Den arabiska revolutionen 2011
Fängelselitteraturen vittnar brutalt om det extrema politiska förtryck som sedan länge rått i arabvärlden. Att korrupta diktaturer härskat har framskymtat redan tidigare i denna översikt. Vi finner det i [[Naguib Mahfouz|Nagib Mahfouz]] dystra 60-talsromaner där inga utvägar ses och i Gamal al-Ghaitanis ”Zeyni Barakat” om ett kusligt tyrannvälde, för säkerhets skull placerat till 1500-talet. Vi har också exempel hos [[Sunallah Ibrahim|Sunalla Ibrahim]], [[Ghalib Halasa]] och [[Nawal al-Saadawi|Nawal al-Sa’dawi]]. Krav på förändringar och ökad frihet har efterhand blivit allt ljudligare. Poeten [[Adonis]] predikade länge nödvändigheten av en total omvandling av arabiskt samhälle och arabisk mentalitet, om än i rätt allmänna termer. Den som kom närmast en skildring av en "förrevolutionär" situation var Alaa al-Aswany i romanen ”[[Yacoubians hus|Ya’qubians hus]]” 2002.
”Varför gör egyptierna då inte uppror?” undrade [[al-Aswany]] några år senare. Alla förutsättningar tycks föreligga. Är egyptierna alltför kuschade i sitt dagliga liv och rädda för polis och militär? Det är svårt att avgöra. Många väljer exil, inte bara geografisk: En del, men alltför få, har fått arbete i oljeländerna och i väst. Men det finns också en historisk exil, menade han, intresset för islam. Detta omhuldande av en förgången värld tog han från början bestämt avstånd från. I polemik mot Muslimska brödraskapets paroll ”Islam är lösningen” avslutade han konsekvent sina veckokrönikor i en av dagstidningarna med meningen ”Demokrati är lösningen”.
Så äntligen i januari 2011 börjar en revolution som snart sprider sig från land till land, om än på ett sätt som ingen kunnat förutse. Ungdomar överlistar tack vare de sociala medierna polisen och massiva folkdemonstrationer kommer i gång. Satellit-TV-kanaler sänder direkt från skådeplatserna. Författarna är inte spjutspetsen men många hakar på, särskilt i Egypten. Deras intryck har ännu inte kommit till synes i fiktiv form. Men i bloggar, dagböcker och intervjuer har flera yttrat sig. Skildringar i samlad tryckt form (som föreligger på svenska) finner vi i Ahdaf Soueif i ”Kairo, min stad vår revolution” (Alhambra, april 2012) och Lina Ben Mhenni i den kortfattade ”Tunisian girl – en bloggare berättar om den arabiska våren” (Sekwa, januari 2012). Soueif, känd genom två stora romaner på engelska, kombinerar en intensiv dagbok från händelserna, som hon själv deltog i, med självbiografiska glimtar av sin uppväxt i Kairo och av hur staden förändrats, i mycket till det sämre under de trettio-fyrtio åren. Hon sörjer djupt dess utveckling men förklarar varför hon ändå älskar den.
Flera av de mest kända arabiska författarna har sagt ifrån på olika sätt. I juni 2011 skrev Adonis ett öppet brev till Bashar al-Asad där han framhöll att Syriens härskande parti under sitt långa herravälde fördärvat landets kulturella identitet. ”Snarare än arabiskt språk och arabisk kultur har man framhävt arabisk ras och arabisk religion och på så sätt åstadkommit ett endimensionellt samhälle, en trångsynt, idisslande kultur som utestänger alla olikheter.”
Egypten och Tunisien har redan passerat upprorsstadiet och valt parlament dominerade av islamister. Detta har splittrat opinionen, eftersom så mycket i det gamla odemokratiska samhällssystemet finns kvar och tvivel råder om partierna som nu kommit till makten kan eller vill ändra på det. Nawal al-Sa’dawi och al-Aswany är fortfarande aktiva i den progressiva oppositionen i tal och skrift, al-Aswany huvudsakligen som politisk analytiker. Nawal riskerar mer rent personligen genom sin ettriga kamp mot kvinnoförtryck och politisk islam. Men de stretar i motvind. I Tunisien har luften gått ur bloggarna. De vet inte riktigt vad de ska vända sig mot och vilken deras publik numera är.
Men man finner fortfarande optimistiska tongångar. Det är snarare hos dem som anlägger ett längre perspektiv. Marockanen Abdellah Taïa utkommer nu i februari med romanen ”Ett arabiskt vemod” (E. Grates förlag). Trots titeln på boken, skriven före revolutionen, framhåller han i en artikel nyligen att det arabiska folket alldeles otvetydigt kommit i rörelse. Han hyllar ”de unga, som man blundat för, ignorerat och marginaliserat. De har slagit oss med häpnad genom sin förmåga att förstå dagens värld och dra fördel av ny teknik för att göra sin syn gällande.” Han skriver att ”araberna håller på att upptäcka demokratin, dess djupa innebörd, invecklade mekanismer och märkligt världsliga sida” och ser detta historiska uppvaknande som ett fantastiskt tillfälle att skapa ett nytt samhälle.
Denna text utgör det avslutande kapitlet i Ingvar Rydbergs [[Översikt över den moderna arabiska litteraturen]].