Introduktion till litteraturen i Iran

DET ANTIKA PERSIEN

Det sägs att för att förstå samtiden måste man förstå det förflutna. Så för att förstå den persiska litteraturen i vår tid måste vi kasta en blick på det förflutna, på det antika Persien. Den första skriften som hittades i Persien är en kilskrift från akemenidernas kung Darius I, som regerade 522-486 f kr. Denna kända trespråkiga inskrift på babyloniska, fornpersiska och elamitiska är inristad på en klippa i Bisutun, vid foten av Zagrosberget i Persien.

Persiens äldsta bok Avesta stammar från 1000 f kr. Den är en samling av zoroastrismens heliga texter skriven på ett iranskt språk med samma namn. Avestaspråket är mycket likt sanskrit och antik grekiska. Avesta är källan till iransk mytologi. Olika delar av denna samling skrevs under andra hälften av 1000-talet f kr och gick i arv från generation till generation.

Det första viktiga biblioteket från akemenidernas tid förstördes av Alexander den store, kung av Makedonien när han besegrade perserna 330 f kr. Den segerrusiga Alexander mördade kungen Darius III och brände biblioteket i Estakhr, akemenidernas huvudstad. Han lämnade ruiner efter sig och befallde att de flesta av persernas vetenskapliga och litterära verk skulle flyttas till Grekland för att där översattas till grekiska, varefter originalen skulle förstöras. Alexanders och hans efterträdares herravälde i Persien ledde till den persiska kulturens och språkets stagnation. Medan den grekiska kulturen blomstrade under hellenismen, förstördes persernas vetenskapliga och litterära verk och de blev mer och mer underordnade den grekiska kulturen. Bibliotek förstördes flera gånger under persernas historia. Arkeologiska fynd från ett viktigt bibliotek i staden Isfahan, visar att rädslan för krig och invasioner gjorde att man grävde ner sällsynta böcker om olika vetenskapliga ämnen, speciellt astronomi, under själva biblioteksbyggnaderna.

Under sasanidernas dynasti (225-551 e kr) samlade perserna de skrivna verken och återuppbyggde sina bibliotek. Böckerna var av två kategorier: religiösa böcker inklusive kommentarer till Avesta, och icke-religiösa, som astronomi, matematik, historia, medicin, politik, krigföring och musik. Den nuvarande Avesta är sammansatt av bevarade rester under denna period.

ARABERNAS INVASION AV PERSIEN

Islams införande på 600-talet påverkade Persiens historia mer än någon annan händelse. Det innebar ett brott med landets förflutna. Yazdegerd III, sasaniddynastins sista kung förlorade i kriget och måste fly från Taysafun, sin vinterhuvudstad vid Tigris. Taysafun och dess skatter utlämnades till de segrandes nåd. Det stora kungapalatset Taq Kisra intogs och alla böcker och bibliotek förstördes och stadens ruiner användes som byggmaterial.

Historiker nämner mer än sjuttio religiösa och icke-religiösa böcker som var översatta från persiska till arabiska på tiohundratalet. Många persiska böcker flyttades till Alexandriabiblioteket, antikens mest kända bibliotek.
Arabiska armén brände böcker eller kastade dem i floder.
Idag finns det bara små delar av Avesta kvar. Arabiska blev lagens och kulturens språk. Från de två första århundraden efter islam finns inga böcker på persiska bevarade. Många böcker, poesi, prosa och vetenskap, förklarades kätterska och förbjöds. En lång period av tystnad kom, men folk slutade aldrig tala sitt eget språk och skapa litteratur. Det levande talade ordet blev mäktigare än det skrivna. Denna tradition av muntlig berättarkonst lever fortfarande sitt eget liv.

DEN PERSISKA RENÄSSANSEN

Men samanidernas dynasti (864-999) innebar en renässans för persisk prosa och poesi. Persiska språket användes som ett politiskt vapen i kampen för självständighet.
Samaniderna främjade persisk kultur och införde persiska som administrativt språk. Det moderna persiskan, farsi, med många låneord från arabiska uppstod vid 800-talet. Deras huvudstad Bukhara lockade till sig stora persiska skalder som Abu Abdollah Jaafar Rudaki (860-940/941) som också är känd som musiker. Rudaki utkristalliserade persiska språkets lyriska poesi. Hans produktion var stor, bestod av 100 000 versrader i alla de fyra dominerande genrerna: ghazal, qasida, robai och masnavi, men av dem finns bara fragment kvar idag.
Man skrev böcker om administration, historia, vetenskap och religion. Kommentarer till koranen och verk av persiska författare som hade skrivit på arabiska, blev nu översatta till persiska och publicerades i Persien. Stora filosofer och vetenskapsmän som Abu Bakr Muhammad ibn Zakariya ar-Razi (850-925) och Avicenna (Ibn Sina 980-1037), levde under denna period. Persiska blev den islamiska högkulturens andra huvudspråk och Bukhara med sin intellektuella vitalitet började rivalisera med Baghdad, islams kulturella huvudstad.
Arabiska poeter och vetenskapsmän drogs till Bukhara, många av dem var tvåspråkiga och skrev böcker på både persiska och arabiska. Men blomstringstiden under samaniderna tog slut, dynastin störtades av Sebuktegin, en turkisk slavgeneral. Han grundade ghaznavidiska dynastin.

