Din roman Annie John kommer nu ut på nytt i Sverige. Det är 25 år sedan du skrev den. Kan du berätta lite om den författare som du var på den tiden och hur din relation till boken ser ut idag?
Jag vet knappt hur jag ska svara på det här eftersom jag inte riktigt kan dela upp mig själv på det sättet. Men jag kan säga att när jag var ung, och jag var ganska ung när jag skrev boken, så hade jag en idé om att jag skulle skriva något så djupt och så vackert att det skulle få andra människor att helt upphöra med försöka skriva över huvud taget. Jag tror att den känslan höll i sig ungefär tills jag hade avslutat min första bok, som var en novellsamling [På flodens botten]. När jag var mitt uppe i att skriva Annie John så brydde jag mig inte så mycket om andra människor och deras skrivande. När jag var färdig med boken, eller nästan färdig, blev jag gravid med mitt första barn och jag blev mycket otålig på berättaren. Jag började tycka att hon var självupptagen och irriterande. När det gäller mina känslor för boken idag så finns det saker med den, till exempel strukturen, som förbluffar mig: hur kunde jag förstå någonting så väl? Hur kunde jag förstå någonting över huvud taget?
Din skönlitterära prosa verkar ibland ligga nära självbiografin. Men den skiljer sig också. Till exempel så åker Annie John till London i slutet av boken, medan du själv åkte till New York. Hur ser du på fiktion i förhållande till biografi i den egen skrivprocess?
Nästan alla mina verk är självbiografiska ända ned till kommateringen. Och ändå är det så att karaktären Annie åker till England, medan personen som hon är baserad på åker till New York. Jag har skrivit om mitt eget uppbrott från Antigua och vidarefärd till New York i en annan roman [Lucy]. Men Annies liv skulle ha slutat i England. Det var logiskt att ge henne en förtryckande, kolonial uppväxt. Det var vad människor gjorde på den tiden Annie växte upp: de emigrerade till England, där de levde miserabla liv eftersom de levde i skuggan av skuggan av Imperiet. Det är mer än någon kan svälja. Men man behöver inte läsa romanen alltför noggrant för att inse att Annie skulle gå under eller flytta till England. Hon åkte till England där hon levde för att dö. Jag säger ofta att det är ett misstag att tro att jag är en författare av fiktion, men det är inte heller rättvist att säga att jag är en självbiografisk författare. Vad är jag då? En författare? Ja, en författare.
Du lämnade Antigua för USA när du var ganska ung. Vilka är dina känslor för Antigua idag?
Komplicerade, som det är i kärlek. Så känner jag för det mesta. Det är en väldigt vacker plats och därför händer det en massa dåliga saker där. Det är en magnet för kriminella, speciellt ekonomisk brottslighet. Jag älskar att vara där, jag älskar att längta dit, och jag har de bästa av stunder när jag är där. Och sen känner jag att jag skulle dö om jag var tvungen att leva där för jämnan och alltid. Det är mitt hem och jag vill lämna det, inte omedelbart när jag kommer dit, men efter ett tag. Jag hör verkligen inte hemma någonstans och jag är glad för det. Jag tycker om att var här och där och ingenstans. Det är en lyx, den enda lyx jag någonsin haft här i världen och den enda jag tycker är värd att ha, och bäst av allt - jag behöver inte döda någon för att äga den.
Trädgårdsodling är en stor passion för dig. Men hur har det påverkat ditt skrivande - tematiskt eller estetiskt?
Ah, trädgården. Utan trädgården, att tänka på min trädgård, på andra trädgårdar, trädgårdarnas beståndsdelar, skötseln av dem, det brottsliga med den, glädjen i den, vad skulle mitt skrivande vara? Troligen hade det sinat för länge sen. Eller så hade börjat skriva ganska usla saker om en man som blir förälskad i en kvinna, eller ibland tvärtom, och sen är hon otrogen, eller hon upptäcker att hennes man är otrogen, och hur som helst så vill han hellre vara kvinna. Oj, det låter ju riktigt roligt. Men allvarligt talat, det är tack vare trädgården och trädgårdsskötsel som jag slutligen blev någonting så otäckt som plantjägare och till slut kom att delta i en godartad version av den fruktansvärda verksamhet som kallas erövring! Jag skrev en tunn bok om det som heter Among Flowers: A Walk in the Himalayas. I Himalaya samlade jag ihop frön från plantor hemmahörande i Nepal och tog med dem tillbaka till Vermont, där några av dem nu växer lyckligt i trädgården som jag har anlagt där.
Vilka har varit dina största inspirationskällor när du blev författare och vad föredrar du att läsa idag? Följer du den samtida litteraturen i Karibien?
De stora inspirationskällorna när jag blev författare var poesi, Kung James Bibel och Charlotte Brontë. Jag läser väldigt lite samtida litteratur eftersom jag upptäckt att jag är så okunnig om litteraturen som skrevs före mig, så jag fortsätter att läsa bakåt i tiden istället.
Vilken roll tror du att litteratur kan spela i samhället idag?
Det där lät som en stor börda att lasta litteraturen med. Jag tror att litteraturen spelar den roll som vi vill att den ska spela. Min egen utgångspunkt är att jag vill skriva. Om mitt skrivande sen blir litteratur, då hoppas jag att ingen håller mig personligen ansvarig för det. Jag vill bara skriva fritt, jag vill bara skriva, det är det enda jag vill.
I förordet till den nya utgåvan av Annie John hoppas den svenska författaren Mats Kempe att du en dag ska skriva en roman eller biografi om Carl von Linné och hans lärjungar. När blir det av?
Carl von Linné är en av mina stora influenser, men jag upptäckte honom senare i mitt liv, han kom till mig i och med trädgården. Han kommer att vara mitt projekt under ålderdomen. Han har verkligen skrivit sig in i mig. Uppenbarligen uppmanade han, eller krävde av, sina lärjungar att de skulle ge sig ut och leta efter växer åt honom och inte bry sig om i fall de dog under tiden. Jag skulle aldrig vilja dö för honom, men jag skulle inte ha något emot när jag dör, i en mycket avlägsen framtid hoppas jag, att Carl von Linné blir det sista som jag har i mina tankar.