Intervju med Anjum Hasan
Din senaste roman, Bort, Bort, har blivit hyllad i Sverige för sättet som du har skildrat det samtida Indien i förvandling. Hur tänker du själv kring att fånga en samhällsförändring medan den fortfarande pågår i jämförelse med att inta ett historiskt och mer distanserat perspektiv på samma förändring i efterhand?
Jag tror att det alltid är en utmaning att försöka fånga samtida ögonblick, men om vi inte försöker så kommer våra liv och våra städer att bli fullständigt förändrade utan att det kommer att finnas någon beskrivning av hur det gick till. Saker förändras i en helt osannolik takt i Indien just nu. Självklart så finns det en sorts dokumentation av vad som händer genom tidningar och tidskrifter, men jag är mer intresserad av hur fiktionen kan fånga den specifika tidsandan. Vad massmedia rapporterar om är fragmentariserade händelser. Vad fiktionen kan göra är att fånga hur människor klär sig och hur de pratar, vad de äter, hur gatan utanför ser ut. Jag tycker att det är fiktionens uppgift att beskriva detta. Jag vet inte om Bort, Bort fångar allt det här, men det har varit min ambition.
Du började som poet, nu är du en väletablerad romanförfattare. Hur ser du på de två litterära uttrycken? Kommer du att återvända till poesin eller skriver du både prosa och poesi parallellt?
Jag skulle önska att jag, som Michael Ondaatje säger, skrev poesi med ena handen och prosa med den andra. Men, som Ondaatje också säger, det är väldigt, väldigt svårt att genomföra. Jag skriver faktiskt lyrik då och då, men jag vet inte om jag kommer att "återvända" till poesin. Självklart kommer jag alltid att försöka ha en kanal öppen mot lyriken - genom att läsa poesi, skriva om den, och ibland, om jag är mycket lyckosam, även skriva egna dikter.
Det ligger nära till hands att tro att din roman har självbiografiska stråk. Precis som karaktären Sophie Das så föddes du i Shillong och bor nu i Bangalore. Hur ser du på relationen mellan biografi och fiktion i allmänhet och vad gäller Bort, Bort i synnerhet?
Ja, det är några saker i Sophie Das liv som kan speglas gentemot mitt eget, men på det hela taget är hon en mycket annorlunda person jämfört med mig, med en helt annan bakgrundshistoria. Som läsare söker jag en trovärdig berättelse med en övertygande inre logik. Om fiktionen kan ge mig detta så spelar det inte mig någon roll om delar av historien kommer från författarens eget liv eller inte. Självbiografin kan vara en rik källa för fiktionen, men frågan är - hur använder man den? Det är en sorts alkemi som måste uppstå; det är inte bra fiktion bara för att det har hänt dig på riktigt.
Din roman är rik på oförutsedda detaljer och idéer. Vilken roll spelar intuitionen i din skrivprocess?
Jag litar mycket på intuitionen. Jag tror att en roman är något väldigt organiskt och den kan inte tvingas in i en förutbestämd form. Det är väldigt njutbart att låta berättelsen jäsa i tankarna medan skrivprocessen pågår, och tillåta att saker uppstår, liksom föreslås av berättelsen själv. Men samtidigt har jag en mycket bred och övergripande idé om vad jag vill säga med romanen. Det är inte så att jag hittar på allt i skrivande stund.
Vilka var dina största influenser när du beslöt dig för att bli författare och vilka föredrar du att läsa idag? Följer du den samtida indiska litteraturen?
När jag växte upp läste jag mig igenom min pappas bibliotek och på många sätt var det ett typiskt privatbibliotek för en intellektuell indisk person i den generationen. Han hade alla europeiska modernister - Kafka, Camus, Sartre - och alla de engelska mästarna - George Eliot, Thomas Hardy, Dickens, Shakespeare och så vidare. Så dem växte jag upp med. När jag själv blev författare läste jag vitt skilda saker, om än inte slumpmässigt. Europeisk och latinamerikansk poesi i översättning, samtida amerikanska och brittiska romaner och, ja, slutligen även mycket av den indiska litteraturen. Jag följer den samtidiga indiska litteraturen för jag är ju väldigt intresserad av mina kollegors arbete. Jag är också redaktör för den litterära avdelningen i ett månadsmagasin som heter The Caravan, så nu är det även en del av mitt jobb.
Du är gift med den svenska författaren Zac O?Yeah. Hur ser din relation till Sverige och svensk litteratur ut?
Jag läste och beundrade Tomas Tranströmer som student vid universitetet i Shillong. I biblioteket fanns Penguins Modern European Poets-serien som gjorde en mängd europeiska och ryska poeter mer kända i den engelsktalande delen av världen. Jag har en förkärlek för lite äldre svensk poesi; jag upptäckte Gunnar Ekelöf bara härom året. Vad gäller landet i sig, så upplever jag att vara i Sverige är lite som att vara på semester från verkligheten. Det är alltid ett rent nöje att vara i Sverige, landskapet och känsligheten tilltalar mig på djupet. Jag har aldrig skrivit om Sverige, men någon gång kommer jag kanske att göra det.
Det har pågått en långdragen debatt om huruvida indiska författare bör skriva på något av de indiska språken eller på engelska, det gamla koloniala språket. Du själv skriver på engelska. Är debatten överspelad idag, eller vill du kommentera den?
Debatten vill tyvärr inte upphöra. Tyvärr säger jag, för jag vet inte ens om den är fruktbar. Jag känner inte till någon författare som slutat att skriva på engelska efter att ha blivit påmind om att det är kolonisatörernas språk. De flesta av oss som skriver på engelska är på något sätt dömda till det. På grund av vår bakgrund och vårt skolsystem så behärskar vi inte något specifikt indiskt språk så bra att vi kan skriva på det. Men det finns andra sätt att engagera sig i vad som händer inom de olika språken även om man inte själv skriver på dem. De mest inspirerande författarna, och de är ofta äldre författare, är de som må skriva på engelska själva men också översätter från indiska språk och på så sätt låter övrig indisk litteratur bli inspirerad av vad de har överfört till engelskan. På så sätt skapar de både en större korsbefruktning mellan de olika indiska litteraturerna och samtidigt berikar de den litteratur de själva skriver på engelska.
Vilken roll tror du att litteraturen kan spela i samhället idag?
Skapa medkänsla, bevara den unika glädjen i att få ägna sig åt det skrivna ordet och, slutligen, att tilltala allt det inom oss som är subtilt och sökande.