En viktig litterär händelse som påverkar persernas kulturella liv än idag är nationelleposet Shah-nameh (Kungaboken) från år 1010. Poeten Abu Al-Qasim Mansur Ferdowsi (935-1020) samlade, kompletterade och satte på vers tidigare versioner av historier om de persiska kungarna och detta tog trettiofem år. Boken består av ca 60 000 parvis rimmade dubbelverser och täcker flera tusen år av Persiens historia sammanvävd med mytologi. Den berättar historien om den första människan fram till sasanidernas undergång vid arabernas erövring av Persien.
Shah-nameh hade stor betydelse för persiska riket, den påminde om landets ärorika förislamiska förflutna. Boken är fortfarande efter tusen år läst och reciterad av iranier från intellektuella till bönder, många analfabeter kan verser ur boken utantill. Det är populärt att recitera Shah-nameh i tehusen. Boken är en viktig stöttepelare i iranskt kulturliv än idag. Många namn, berättelser, talesätt och idéer har sitt ursprung i denna bok. Shah-nameh berör nästan alla i de persisktalande områdena.

Poeten Omar al-Khayyam (1048-1122) var också filosof, matematiker och astronom. Han är känd för sitt diktverk Rubaiyat. Rubai "fyrrading" består av fyra halvverser. Khayyams poesi blev känd internationellt efter en fri tolkning till engelska av Edward Fitzgerald 1859.

MONGOLERNAS INVASION AV PERSIEN

Återigen på 1200-talet gick Persien genom en period av destruktiva krig. Den mongoliska armén svepte genom Persien. Djingis Khans invasion förde med sig terror och massakrer, en av historiens värsta katastrofer. Persien delades mellan mongoliska krigsherrar som blev kvar i några områden och lokala äventyrare som profiterade på laglösheten.

Under Mongolernas tid förstördes många uttryck för den persiska kulturen. Att skriva historiska böcker blev en etablerad konstart i Persien och angränsande muslimska länder. Den litterära stilen blev högtravande och böckerna fyllda av formalism. Det skriftspråket blev svårt för vanliga människor att förstå och de lärda var inte heller intresserade av att nå ut. Läsarna var inte persisktalande människor utan turkiskspråkiga emirer och sultaner. Alla invasionerna innebar inte bara erövringen av de persiska territorierna eller mord på städernas invånare, utan också en slakt på landets kulturella liv. Återigen skedde ett avbrott i den litterära verksamheten. Det blev en svår period för de persiska författarna, och en grupp av dem emigrerade till Indien.

Jalal ad-Din ar-Rumi, även känd som Mowlana (1207-1273) är en av de största sufipoeterna (Sufismen var en mystisk rörelse inom islam.) Tillsammans med sin familj lämnade han Persien inför mongolernas annalkande invasion och kom till Konya i Anatolien. Som lärare i en religionsskola i staden drabbades han av en stor sorg när hans nära vän den vandrande dervischen Shams Tabrizi plötsligt avled 1247, möjligen mördad. Denna upplevelse av kärlek, förlust och längtan gjorde att Rumi började uttrycka sig i dikt. Hans bok Divan-e-Shams som omfattar 40 000 verser har ett levande språk och är starkt rytmisk. Hans verk är bland de mest inflytelserika inom sufism och persisk litteratur. Rumis stora verk är det didaktiska eposet Masnavi-ye Ma'navi ("den sanna meningens masnavi") i sex volymer och 26 000 verser. Rumi har skrivit dikter som illustrerar människans svårigheter i sökandet efter gud.
Rumi påverkade starkt Turkiets kulturella liv. Där har hans anhängare bildat Mevleviordern (Mawlawiya), i väst känd som de dansande dervischerna.

Men i den avlägsna provinsen Fars dit mongolernas direkta kontroll inte nådde kunde poeter som Mosharref od-din ebn Mosleh Sadi (Sa´di) (1215-1292) från staden Shiraz utvecklas. Sadis bok Bustan ("Lustgården") från 1257 innehåller didaktiska masnavi med kloka och moraliska berättelser i diktform. Hans konstfulla anekdotsamling med namnet Golestan ("Blomstergården") som kom ut 1258 bedöms som det finaste blomstret i en sultans trädgård. De två poesi och prosaböckerna med lätt och flytande stil fick också beröm för klang, fantasi och innehåll. Böckerna har varit populära sedan dess, inte bara i Persien. Sedan mitten av 1600-talet har Sadi översatts till flera europeiska språk.

På 1200-talet invaderades Persien av en centralasiatisk turkisk härskare, Timur Lenk ("Timur den halte") Han är känd i historien för det barbari han visade mot perserna. Det sägs att bara i staden Isfahan avrättades 70 000 människor.

Denna kretsgång av blomstringstid som följdes av förfall, uppgångar och nedgångar som upprepades om och om igen i sekler och fortsätter än idag, påverkade persernas liv och naturligtvis den persiska litteraturen på ett negativt sätt, hindrade en harmonisk utveckling. Perserna, liksom den persiska litteraturen tvingades starta om, bygga på nytt om och om igen, oftast utan riktig kontakt med det förflutna. Kanske var det därför alla segrare brände bibliotek? Kanske förstörde de den skrivna litteraturen för att böckerna inte skulle vittna om de besegrade människornas förflutna. Härskarna visste att människor utan förflutet lättare kan kuvas idag och hållas utan framtid. En annan lyrisk poet från Shiraz är Shams ad Din-Mohammad Hafez (1325-1389) som var inspirerad av sufismen. Hans berömda Divan är i ghaselform och betraktas som höjdpunkten i den persiska diktningen. Hans dikter kan läsas som riktade till gudomen eller en jordisk älskad. Man hittar Hafez Divan i nästan alla iranska hem och människor kan hans dikter utantill. Hafez popularitet i alla persiskspråkiga länder beror på hans enkla och oftast vardagliga, men musikaliska språk som är fritt från konstgrepp och hans kärlek till människor och hans förakt för hyckleri och medelmåttighet. Hafez har influerat många i västvärlden, bland dem Goethe i "West-östlicher Divan" från 1819.

