt trehundra år före poeten al-Mutanabbís födelse, eller 622 e.Kr., begav sig islams profet, Muhammad ibn Abd Alláh, tillsammans med sin unge kusin Alí ibn Abí Tálib, till Yathrib (Medina) på flykt undan den växande fientlighet som omgav honom i hans födelseort Mecka. Den islamiska tideräkningen dateras från denna hidjra, eller utvandring. Vid sin död 632 hade profeten lyckats ena de arabiska stammarna kring den nya religionens fana tack vare en oupphörlig ström av uppenbarelser som ”nedkom” till honom i form av en Qur’án (en uppläsning). Han hade också ett såpass välutvecklat sinne för strategi att han kunde återvända till Mecka några år före sin död och få den mäktiga Qurayshstammen att godkänna den nya religionen. Profeten efterträddes av de fyra ”rätt ledda” kaliferna (khalífa betyder efterträdare): Abú Bakr, Umar, Uthmán och Alí (profetens kusin och svärson). Samtliga fyra mötte dock en våldsam död i kampen om kalifatet.

De fyra första kaliferna hade, enligt gammal arabisk sed, valts av Qurayshstammens äldste och profetens närmaste följeslagare. Koranen sammanställdes först under den tredje kalifens tid. Under den fjärde kalifens tid splittrades muslimerna i sunni och shí’a. Denna första grundläggande period följdes av umayyadernas (660-749) och abbasidernas (749-1258) kalifat med Damaskus respektive Bagdad som huvudstad.

”Shí’at Alí”, eller Alís parti, har under större delen av islams historia befunnit sig i underläge. Umayyader och abbasider förvandlade kalifatet till ett ärftligt kungarike och bekämpade shí’a-rörelsen och dess förgre­ning­a­r med alla medel. Liksom Alí ibn Abí Tálibs familj tillhörde dock båda dessa dynastier Qurayshstammen. Under deras tid spreds islam över världen från Spanien till Kina. Men samtidigt splittrades muslimerna i ett stort antal mindre kungariken och kalifat, både sunnitiska och shi’itiska, även om abbasidernas Bagdad formellt behöll sin makt fram till mogulernas erövring på 1200-talet.

 

Poeten al-Mutanabbí, (Abú’l-Tayyib Ahmad ibn al-Husayn), föddes 915 i Kúfa i södra Irak i en enkel familj av arabiskt ursprung. Han växte upp i Samáwatrakten bland Sábí-klanens herdar och skalder, i en miljö som bevarat det arabiska språkets renhet och genomsyrades av shi’itiska tankar. Qarmaternas revolt mot abbasidernas makt i Bagdad hade nått sin kulmen när al-Mutanabbí föddes. Detta underbarn diktade sina första verser vid tio års ålder. Vid arton deltog han i ett misslyckat politiskt uppror på stäppen mellan Kúfa och Palmyra. Han togs till fånga och fick tillbringa något år i fängelse i Homs i Syrien år 933. Efter frigivningen vandrade han omkring bland de syriska furstehoven från Tiberias till Latakia och Antiokia. Där propagerade han för sin sak men ådrog sig också mångas fiendskap för sin bitska skaldekonst och sin självupptagenhet. År 948 fick han till slut anställning som hovpoet hos dåtidens viktigaste furste, Sayf al-Dawla al-Hamdání i Aleppo i Syrien, som hade utmärkt sig i gränsstriderna med Konstantinopel. Efter nio produktiva år hos den hamdanidiske fursten blev al-Mutanabbí ovän med dennes kusin, en annan poet vid namn Abú Firás, vilket fick honom att år 957 lämna hovet i Aleppo och bege sig till ikhshididernas Egypten. Egyptens dåvarande härskare, Káfúr, en före detta slav som al-Mutanabbí bara kände förakt för, hade lovat poeten en guvernörspost för att locka honom till sig. Al-Mutanabbí blev då åter panegyriker, men Káfúr infriade aldrig sitt löfte. Besviken drog sig poeten ut ur Egypten med sitt följe en natt år 964 för att söka skydd hos en emir i Persien, men på vägen dit föll han offer för två män som han hade smädat i en av sina dikter.

