Karavan 2011:4

Redaktörens presentation av nummer 4/11
Att skriva livet

"Att skriva är som att fläta håret. Att ta en handfull grova, ostyriga hårslingor och försöka föra dem samman."
Citatet kommer från Edwidge Danticat, en av författarna som medverkar i Karavans tema Kvinnor i Karibien. Hon skriver i en sammansatt text om det oerhörda i att som ung kvinna från Västindien välja skrivandets väg. Den som skriver fjärmar sig från kollektivet, träder fram som individ.
Den som skriver fjärmar sig från kollektivet, träder fram som individ. Det stöter på starkt motstånd från mödrar och förmödrar - banden mellan generationerna är starka, liksom den sociala kontrollen. Döttrar ska vara tysta och lära sig laga mat. Mödrarna har sina regler, men från dem kommer också de första genklangerna av språket och historierna som bara måste berättas. De äldre har trots allt berett vägen och nu kläs deras erfarenheter i ord av de unga som kommer efter dem.

Vi har i vårt tema valt att fokusera särskilt på de västindiska kvinnornas självbiografiska skrivande. Det kan tyckas som att temat låter väl nischat och introspektivt. I själva verket rymmer detta självbiografiska skrivande viktiga diskussioner om stora frågor i vår samtid. Här ventileras sådant som efterverkningarna av det koloniala förtrycket, relationen till de närmaste och till sitt land, leva i fattigdom, försöka skapa ett nytt liv i exil, att inte känna sig hemma någonstans, vara kluven mellan olika språk etc. Längst in i kärnan finns de eviga frågorna om vem man är, hur man ska leva och finna sin väg. I texter och intervjuer medverkar författare från tre språk: engelska, franska och spanska. Maryse Condé talar bland annat om vad som skiljer självbiografin och romanen åt. Guerra vittnar om "den välsignade möjligheten" att skriva och berätta sin historia i dagbokens privata rum.

Den stränga Mrs Ramsey försöker med linjalens hjälp banka in den "rätta" engelskan i en ung författarinna. Shani Mootoo beskriver hur resultatet snarare blir en upptäckt av att det finns olika språk. Gisèle Pineau närmar sig sitt liv genom att berätta om sin farmor. Som försökte, verkligen försökte finna sig tillrätta i det franska förortslivet i exilen, men oftast blev det hjärtskärande fel.