DEN MODERNA TIDEN

1900-talet blev en vändpunkt för den persiska kulturen. Den konstitutionella revolutionen 1906 resulterade i att landet fick ett parlament, Majlis år 1908. Parlamentarismen begränsade den persiska monarkens makt och var samtidigt ett stort steg mot modernisering av landet. Ett nytt skolsystem infördes, tryckpressar köptes för att tidningar och tidskrifter skulle publiceras på modernt sätt. Ungdomar som skickades till europeiska universitet för att studera, återvände hem med nya kunskaper. Böcker översattes från europeiska språk, speciellt från franska, och påverkade Persiens intelligentsia och skapade en våg av vitalitet i landets kulturliv.

Man grundade det första moderna universitetet i Teheran, motorvägar och järnvägar byggdes, kvinnor organiserade sig i olika kvinnogrupper för att försvara sina rättigheter och de första kvinnotidskrifterna kom ut. Det blev en pånyttfödelse för iranska kvinnor.

Parvin E'tesami (1906-1941) är en av de starkaste rösterna bland Irans kvinnliga poeter. Landet hette nu Iran i stället för Persien. Hon skrev dikter redan när hon var åtta år och i tonåren blev hon en känd poet. Hennes far Yousef E'tesami (E'tesam al-Mulk), en känd författare och översättare, startade en tidning "Bahar" där dottern publicerade sina dikter regelbundet. Denna arena gav henne möjligheten att etablera sig som poet i den mansdominerade litterära kretsen. Hon behärskade också arabiska och senare engelska. Hon studerade vid det amerikanska colleget för kvinnor i Teheran och när hon tog examen 1925 hade hon också blivit bekant med den västerländska kulturen. Hon gifte sig 1934 men hennes äktenskap varade bara ett par månader och hon återvände till sin fars hem. Hon reste runt Iran med sin far och besökte också Europa. Genom faderns litterära salong i deras hem kom hon i kontakt med de stora diktarna på den tiden som Malak al-Shu'ara Bahar och Shahriyar och lärde sig olika aspekter av den persiska kulturen samt insåg kvinnornas underlägsna position i samhället. Parvin E'tesami publicerade sin divan 1936. Faderns död 1938 smärtade henne mycket och tre år efter hans död, dog Parvin E'tesami i tyfoidfeber. Hennes samlade verk publicerades postumt först 1954.

"Kvinnan i Iran", en mycket känd dikt av Parvin E'tesami är ett bra exempel på hennes diktning. Här kommer en del av dikten i Bo Utas tolkning:

Före detta var det som om kvinnan i Iran inte varit iransk
hennes öde ingenting annat än mörker och förvirring
hennes liv och död passerade i undangömdhet och isolering
- vad var det för liv de dagarna om inte som i fängelse?
ingen har som kvinnan dvalts i århundradens mörker,
ingen har som hon varit ett offer i hyckleriets tempel…

På 1900-talet hittade modern prosa sin väg till iraniernas hjärtan, för poesin hade alltid betraktats som det starkaste uttrycksmedel i den persiska litteraturen. Prosa hade man använt mest till teologi, filosofi och historia.

Mohammad Ali Jamalzadeh (1892-1997) grundade modern persisk fiktion. I sin novellsamling Yaki bud yaki nabud ("Det var en gång") som kom ut 1921, använde han talspråk som var nära människornas vardag. Innan dess var det inte vanligt att författare använde ordspråk eller dialektala vändningar i litteraturen.

Att ärva en stor litteratur är berikande, men oerhört tvingande. Man har tillgång till en ovärderlig skatt från årtusenden tillbaka, men samtidigt måste man leva sitt eget liv och tillföra något nytt med sin konst. Så var det med den persiska poesin som i detta sekel kände sig förlamad under tvånget av den klassiska litteraturens auktoritet.

Nima Yushij (1897-1960) är pseudonym för poeten Ali Esfandiyari, en stor pionjär i den persiska poesin. Han bröt med den traditionella poesin genom att ändra det rimmade versmåttet och använda fri vers, vilket var revolutionerande och gav den ett konstnärligt uttrycksmedel som passade till det moderna livet. Diktens inre liv fick styrka och den moderna människan placerades i centrum i Nima Yushijs dikter.

