Adonis

Även känd som: Ali Ahmad Said Asbar (arabiska: علي أحمد سعيد إسبر‎) * 1 januari 1930 i Al Qassabin, nära Latakia, Syrien

Adonis, pseudonym för Ali Ahmed Said, föddes i Qassabin, en bergsby i nordvästra Syrien halvvägs mellan Tartus och Latakia. Han tillhörde den där dominerande alawit-sekten, som på grund av förföljelser hållit mycket av sin religionsutövning hemlig. Det var en fattig, isolerad trakt. Tills han var fjorton levde han där hos sin familj, gick sporadiskt i en koranskola, studerade annars hemma och läste gamla arabiska författare, särskilt 800-talsdiktaren Abu Tammam.

1944 blev Syrien självständigt. En av den nyvalde presidenten Quwatlis första åtgärder var att resa runt i landet och skaffa sig förstahandskännedom om folkets situation. Det fick en avgörande inverkan på Saids framtid. När han fick höra talas om presidentbesöket, skrev han en hyllningsdikt att framföras i den höge gästens närvaro. Han vandrade iväg till grannbyn, där ceremonin ägde rum, visade borgmästaren sin dikt och fick så läsa upp den. Den var en högstämd maning till samarbete mellan den nyvalde presidenten och ett folk som dittills aldrig fått chans att påverka landets styrelse. Gästen blev liksom den tusenhövdade publiken djupt rörd och han frågade Said om det var något han önskade. "Att få gå i skolan", blev svaret. Löftet infriades och Said fick på allmän bekostnad gå i gymnasium i Tartus och Latakia, innan han fortsatte med universitetsstudier i Damaskus.

I Latakia blev Said politiskt engagerad och han organiserade demonstrationer mot de franska trupper som fanns kvar i landet. Han fick då också sina första dikter publicerade, nationalistiska dikter, innefattande bitande kritik av det syriska samhället. Han gick så småningom ut universitet med en licentiatexamen i litteratur (på en avhandling om arabisk mysticism). 1956 gifte han sig med Khalida Saleh, en syrisk flicka som delade hans politiska och litterära åsikter och snart blev en framstående litteraturkritiker. Han hade då suttit fängslad ett år för sin aktivitet i det Syriska nationalistpartiet. Detta parti ville socialt omvandla landet och bygga upp en syrisk nation från Cypern till Irak. Det kom i stark konflikt med de växande arabnationalistiska strömningarna. Då det samtidigt förordade konspiratoriska, våldsamma metoder, betraktades det som mycket farligt av den syriska regimen.

1957 flyttade paret till Libanon, där de efter några år blev medborgare. Said hade vid det laget tagit sig poetnamnet Adonís (med fransk betoning), eftersom han funnit att det då var lättare att få dikter publicerade. Libanon råkade också vara det land där antikens mytiska gud Adonis hade levat, älskat och dött. Särskilt symboliskt laddad tedde sig legenden om hans årliga död och återuppståndelse. Den sammansmälte där med myten om den mesopotamiska växtlighetsguden Tammuz. Detta var en tid då universella myter gjorde sitt intåg i den moderna arabiska poesin. Tammuz-Adonis blev för en hel generation poeter i Syrien och Irak symbolen för dekandens och förnyelse, död och uppståndelse.

I samarbete med den libanesiske poeten Yusuf al-Khal startade Adonis 1957 tidskriften Shi'r (Poesi), som ville upplysa den arabiska publiken om de problem som mötte den moderna diktningen. Men dess grundarmanifest förkunnar samtidigt en historiesyn med särdeles vida implikationer: "Vårt arv består inte bara av vad araber har gjort utan av allt som har funnits i Mellanöstern långt före araberna - feniciernas, assyriernas, babyloniernas och Medelhavskulturens arv." Dessa tongångar framkallade en ursinnig reaktion från traditionalisters och arabnationalisters sida. Tidskriften kom trots detta och vissa inre slitningar att utöva ett vidsträckt, moderniserande inflytande. Många av de idag ledande arabiska poeterna fick sina första dikter publicerade där.

1960-61 fick Adonis ett stipendium att studera vid Sorbonne i Paris. Det nya intensiva mötet med västerländsk poesi, särskilt Saint-John Perse, som han översatte till arabiska, gjorde att han på allvar började fördjupa sig i den arabiska filosofin och dikten. Han kom att upptäcka den arabiska poesins musik och ordskatt i jämförelse med den europeiska, som dock har ett rikare formspråk. Vid återkomsten till Beirut distanserade han sig från Shi'r, tog olika journalistjobb, innan han 1968 startade en ny, egen litterär tidskrift, Mawaqif (Positioner eller Etapper), som under lång tid blev en de mest frispråkiga och nyskapande i arabvärlden.

Men det var givetvis det egna poetiska skapandet som förblev det väsentliga för honom. 1961 fick han sitt genombrott med diktsamlingen "Sånger av Mihyar från Damaskus". Mihyar blev hans poetiska röst, hans alter ego även en tid i fortsättningen. Diktsvitens sju hymner eller psalmer, vars upphöjda ton erinrar om Psaltaren, är alla utom den första skrivna i jagform, bara det revolutionerande. Mihyar framträder som ett "hednasvärd" för att skaka om ett samhälle som formats av religionen och förblivit passivt inför sitt eget öde. Han är en "revolutionär som underkänner imamen", fördömer vad som är föråldrat och orättfärdigt och profeterar om en värld där religionen inte innebär fruktan, där människan är både Gud och tjänare.

