Hur kom idén med romanens särskilda form till dig?
För länge sedan översatte jag Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet från engelska till kinesiska. Den innehåller ett kapitel med titeln "Liten förteckning över ord som inte blev förstådda" som jag tyckte var skrivet på ett oerhört intressant sätt, eftersom metoden att använda uppslagsord i ett lexikon som utgångspunkt gjorde det lätt för författaren att inkorporera icke-skönlitterära element som essäer, teori, nyheter och fackspråk i romanen, att spränga romantextens gränser och förverkliga ett friare sätt att skriva. Faktum är att i äldre tider var alla kinesiska texter "blandlitteratur" och inte "ren litteratur" - gränsen mellan skön- och facklitteratur var mycket suddig. Med hjälp av den här sortens uppslagsverksliknande text kanske man i någon mån kan återuppliva en uråldrig kinesisk litterär tradition, eller åtminstone försöka.
Romanen utspelar sig under kulturrevolutionen - en ung stadsbo skickas ut på landsbygden för att skapa det klasslösa samhället. Hur ser du på den omvälvande utveckling som Kina genomgått sedan dess?
De senaste hundra åren har kineserna varit alldeles särskilt oroliga och otåliga. De har hela tiden strävat efter att så snabbt som möjligt bygga ett starkt, modernt land. Först valde de Sovjetunionen som förebild och ägnade sig åt extrem revolutionär omvandling under några årtionden; sedan började de se upp till USA istället och har nu ägnat några årtionden åt extrem kapitalism. På ytan verkar dessa två extremer vara helt väsensskilda, men de inneboende idéerna om framsteg, utveckling, materialism och så vidare sammanfaller i själva verket helt och hållet, och utgör en fortsättning på den sekulariseringstradition som finns i den lokala kulturen.
Därför har det materiella välståndet ökat, och industrialiseringen och urbaniseringen skett oerhört snabbt, samtidigt som enorma kulturella och andliga problem har lämnats helt olösta eller till och med förvärrats. Som författare är det min plikt att försöka förstå och uttrycka dessa komplicerade psykologiska processer, att se hur den mänskliga naturens och kulturens fotoplåtar reagerar på verklighetens projektioner - till exempel i en liten by.
Romanen gavs ut för första gången 1996. Vad är din relation till romanen idag och hur ser du på den i förhållande till ditt övriga författarskap?
Jag önskar att jag, så fort jag blev klar med ett verk, kunde glömma det, kritisera det och förråda det, att jag kunde frigöra mig från mina skrivarvanor och utan bekymmer hitta tillbaka till ett nybörjartillstånd, till startpunken, hamna på noll igen och börja om. Det är förstås inte särskilt enkelt.
Livserfarenheter, kulturella vanor, invanda sätt att tänka och känna ligger dolda i våra kroppar likt blodet i våra ådror och begränsar våra handlingsmöjligheter. Att skriva Maqiao var som att gå in i ett kärleksförhållande. De har säkerligen påverkat mina senare, andra relationer. Men jag skulle bli ganska glad om jag läste om romanen och upptäckte att den kändes främmande eller tänkte att man måste ha tagit miste på författarens namn. Med andra ord hoppas jag på att kunde förändra mig så mycket som möjligt. Det är som att önska sig flera liv under detta enda.
Det har skrivits om dig att du är influerad av allt från det traditionellt kinesiska till det modernt västerländska. Vilka skulle du själv säga är dina viktigaste inspirationskällor bland författare och böcker?
Om man hungrar behöver man mat, om man törstar behöver man vatten, är man sjuk behöver man mediciner, börjar det regna behöver man ett paraply, blir det vinter behöver man en pälsfodrad jacka. Det är svårt att säga vad av allt detta man skulle kunna avstå från, vad som inte är viktigt. När det gäller läsning så har jag influerats och starkt attraherats av författare som Dumas d.ä., Kafka, Shakespeare och Borges. Men om jag ska vara ärlig läser jag inte särskilt mycket skönlitteratur nu för tiden. Kanske stämmer det kinesiska ordspråket "Om man äter litet så smakar det bättre". Jag är rädd att jag ska förstöra aptiten om jag läser för mycket. Så de senaste åren har jag ägnat en hel del tid åt att studera klassisk grekisk och kinesisk filosofi, lingvistik, geografi, historia och annat som kanske inte verkar ha så mycket med skönlitteratur att göra. Om denna läsning har påverkat mitt skrivande vet jag inte.
Ett flertal intressanta kinesiska författare har de senaste åren blivit översatta till svenska, vi har tidigare haft Su Tong i Världslitteraturklubben. Hur ser du på den litterära situationen i Kina idag och vad tycker du om den samtida kinesiska skönlitteraturen?
Efter kulturrevolutionen, under 1980- och 1990-talen, nådde Kina en litterär höjdpunkt då en rad bra författare och verk dök upp på den litterära scenen. Men de senaste åren har de elektroniska medierna och kommersialiseringen byggt upp ett kombinerat tryck som gjort många författare förtvivlade. Rent allmänt kan man säga att den kinesiska litteraturen just nu är litet trött och uppgiven. Erfarenhetsbenet är långt och kulturbenet kort - fortsätter det så blir det svårt att vandra särskilt långt. Men det utesluter inte att det finns enstaka ljusglimtar här och där. Det finns yngre, mycket kreativa författare som Chi Zijian och Bi Feiyu, och ännu yngre, skickliga personer som Zhang Yueran och Di An. Om Kinas författare ägnade större uppmärksamhet åt andliga frågor, om de hade förmåga att bidra till både kinesisk och västerländsk kultur, då kanske de skulle kunna skapa något stort. Men jag vet inte om den dagen någonsin kommer.
Vilken roll anser du att skönlitteraturen kan spela i samhället?
Belästa personer kan också mörda, försnilla och bedra. Därför ska vi inte ha alltför stora förhoppningar om att litteraturen ska förbättra politiken eller moralen. Men på ett undermedvetet plan - när det gäller att skapa, bygga upp och förmedla olika känslor - kan den vara en mycket mäktig "osynlig hand". Många kineser har en stark hembygdskänsla, kanske för att de har läst eller lyssnat till alldeles för många dikter som talar om hemlängtan. Många välutbildade kvinnor lider av kärlekssorger, kanske för att de har läst för många kärleksromaner eller sett för många romantiska filmer och därför förväntar sig samma renhet och romantik i verkliga livet som i de texter författarna har satt ihop. Så å ena sidan är litteraturen betydelselös för samhället, och å andra sidan är den mycket användbar. Kanske är det mer korrekt att säga att den är verkningslös på ett medvetet plan, men effektiv på ett omedvetet. Någon anledning finns det nog till att litteraturen har levt vidare under tusentals år av mänsklig historia - det lär knappast vara för att vi alla är dumma i huvudet.