Sadeq Hedayat (1903-1951), Irans främsta prosaförfattare växte upp i en aristokratisk bildad familj. Han studerade i franska skolan i Teheran och skickades till Frankrike för att studera till tandläkare, men efter kontakt med den europeiska intellektuella miljön, valde han att fördjupa sig i världslitteraturen. Han påverkades av Dostojevskij, Poe, Rilke, Sartre och speciellt Kafka. Han fördjupade sig i persiska språket och kulturen från förislamisk tid. Hedayat bodde en tid i Indien där han 1937 publicerade sitt mästerverk den surrealistiska romanen Bufe kur (Den blinda ugglan). Boken fick inte publiceras i Iran förrän 1941. Den blinda ugglan har blivit översatt till många språk. Han skrev ett 30-tal böcker i olika genrer, till och med essäer om arkeologi, antropologi och lingvistik. Hedayats språk är både litterärt och vetenskapligt, han använder också satir i sina verk för att kritisera sociala och politiska problem i samhället. Teman som social rättvisa, kvinnans ställning i ett patriarkalt samhälle som Iran är återkommande i hans verk, likaså filosofiska frågor om liv och död. Hedayat introducerade modernitisk teknik i den persiska romanen. I Teheran blev Hedayat en centralfigur i den litterära kretsen, men han återvände till Paris och begick senare självmord där.

CENSUR

Generationen som växte upp efter andra världskriget utbildade sig vid universitet och blev medveten om den politiska och sociala situationen i Iran. De blev mer och mer intresserade av böcker. De iranska författarna engagerade sig i samhällsfrågor och skrev om sociala orättvisor och klassklyftor.

Den nationalistiska rörelsen med premiärministern Mohammad Mosaddeq som ledare lyckades konfiskera det brittiska oljebolaget i Iran och också nationalisera den iranska oljeindustrin. Han blev omåttligt populär och när shahen försökte avsätta honom1953, kom människorna på gatan och en våg av protest tvingade shahen att lämna Iran. Men efter bara några dagar organiserade shahen tillsammans med den brittiska och amerikanska underrättelsetjänsten en militärkupp. Mosaddeq arresterades och efter tre år i fängelse, satt han i husarrest till sin död 1967.

Shahen förbjöd politiska partier och tystade all opposition. Med hjälp av CIA byggde han upp sin beryktade säkerhetspolis Savak som blev känd för brutala tortyrmetoder mot politiska fångar. En stor censurapparat byggdes, en institution som med små förändringar är verksam än idag. Censurmyndigheten som arbetar under kulturministeriet kontrollerar varje manuskript före publicering. Inget kan tryckas i Iran utan utgivningstillstånd. Det händer till och med att böcker kan konfiskeras från bokhandeln om de uppfattas som omoraliska eller fientliga gentemot regimen. Ibland räcker det med att en bok eller dess författare är populär för att väcka myndigheternas misstänksamhet så att de kan ompröva sitt beslut och stoppa utgivning av nya upplagor.

Några iranska författare har beskrivit hur censuren fungerar: författaren får en lista med ord, meningar eller ofta några sidor av sitt manuskript som ska tas bort. Före revolutionen 1979 var myndigheterna känsliga gentemot ord som "röd", "röd ros" (symbolen för blod, revolution), "svart natt", "höga murar" (symbolen för repression, fängelse). Nu är det ord som handlar om sex som förbjuds. Till och med ett ord som kvinnors "bröst" är inte tillåtet i ett litterärt verk. I censurmyndigheternas vokabulär kallas det "negativ" censur. En "positiv" censur handlar om de fall då de föreslår några ord eller meningar att läggas till texten för att göra den mildare eller regimvänlig. De förbjudna böckerna är farliga både för författare och läsare, bokhandlare och bokköpare. Det gör att vanliga människor som inte är akademiker eller engagerade i politik sällan tar risken att läsa. Men "böcker med vit omslag" var just vad förbjudna böcker i original eller piratkopior kallades, en sorts iransk underjordisk litteratur, en iransk variant av "samizdat" i före detta Sovjetunionen.

Shahens repressiva regim resulterade i en revolution 1979 som ersatte shahens monarki med en islamisk republik. En ny attack mot den persiska litteraturen iscensattes snart, all litteratur som uppfattades som icke- islamisk konfiskerades, förbjöds eller brändes på bokbål. Kriget mellan Iran och Irak 1980-1988 hade en katastrofal effekt på kulturen och litteraturen. Censuren skärptes, allt kunde lätt tolkas som landsförräderi. Brist på utländsk valuta och många länders handelsembargo mot Iran gjorde att papper blev ransonerat. Regimen straffade förläggare och förstås främst av alla författare som skrev böcker som var kritiska mot statens politik. Myndigheterna distribuerade helt enkelt inte papper till sådana författares förläggare medan religiösa böcker eller böcker med propaganda för kriget kunde få så mycket papper de ville. Denna gång var det ekonomiska hinder som stoppade förläggarna att investera sitt kapital i författare vars böcker kunde betraktas som "subversiva". Många författare levde utan inkomst. Det var inte ovanligt att författare arbetade svart som taxichaufförer för att klara sig ekonomiskt. Så det är förståeligt att inga framstående litterära verk skapades under denna period. Krigsåren lämnade litet utrymme för litterär aktivitet och orsakade nedgång i bokläsningen.

Khomeinis fatwa 1989 mot Salman Rushdies roman Satansverserna är inte något nytt fenomen. Det är bara en fortsättning på ett gammalt arv från shahen som i sin tur hade ärvt det från andra despoter före honom. Det kan vara intressant att komma ihåg att året innan hade en annan bok av Rushdie, Midnattsbarnen fått pris som årets bästa översättning till persiska. Efter fatwan konfiskerades också alla exemplar av denna roman.