Adonis andra betydande verk är "Metamorfosernas bok och utvandringar i Dagens och Nattens regioner" från 1965. Där utgår han från den grekiske filosofen Herakleitos ord: "Det finns inget vara, blott ett bliva." Inget är beständigt enligt honom och det gäller också för de fyra diktsviterna i nämnda samling. Här kan allt omvandlas till allt. Det är svårt att inte tänka på alawiternas (eller nusairiernas) tro på en själavandring - från människa till djur, metall, daggmaskar och åter till människa, slutligen till stjärna. Fascinerad av tingens olikhet omfattar Adonis här mystikernas enhetsupplevelse: "En kvinna är en våg, som lär att stjärnornas ljus, molnens ansikte, stoftets kvidande - allt är en enda blomma."

I samlingen "Scenen och speglarna", 1968, konfronterar Adonis historiens värld, sedd i en spegel som både reflekterar det förgångna och projicerar det på nuets scen. Det förflutna och nuet möts i människan, som inkarnerar historia och nutid. En ny symbolbärare är här Ghifari, en förklädd Mihyar, men fortfarande igenkännbar som den "förste socialistiske revolutionären i islams historia". Denne 600-talsgestalt dömer ut arabvärldens "av sekler tyngda" sociala och kulturella värden. Trots det kvarlever ett hopp, en hunger efter förlossning såväl som förändring, ett "ljustorn" för "mörkrets skepp".

Från omkring 1985, under det fortsatt rasande libanesiska inbördeskriget, kom Adonis och hans familj alltmer att vistas i Paris för att strax därpå definitivt bosätta sig där. Han blev en kosmopolit inte bara i sin dikt utan nu också i sitt liv och av nödvändighet, flitig som gästföreläsare på universitet världen över, därtill en benådad recitatör av sin egen diktning.

Under 1990-talet gav han sig på sitt mest ambitiösa diktprojekt, "Boken - platsens gårdag nu", i tre volymer, som särdeles egensinnigt återskapar och broderar ut föregångaren, 900-talspoeten al-Mutanabbis liv och verk. Här vidareutvecklar han den "adoniska världsåskådning" som man sedan flera årtionden kunnat tala om, där mysticism och existentialism, socialism och individualism, poesi och verklighet samexisterar, det hela i en berusande känsla av frihet, frihet i såväl ämnesval som ordval, där den poetiska visionen är det primära.

Adonis har envist strävat efter att förbinda den arabiska poesin med världen i stort utan att tappa bort dess identitet, något som länge utgjort ett problem. Han har hämtat sina poetiskt laddade symboler ur det egna arvet och kan med deras hjälp föra en dialog med den övriga världen på en hög, självständig, hittills ouppnådd nivå. Adonis har förblivit en gränsöverskridare och universalist. Öst och väst är enligt hans åsikt enbart geografiska definitioner. "Det finns många öst i östern och många väst i västern, säger han. I fråga om civilisation är världen en och densamma. Men den västerländska politiken, särskilt den amerikanska, bryr sig inte ett slags enkel, poetiskt dialog även om den är uppriktig. Tvärtom vill man globalisera världen till en enda väldig marknad under västerländsk dominans, smälta in öst i väst - givetvis dess egen definition därav. Man vill inte ha jämlika eller partners utan lydiga efterföljare. Och man har nästan lyckats i sitt syfte?"

Samtidigt ogillar Adonis "arabiska intellektuella som kritiserar väst som om det var en enhetlig massa. Personligen känner jag mig närmare Nietzsche och Heidegger, Rimbaud och Baudelaire, Goethe och Rilke, än många arabiska författare, poeter och intellektuella. Kreativitetens och kulturens land är för mig inte detsamma som det geografiska. Jag ställer upp för det förra. All min strävan skulle kunna sägas vara koncentrerad till detta mål: att det geografiska hemlandet skall bli en levande del av det kreativa och universella landet. Inget öst, inget väst: bara en människa i en enda värld."

Ingvar Rydberg

Bibliografi – böcker

Alhambra 2014; övers. Hesham Bahari
Boken - platsens gårdag nu är en poesins resa genom den arabiska historien, en resa som påminner om Dantes vandring i Den gudomliga komedin. Men olikt Dante väljer Adonis att...
"Att läsa Adonis verk är som att ge sig ut på en väldig seglats, vars slutmål är omöjligt att förutse. Från bok till bok försöker den j...
Al-Kitáb, ams al-makán al-án (1995)
Alhambra 2005; övers. Hesham Bahari
"Boken" är ett väldigt diktverk, som antagligen kommer att betraktas som kulmen i Adonis produktion. Den är uppseendeväckande inte bara genom sitt omfång - denna f...
La Prière et l'épée (Essais sur la culture arabe) (1994)
Alhambra 1994; övers. Jan Stolpe
Ett brett urval essäer och artiklar från 1961 till 1992. Som essäist konkretiserar Adonis med hetta sin egen vision av poesin som en mystisk och intuitiv skapelseakt, en trance där människan...
Al-Shifiiryya al-fiArabiyya (1985)
Boken innehåller fyra föreläsningar om arabisk poesi som Adonis höll vid Collège de France 1984. De behandlar den muntliga förislamiska poesin, inflytandet från...
Agani Mihjar ad-Dimasqi (1961)
"Sånger av Mihyar från Damaskus" betraktades fram till jättearbetet "Boken" nyligen som Adonis mest betydande diktverk, även erkänt av hans belackare,...
Bakhåll 1987; övers. Hesham Bahari
Samlingen innehåller dikter från tre faser i Adonis skrivande, med cirka tio år emellan. Man skönjer grunddragen i hans symbolik, det öppna flödande såret och...