Boken, platsens gårdag nu : en handskrift som tillskrivs al-Mutanabbi.
"Boken" är ett väldigt diktverk, som antagligen kommer att betraktas som kulmen i Adonis produktion. Den är uppseendeväckande inte bara genom sitt omfång - denna första del (av tre) är på 370 sidor - utan också genom sin form. Adonis fick söka länge efter utvägar att bäst ge uttryck för en ambition han sedan länge hyst, att radikalt ompröva arabvärldens och den arabiska kulturens historia med hjälp av de poetiska uttrycksmedel han utvecklat. Han valde att ta den store 900-talspoeten al-Mutanabbi till sin vägvisare. Det var inte en slump. De har en hel del gemensamt. Al-Mutanabbi kom liksom Adonis från en shi'itisk miljö, staden Kufa i södra Irak. Han förde ett kringströvande liv, kom på kant med de furstar han diktade för och hamnade i fängelse av politiska skäl. Han var en genial poet med brett register alltifrån panegyrik till en sällsynt bitande satir.
Adonis kunde inte tänka sig att skriva en episkt löpande berättelse rakt fram. Den poetiska revolten krävde en explosiv och fragmentarisk form, som ändå kunde sammanfoga alla historiens element - våldet och vardagen, makten och poesin - till en helhet. "Boken", som har ett stort nästan fyrkantigt format, vill få fram detta redan i textens uppställning på sidorna. Läsaren får följa fyra parallella linjer genom historien. Till vänster löper al-Mutanabbis dikter. Han tolkar här sin värld, dess politik och poesi, om än med ord som Adonis lägger i hans mun. Sida vid sida med dessa dikter löper en prosaberättelse, en krönika över al-Mutanabbis liv, med särskild betoning på islams ursprung och första blodiga historia. Längst ned på sidorna finns dels noter som leder läsaren genom historiens drama, dels korta reflektioner - en visdom förtätad till mystik, framförd av al-Mutanabbi, "aforismer som skall borra sig igenom verkligheten", som Adonis uttryckt det.
De sju kapitlen i denna första del skiljs åt av tre korta Intervaller och sex Marginaler. Varje Marginal består av tio dikter tillägnade olika förislamiska och umayadiska poeter, vilka liv och diktning ofta står i kontrast till krönikörens enformiga, skrämmande berättelse om härskare som brutalt förtrycker sina undersåtar och mördar varandra i kampen om makten. Kaliferna för en oförsonlig kamp mot avfällingar och upprorsmakare, allt i religionens namn. Adonis, som hemma kritiserats för denna mörka bild, menar att detta är en viktig del av historien som inte får förtigas, som man måste göra upp med, om araberna skall kunna bygga upp en bättre framtid.
Adonis har onekligen lyckats lyfta fram en avlägsen period - det islamska väldets oroliga sekler från 600-talet till 900-talet - som en spegel för nuet, en tid som enligt honom på intet sätt är mindre rättskränkande och blodig än al-Mutanabbis. Inte mindre viktig är den poetiska formen, den djärva föreningen av arabisk tradition och europeisk modernism, av sufisk mystik och surrealistiska visioner.
Ingvar Rydberg