Det var först i slutet av 1990-talet när iranierna tog sig ut ur den politiska apatin och den kulturella depressionen och krävde ett mer tolerant samhälle. Författarna som hade vänt blicken inåt började åter publicera romaner, noveller och dikter. Men yttrandefriheten var fortfarande kringskuren och lätt att attackera.

Den persiska litteraturen har alltid präglats av ett stort vemod. Landets litteratur har genom tiderna varit full av melankoli och olycklig kärlek. Det har ofta legat oöverstigliga hinder i vägen för de älskande. Landets blodiga historia, fylld av hot från tyrannerna, har gjort att ett långt och lyckligt liv med den älskade ofta fått förbli en dröm. I det verkliga livet har många gånger kärleken mellan man och kvinna tvingats ge vika till förmån för kärleken till något icke-materiellt, t ex gud, fosterlandet, moralen eller familjens heder. Människorna måste glömma sina egna behov för att andligen och kroppsligen stå till den rådande ideologins förfogande. Den har ofta krävt att förnuftet satts före känslan. På så vis har makthavarna satt käppar i hjulen för de ungas kärlek. Men som tur är kan människor aldrig tvingas välja bort kärleken.

Nimas lärjunge Ahmad Shamloo (1925-2000) med pseudonymen Bamdad, (betyder "gryning") kom snart att i sin tur lämna Nimas reformerade vers åt sidan och gå vidare. Shamloo utvecklade fri vers och skapade sin egen poesi. Han blev den ledande moderna poeten med stort inflytande på generationer av poeter i Iran, men ingen av hans efterföljare har hittills kunnat få en sådan ställning som Shamloo har fått i samtidens litteratur.

Shamloo gjorde uppror mot det förflutna, men granskade ständigt den klassiska litteraturen med kritiska ögon och hämtade näring från denna källa för att skapa ett effektivare språk. Shamloo är folkkär och uppskattad av en stor krets av läsare trots att hans poesi är avancerad. Det att han blandar skriftspråket och talspråk gör hans dikter omväxlande och färgrika, enkla. Han skrev poesi i mer än ett halvt sekel och publicerade arton diktsamlingar. Shamloo fick Stig Dagermanspriset 1999, med motiveringen: "För att Shamloo i sin poesi och prosa rör vid världens hjärta".

Ahmad Shamloos lyriska poesi påminner oss om att mitt i mörkret och hopplösheten, finns en räddning, kärleken:

jag rör dig och förstår världen
jag tänker på dig/och känner tiden/hängande och ändlös
naken

Men han skrev också vackra politiska dikter om de modiga hjältar som avrättades under shahen:

de går med blottat bröst mot faran
tänder eldar/levande/sida vid sida med döden
ett steg framför döden…

De
står framför åskan
lyser upp huset
och dör

Bara några månader efter revolutionen 1979 publicerade Shamloo sin klagodikt "I den här återvändsgränden". Med sin insikt förstod han mycket tidigare än många andra vad som höll på att hända:

i din mun vädrar de
för att veta om du sagt "jag älskar dig"
i ditt hjärta vädrar de
det är en underlig tid, min kära
och kärleken/piskar de/vid vägbommen
kärleken måste man gömma i klädkammaren

Men Shamloos tilltro till ordens makt är stark. Det är orden som skapar världen för honom:

varken rättvis eller vacker var
världen
innan vi kom in på scenen
vi föreställde oss den icke-funna rättvisan
och skönhet/skapades

Forough Farrokhzad (1935-1967) är den mest kända kvinnan i persisk litteraturhistoria. Hon omkom i en bil olycka i Teheran. Kvar efter sitt korta liv lämnade hon fem diktsamlingar och en rikare persisk poesi.

Forough Farrokhzad var påverkad av både klassiker som Khayyam och Hafez och av moderna poeter som Nima och Shamloo, bröt så småningom med den konventionella poetikens regler. Hon utvecklade ett språk som var rent, enkelt och utan hyckleri. Hon använde symboler, metaforer och allegorier för att berätta om sina känslor, den förbjudna kärleksrelationen och det trånga utrymmet kvinnan får i livet. Hennes dikter gjorde skandal när de publicerades, men hon fortsatte sin konstnärliga kamp hela livet. Genom sitt liv och sin poesi blev Forough Farrokhzad en förebild för många iranska kvinnor och spelade en betydande roll i deras befrielsekamp.

Synden

jag syndade, en synd full av njutning
intill en darrande och bedövad kropp
gud! vad vet jag om vad jag gjorde
i den mörka och tysta ensligheten

i den mörka och tysta ensligheten
tittade jag i hans hemlighetsfulla ögon
mitt hjärta skälvde rastlöst i bröstet
av begäret i hans längtansfulla ögon

i den mörka och tysta ensligheten
satt jag förvirrad vid hans sida
hans läppar öste åtrå på mina läppar
jag befriades från vemodet i det galna hjärtat

jag viskade kärlekssagan i hans öra:
jag vill ha dig min käre
jag vill ha dig, livgivande famn
dig, min galne älskare

åtrå flammade i hans ögon
det röda vinet dansade i bägaren
i den mjuka bädden, mot hans bröst
skälvde min kropp berusad

jag syndade, en synd full av njutning
i en famn som var varm och glödande
jag syndade i armar
som var heta, hätska och hårda som järn

Sohrab Sepehri (1928-1980) skrev prosadikt med nästan abstrakt symbolism. Han är känd som modern mystiker. Hans poesi är unik och originell, en blandning av österländsk sofism med visuella bilder, som säkert fått hjälp av hans målarbegåvning. Han påminde om Rumi och Hafez. Stora teman i hans dikter är naturen, vänskapen och existentiella frågor om livets mening. Han gav ut åtta diktsamlingar.