Trots det millennium som skiljer dem åt är likheterna mellan al-Mutanabbís och Adonis levnadsbanor anmärkningsvärda. Båda växte upp i en shi’itisk miljö, den förre i södra Irak, den senare i norra Syrien. Båda gav prov på en poetisk ådra vid mycket tidig ålder. Båda fängslades för politisk aktivism i sin ungdom och bådas liv och verk har präglats av upprepade landsflykter i sökandet efter rättvisa och poetisk nydaning. Men den viktigaste beröringspunkten förblir det faktum att bådas poesi har utgjort en motpol till den splittring och det förtryck som präglat och ännu präglar de arabiska samhällena.

*

Boken - platsens gårdag nu består av tre band. Varje band indelas i sju kapitel, där de inrutade dikterna i vänsterspalten följer al-Mutanabbís liv och öde, medan berättarens parallella skildring handlar om kalifernas blodbesudlade kamp mot avfällingar och upprorsmakare under islams första tre århundraden.

I första bandet,Boken, platsens gårdag nu . (som utkom på svenska 2005) fick läsaren bekanta sig med al-Mutanabbís upproriska ungdom. Då vistades han växelvis i fängelse och vid olika syriska furstehov i sökandet efter bundsförvanter. I andra bandet som här föreligger har poeten träffat Sayf al-Dawla, den starke härskaren som bekrigade bysantinerna från Aleppo och som samlade sin tids främsta filosofer, författare och poeter kring sig. I nio år skulle al-Mutanabbí bli Sayf al-Dawlas favoritpoet och hans nära vän, men så plötsligt tar vänskapen slut och al-Mutanabbí måste fly från Aleppo till Egypten. Där hade härskaren enligt källorna erbjudit honom en guvernörspost, ett löfte som aldrig infriades. Om poetens exiltid i Egypten och hans nya och sista flykt, denna gång till Persien, kommer det tredje bandet att handla.

Kapitlen i varje band skiljs åt av kortare ”Intervaller” och ”Marginaler”. Varje ”Marginal” består av tio dikter som tillägnas olika förnyare, fria andar som levde under förislamisk, umayyadisk eller abbasidisk tid, vilkas liv och diktning oftast står i kontrast till berättarens monotona och brutala berättelse om härskare som förtrycker sina undersåtar och genomför sina erövringar i religionens namn. I detta andra band har intervallerna mellan kapitlen delats upp ytterligare i ”Berättelser” och ”Minnen”. ”Berättelserna” återger folkliga legender som spridits genom seklerna i den muslimska världen men som saknar fog i Koranen. ”Minnena” består av en samling aforismer relaterade till det arabiska alfabetets bokstäver, där varje bokstav motsvarar en ”stad”, egentligen ett mentalt klimat, där poeten har vandrat. Detta band avslutas med tre tilläggskapitel där Sayf al-Dawlas, hans syster Khawlas och al-Mutanabbís inre världar och inbördes förhållanden avslöjas för läsaren. 

Ordet ráwí har här översatts med ”berättare”. Dock innehåller det arabiska ordet en dimension som går förlorad i översättning. Varje poet med självaktning på al-Mutanabbís tid höll sig med minst en ráwí, vars uppgift var att göra poeten känd, memorera hans dikter och sprida dem bland folket. Därav rädslan många mäktiga hyste för att bli smädade av poeter som hade ”berättare/överförare” i sitt sällskap. I dagens språkbruk skulle en ráwí motsvara en litterär agent eller en förläggare med fenomenal minneskapacitet!

*

För en litteraturintresserad arabisk läsare räcker det med ett namn eller ibland ett enstaka ord för att han eller hon skall få de rätta associationerna och avnjuta de korta dikter och hänvisningar som Adonis ägnar en lång rad poeter, musiker, filosofer, mystiker och andra legendomspunna figu­rer som utmärkt sig i den arabiska kulturhistorien. En svensk läsare blir däremot lätt rådvill inför denna uppsjö av obekanta namn och öden. Därför har jag lagt till ett antal noter som inte finns med i den arabiska versionen. Dessa ”tilläggsnoter” har markerats med en stjärna (*) för att skilja dem från författarens arabiska noter som är numrerade. Förhoppningsvis kan de ge läsaren en försmak av den rika och mångfacetterade kultur Boken berättar om och även sporra till fördjupade studier i arabisk litteraturhistoria.

Ett sådant företag hade inte kunnat slutföras utan väsentliga bidrag från min vän arabisten Ingvar Rydberg och min hustru översättaren Astrid Ericson Bahari, vars tålmodiga genomläsning och givande kommentarer jag inte nog kan tacka för.

Hesham Bahari
16 maj 2014