I den myt som du skrivit om för boken Binu och den stora muren, heter huvudpersonen Meng Jiangnü. I din roman heter hon Binu. Finns det någon symbolik i namnet Binu som man kanske inte uppfattar som svensk läsare?
Anledningen till att jag bytte namn på huvudpersonen är att man faktiskt inte vet vad hon egentligen hette. Legenden uppstod någon gång under Qin- eller Handynastin, och på den tiden hade kvinnor inga egna namn. Det man kan utläsa av benämningen Meng Jiangnü är att personen heter Jiang i efternamn och är en kvinna (nü). Meng är bara ett slags ordningsnummer. Jag kände att jag ville ge den här kvinnan ett eget, vackert namn.
För det andra var namnet så välkänt att jag ville komma bort från det. Skrivandet är så skört, det är lätt att låta sig påverkas, och vi vet alla hur suggestiva namn kan vara. Så jag behövde något som kändes nytt och okänt för att för att få inspiration. Genom att byta namn på Meng Jiangnü och sätta min egen prägel på namnet kunde jag känna att hon var min skapelse.
Själva namnet Binu har ingen särskild betydelse. Det första jag kom att tänka på när jag skulle namnge henne var ordet "nu", slav, och sedan kom "bi", som betyder azurblå. Det blev ett vackert namn, tyckte jag, och samtidigt litet ödsligt och övergivet.
Myter har ofta en universell betydelse. Men finns det iBinu och den stora muren några specifikt kinesiska betydelser (bortsett från de strikt geografiska)?
Strikt räknat så är berättelsen om Meng Jiangnü en folksaga och inte en klassisk kinesisk myt. Västerländska myter beskriver ofta det gudomligas ursprung och hur det återspeglas i den mänskliga världen. Kinesiska myter går oftast ut på att straffa ondska och belöna godhet och att visa hur karma fungerar. De försöker ge moraliskt stöd i en kaotisk värld och innehåller självklart också kritik och sätter sig till doms över olika företeelser. Berättelsen om Meng Jiangnü har levt vidare så länge för att den överensstämmer med ett folkligt kinesiskt ideal - de lägre samhällslagrens kritik av makthavarna. Och när den kritiken framförs av en kvinna blir den ännu hårdare och mer upprörande.
När jag valde den här historien istället för någon av alla de andra möjliga tänkte jag inte på vilken betydelse den har i Kina, utan snarare på vilken betydelse den kunde ha för själva romanen. Meng Jiangnüs tårar fascinerade mig. Den fantastiska idén att en bräcklig kvinnas tårar kunde få Kinesiska muren att rasa är en folklig föreställning, och när jag skrev romanen försökte jag imitera den sortens oerhört fria och lössläppta folkliga fantasi. Det var nog den viktigaste betydelsen berättelsen hade för texten.
Det har sagts om dig att en del av dina verk är som elegier över en flydd tid. Kan du berätta något om hur du förhåller dig till historien i ditt skrivande?
Tiden består av en rad minuter som upprepar varandra. Det vi kallar historia är en beskrivning av människor och händelser, men samtidigt en beskrivning av tiden i sig. Man kan säga att historien upprepar eller imiterar sig själv. Inte bara mitt, utan alla människors skrivande är elegier. Till och med den allra största roman är liten i förhållande till historien. Vi lever i tidens små skrevor, ett liv i sorg. Det enda man kan luta sig mot när man skriver är skärvor och spillror, och i den meningen är allt skrivande tragiskt. Det handlar om att fästa sorgen på papper, att skriva en sorgens historia.
För läsare i Sverige är du framför allt känd för novellen "Hustrur och bihustrur" som publicerades på svenska 1993 och filmatiserades under titeln Den röda lyktan. Hur upplevde du att få din text filmatiserad och hur ser du på filmen idag? Påverkade filmens framgång ditt skrivande?
Jag är nöjd med filmen. Av olika anledningar har jag kommit att se den flera gånger. Först såg jag den som en av dess upphovsmän, men med tiden har jag börjat se den som om jag bara vore en vanlig biobesökare och jag har insett att den har många starka sidor. Framför allt är det en film som inte gapar över för mycket utan koncentrerar sig på att undersöka komplicerade mänskliga förhållanden och en människas möjlighet till frigörelse. Den är ganska mörk och rätt så skarp, men den är mycket kraftfull. Filmens framgång har inte påverkat mitt skrivande. Det är klart att jag också fick min beskärda del av rampljuset, men även det saftigaste äpple tar förr eller senare slut. Och man kan ju inte skriva bara för att få ett äpple.
Hur ser generellt din relation till film som konstform ut?
Jag tycker nog att det finns ett slags släktskap mellan mitt skrivande och filmen. Men det är som det brukar vara med släktingar - ibland hälsar man på varandra, ibland håller man sig på sin kant.
Naturligtvis gillar jag film, och ibland när jag ser någon film som är väldigt "litterär" kan jag bli ledsen över att regissören inte skriver romaner istället.
Hur ser du på den kinesiska samtidslitteraturen? Kan du skönja några tydliga riktningar och hur förhåller du dig själv till det som skrivs i Kina idag?
Jag är mycket optimistisk när det gäller den kinesiska samtidslitteraturen, just på grund av att det inte finns några tydliga trender. Var och en sätter värde på sitt eget kreativa rum och man kan tänka självständigt. Jag har alltid strävat efter att undvika trender, oavsett om de har höga ideal eller praktiska mål. Det är svårt för mig att nå upp till mina egna ideal och skriva tre perfekta romaner. Men å andra sidan nöjer jag mig med tre, fler än så vågar jag inte hoppas på.
Vilken roll, tror du, att skönlitteraturen kan spela i ett samhälle?
Litteraturen kan inte göra människor godare eller sämre. Men litteraturen kan lära oss att smaka på ensamheten och njuta av den. Fast det var inte jag som formulerade det så, det var någon annan som jag har glömt namnet på just nu.
Vad inspirerar ditt skrivande? Vilka andra författare har påverkat ditt författarskap?
Det finns många författare som jag älskar: Kafka, Faulkner, Raymond Carver. Jag har påverkats av alla möjliga, från Proust och Flaubert till Tolstoj och Dostojevskij.
Översättning: Anna Gustafsson Chen