Gholam Hhosein Sa'edi (1936-1985) är psykiatern som blev dramatiker och skrev trettiotal teaterpjäser och noveller. I sina verk beskrev han livet på landet, vidskepelse och fördomar. Filmatiseringen av hans roman Gav (Kon) gjorde honom mycket populär hos läsarna. Människorna i hans pjäser levde i slummen och tillhörde samhällets botten. Han fängslades under shahen när han talade öppet om censur och brist på yttrandefrihet. Efter revolutionen trakasserades han och tvingades fly landet. I Paris startade han exiltidskriften Alefba som blev den första samlingspunkten för de splittrade iranska intellektuella, men exilen tärde hårt på honom, han dog i Paris.

Simin Daneshvar (född 1921) studerade estetik vid Stanforduniversitetet, och var i många år docent i estetik vid Teherans universitet. Hon blev ett stort namn i den moderna persiska litteraturen. Hon har översatt utländska författare som Tjechov och Shaw till persiska och själv skrivit en rad uppskattade romaner och noveller, men hennes mästerverk är Suvashun från 1969. Suvashun som är den första roman som skrevs av en kvinna i Iran, har kvinnan i fokus. Boken blev bästsäljare och har hittills kommit ut i sexton upplagor och sålt i en halv miljon exemplar. Hon använder skickligt den västerländska romanformen, likaså en rik prosa som visar hennes behärskning av den persiska klassiska litteraturen. I denna vackra kärleksroman Suvashun sammanvävs sociala händelser vid tiden för de allierades ockupation av Iran under andra världskriget, med tradition och tro i en färgrik och stark familjekrönika.

Suvashun har med rätta kallats den bästa introduktionen till Irans moderna litteratur.

Mohammad Ali Sepanlou (född 1941) är en uppskattad poet och litteraturkritiker. Han har skrivit ett femtiotal böcker inklusive femton diktsamlingar. Han har också översatt Apollinaire, Rimbaud och Sartre till persiska och fått priser för sina översättningar i Frankrike. Han var en av iranska författarförbundets grundare. Här kommer en dikt av Sepanlou som var införd i Dagens Nyheter 28 feb1993:

Den gröna kon

Vilken vacker grön ko
Som blomstrar i trädens blad och grenar
På hennes hennafärgade horn och korta lugg
Sitter de rosa fjärilarna som en infälld spegelbit
och så fort kon försöker
Att titta på fjärilarna
Upplöses plötsligt hela hennes gestalt
Bland grenarna.

Nu måste vind och sol virvla länge
För att av grenarna skapa
En grön och gyllene bevingad ko
Som tydligen/Inte blir den första:
Den ko som efter sin korta tillblivelse

- en stunds andning i olika former-
nu betar på Edens ängar och när hon tittar på kolonnerna i akemenidernas slott
tror hon sig se
sin egen bild i spegeln

Smyck du vind
äppelträdets darrande kvistar

Simin Behbahani (född 1927) blev från barnsben bekant med den persiska litteraturens klassiker tack vare sin mor Fakhri Arghun, som var poet. Simin Behbahani tillhör tillsammans med Parvin E'tesam och Forough Farrokhzad, de kvinnliga pionjärerna inom persisk poesi. Hon är en eldsjäl inom författarförbundet och har fått flera internationella priser, bland de av Human Rights Watch-Hellman/Hammet grant.

Simin Behbahani har publicerat nio diktsamlingar. Hon använder sig av den klassiska diktformen ghasal som hon behärskar mästerligt och fyller den med ett innehåll som är modernt. Trots att hon använder rimmade klassiska versmått, skiljer sig hennes poesi från den som skrevs tidigare, ty hon ser på världen med en kvinnas ögon och vågar beskriva den som en kvinna. Detta är att ge nytt liv åt de klassiska diktformerna som tillhörde männens värld.

Simin Behbahani skriver inte bara kärleksdikter, hennes poesi engagerar sig också i samhällsfrågor. Ett exempel är dikten Hundrasjuttio centimeter. Den är skriven till de unga revolutionsgardister som försökte hindra henne från att läsa upp sina dikter inför publik:

Hundrasjuttio centimeter

Hundrasjuttio centimeter reste sig mina ord
hundrasjuttio centimeter av poesin
i det här huset är jag

hundrasjuttio centimeter av renhet, hjärtegodhet
ghaselens älskade själ
kvinnans/tålmodiga kropp är jag
om mitt beteende är fult, ser du dig i mig
se upp så att du inte kastar sten på mig
/jag är en spegel, går sönder
om jag reser mig, kastar jag skugga, är ett pilträd
om jag sätter mig på marken
är jag den fina mattan, är gräsmatta

en hjärna och hundra skräck för polis
jag har tankar under min huvudduk
ett hjärta och hundra iver av åtrå
poesi finns i min klänning
hugg inte av min rot med yxa! vore synd att jag föll
i er torra mark är jag grön, ek, uråldrig
ni alla är mig fientliga
vad har jag sagt utom sanningen
i gengäld för er skymf, suckar jag inte i förbannelse

det är som om jag hade fött er,
retliga, snäsiga och undflyende
även om jag lämnar er, slutar jag inte att älska er
det är som om jag har fött er, ormar som biter mig

hur kan jag behandla er,
en bit av min själ och min kropp, än med mildhet?

