Sånger av Mihyar från Damasku

"Sånger av Mihyar från Damaskus" betraktades fram till jättearbetet "Boken" nyligen som Adonis mest betydande diktverk, även erkänt av hans belackare, som menat att han sedan dess blivit dunkel och brukat bilder i sin poesi som varit beroende av hans privata referens. "Sånger av Mihyar" har ett friskt, enhetligt svep som trots eller snarare tack vare sin mystiska, naturinspirerade prägel måste tala till en betydande, även västlig publik. Mihyar var en medeltida arabisk poet från Bagdad. Adonis Mihyar är en arketypisk uppförstoring av poeten Adonis som nyskapare, siare och profet, en för islam kättersk tanke. Diktsvitens sju hymner eller psalmer, vars upphöjda ton erinrar om Psaltaren och Hölderin, är utom den första alla skrivna i jagform. Denne Mihyar "skapar sitt släkte utifrån sig själv - han har inga förfäder och hans rötter finns i hans steg". Han är besläktad enbart med andra nyskapare, som insett sambandet mellan förintelse och förvandling. Han kommer "vapenlös som skogen", som en hednisk lans och föröder de heliga skrifternas jord. Han spiller sitt blod, lyfter sina sår mot solen och klär stenarnas nakenhet. Mihyar är kung i vindarnas rike och regerar på mysteriernas jord. Han lever där stenar blir sjö och skugga blir stad. Han fyller hela livet fast ingen kan se honom. Det är kärleken till barndomens syriska natur och adonisiska ängar som är källådern i detta verk. I "de ädla grottornas land" blir poeten en Pan i bergens, åskans, blixtarnas och stjärnvalvets universum. Allt är besjälat. Blommor, träd, fjärilar och frukter i ett hemland av aska och rötter. "Jag har inträtt i skapelsens liturgi, i vattnets sköte, i trädens jungfrulighet." Naturens innersta uppenbarar sig och döljer sig i en stor text, där allt är bokstäver som kan tydas. Och det är inte från den europeiska filosofin och poesin som Adonis har hämtat den panteistiska naturkänslan och de sinnrika symbolerna. Allt har sedan årtusenden växt på "de heliga texternas jord". "Adonis lyriska ordförråd ter sig i detta verk gränslöst, bortom alla estetiska skrankor, samtidigt som han ständigt återkommer till sina nyckelord - vägran, sår, irrande, eld - och skänker dem en allt mångtydigare laddning," framhåller hans översättare Ingemar Leckius. "Han tänjer sina uttrycksmedel till det yttersta, skapar oavbrutet bilder som spränger vaneseendet. Det är en säregen poesi som frammanar visioner vid blindhetens gräns, som triumferar i sin självupphävelse och oavlåtligt förbrinner i paradoxer."

Ingvar Rydberg