sjuttio år har jag stannat kvar på den här lilla platsen
för att inte förlora
hundrasjuttio centimeter av min grav
- i mitt hemlands jord

Reza Baraheni (född 1935) använder sig av olika genrer, han är både poet, romanförfattare och litterär kritiker. Han har en hög ställning på den iranska litterära arenan. Han har suttit i fängelse både under shahen och den islamiska republiken för sin litterära verksamhet. Teman i Barahenis böcker är tyranni och fängelse, både på personligt och politiskt plan. Baraheni bor nu i exil i Canada.

Den kom inte

Jag skyndade mig
så att solen skulle komma
den kom inte
jag sprang efter en dåre som släppte sitt ekhår på den varma magiken på sin höfts marmor
så att solen skulle komma
den kom inte
på papper, mur, sten och jord skrev jag för att bli läst
så att solen skulle komma
den kom inte

…

trots att min snyfning i sömnen, den bittra sömnen, störde den trötta och söta sömnen
hos världens barn
men, jag kunde inte gråta
varken med en vän
eller i en främlings närvaro
eller i min ensamhet/kunde jag gråta
så att solen skulle komma

Hushang Golshiri (1937-2000) är ett mycket viktigt namn bland de iranska författare. Han behärskade det klassiska persiska språket och var en skicklig berättare. Samtidigt var han en av de första iranska författare som använde sig av modern litterär teknik och förnyade persiska litteraturen. Hans mest kända roman Shazdeh Ehtejab (Prins Ehtejab) som filmatiserades skildrar den iranska aristokratins förfall. När hans böcker blev förbjudna efter revolutionen började han ordna privata kurser i att skriva noveller i sitt hem (hans författarkollega Baraheni undervisade romaner i sitt hemgarage). På det sättet påverkad han en stor grupp av unga iranska författare av idag. Han var älskad av både sina läsare och sina elever. Han var engagerad i kampen för det oberoende författarförbundet. Han motsatte sig censur och förtryck under både shahen och den islamiska republiken. Före sin död belönades han med Tysklands Erich Maria Remarque pris för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

FÖRFATTARFÖRBUND, EN FRÅGA OM LIV OCH DÖD

Ett författarförbunds vara eller icke-vara har blivit en fråga om liv och död för iranska författare. Förbundet bildades 1968, men shahen erkände det aldrig. Det fick inte heller legal status efter revolutionen, trots att revolutionen hade demokrati som ett mål. I början kunde alla vädra sina åsikter, men yttrandefriheten som föddes ur revolutionens uppoffringar ersattes snart av censur och munkavle på intellektuella. Det skulle ta många år innan författarna reste sig igen och försökte organisera sig fackligt. 1994 höjde de iranska författarna sina röster mot censur. 134 författare skrev under ett öppet brev "Vi är författare". Brevet som blev ett manifest mot inskränkning av yttrandefriheten i Iran fick stor uppmärksamhet internationellt när författaren Artur Miller läste upp det på Internationella PEN-mötet i Prag. Men myndigheterna svarade med repressalier mot de fackligt aktiva författarna. 1998 föll de offer för politiskt mord, det som blev känd som "kedjemord". Översättaren av Luis Burges verk, Miralaei, hittades död på en gata i Isfahan med spår av heroininjektioner på armarna. Poeten och översättaren Ghaffa Hoseini påstods ha begått självmord i sin lägenhet i Teheran. En busslast med 21 författare på väg till en konferens var nära att mördas i en planerad bilolycka. Författarna Mohammad Mokhtari och Mohammad Jafar Pooyande kidnappades på gatan och mördades, likaså Amir Shahpour Zandnia, Ahmad Tafazzoli, Majid sharif och Pirooz Davani.
Författare har aldrig varit trygga i Iran.

Mahmud Doulatabadi (född 1940) tillhör de mest kända och betydelsefulla ansiktena i dagens litteratur i Iran. Han har många litterära och konstnärliga arbeten bakom sig. Men hans romanserie Klidar på 3000 sidor blev en stor litterär händelse på 80-talet.

Klidar är baserad på en verklig händelse och handlar om böndernas slit och deras kamp mot markägarna. Doulatabadis romaner handlar oftast om livet på landsbygden och konflikt mellan landsbygd och stad.

Javad Mojabi (född 1940) är poet, författare och konstkritiker. Han är också en uppskattad satiriker. Han har kämpat mot censur och för ett oberoende författarförbund. Här kommer en dikt av Mojabi som var införd i Dagens Nyheter 28 feb1993:

De brändas slätt

Det är lönlöst att vänta på himlen
när den ofruktbara marken
har spottat ut
dina rötter.
Det är lönlöst
vänta inte på dagar!
Här kommer blixten
ner från himlen
utan att följas av en skur av regn

Ali Ashraf Darvishian (född 1941) har kurdisk bakgrund. Han har skrivit romaner, novellsamlingar och barn och ungdomsböcker med socialrealistiska teman. På grund av sina litterära aktiviteter fängslades han flera gånger under shahen. Han är styrelsemedlem i författarförbundet.

Amir Hassan Cheheltan (född 1956) med flera romaner och novellsamlingar tillhör de namnkunniga författarna. Han är produktiv och skicklig i att gestalta sina huvudpersoner som ofta är från olika samhällsgrupper. Han behandlar deras språk på ett skickligt sätt.

Shahriar Mandanipour (född 1958) är en av de spännande figurerna i den iranska litteraturen efter revolutionen. Han skriver både romaner och noveller och är redaktör för en litterär tidskrift som kommer ut i Shiraz. Mandanipour är känd för att vara mycket mån om språk, form och teknik. Han har fått flera litterära priser i Iran.

I dagens Iran har kvinnor en betydande roll som läsare, förläggare och författare och detta trots all könsdiskriminering. Den första kvinnliga förläggaren är Shahla Lahiji (född1942) som driver bokförlaget Roushangaran sedan1983. Hon har publicerat mer än 200 titlar, de flesta med feministiskt innehåll. 2001 fick hon PEN/Barbara Goldsmith Freedom to Write- prsiest.

YNGRE KVINNLIGA PROSAFÖRFATTARE

Shahrnush Parsipur (född 1946) är den persiska romanens modiga kvinna. Hon är inte rädd att provocera genom de ämnen hon väljer och genom sin litterära teknik. Hon har suttit i fängelse både före och efter revolutionen och hennes romaner och fängelsememoaren, är nu bannlysta i Iran, men de läses och diskuteras i hemlighet och påverkar både unga läsare och författare av idag. Hon bor numera i exil i USA. Parsipurs litterära verk är en feminist författares protest mot den traditionella könsrelationen i Iran. I sin uppmärksammade bok Zanan bedune mardan (Kvinnor utan män) låter hon sina fem kvinnliga karaktärer (prostituerad, ogift, hemmafru, lärare) motstå kvinnoförtrycket och förlöjliga falska moralen med jungfrudom. I romanen Tuba va Ma ’na-ye Shab (Tuba och nattens betydelse) återberättas Irans historia genom huvudpersonernas livsöden. Tuba är kvinnans namn och också livets träd som nämns i koranen. Boken räknas som en av de första romaner i Iran som använde magisk realism.

Parsipur använder ett symboliskt språk för att diskutera politiska, filosofiska och feministiska ämnen. Hon använder sin fantasi som ett vapen för att bemöta och göra motstånd mot det repressiva samhället.

Moniro Ravanipour (född 1954) är en av de mest kända kvinnliga författarna. Hon debuterade efter revolutionen med en novellsamling Kanizo, som blev en succé och trycktes i flera upplagor. Sedan dess har hon skrivit ett tiotal böcker. I hennes verk har myter och folklore från södra Iran stark närvaro. Skickligt sammanväver hon dem med det moderna livet, blandar dröm och verklighet. Ravanipour undervisar unga författare i sin skrivarverkstad.

Shiva Arastui (född 1961) är der främsta namnet bland de unga författarna i dagens Iran. Hennes kritikerrosade bok u ra ke didam ziba shodam (Jag blev vacker när jag såg honom) kom ut 1991. Hon blev en av de första författarna som tog upp frågan om kriget och dess följder i sin roman. Sedan dess har hon publicerat flera romaner, novellsamlingar och två diktsamlingar.

Liksom Ravanipour, undervisar Shiva Arastui unga författare i sin skrivarverkstad. Hon har vunnit flera litterära priser i Iran och var Stockholms fristadsförfattare 2002.
Hennes roman Bibi Shahrzad kom ut på persiska i Sverige efter att den vägrades utgivningstillstånd av censurmyndigheten i Iran.

Zoya Pirzad (född 1952) är den första kvinnliga författaren från den armeniska (kristna) minoriteten i Iran. Hon har skrivit flera novellsamlingar, men hennes första roman cheraghha ra man khamush mikonam (det är jag som släcker lamporna) valdes 2002 till "årets bästa roman" och kom ut i 22 upplagor på bara några. Romanen har kvinnan i en armenisk familj i fokus. Det som händer hos romanens alter ego i oljestaden Abadan under shahen kan kännas igen av de muslimska kvinnorna under den nuvarande regimen. Kvinnans öde verkar vara nästan det samma. Romanen språk är persiska men den klingar på armeniska vilket gör den charmig. Zoya Pirzad är en lovande kvinnlig författare.

Fattaneh Haj Seyed Javadi (född1945) blev den första kvinnan som skrev s k kiosk literature. Boken Bamdade khomar (kom ut i Tyskland 2000 under anmnet "Morgen der Trunkenheit"), är en romantisk kärlekshistoria mellan en rik kvinna och en fattig man och tragedin som följer. Mannen från underklassen bär skulden för att han är girig och egoistisk. Boken har slagit rekord, kommit ut i 32 upplagor sedan 1995.

Parinoush Sani’i (född 1949) har blivit en känd författare med sin debutroman Sahme man (min andel). På ett skickligt sätt använde hon sina kunskaper i psykologi och forskararbeten hon gjorde för ett statligt verk för att ta upp samtida sociala och politiska händelser. Boken visar kvinnors underläge i hemmet och i samhället, den blivit läst av många kvinnor och kommit ut i tio upplagor under tre år. Titeln anspelar på en dikt av Forough Farrokhzad.

Det finns många nya röster i den iranska litteraturen, spännande författarskap formas och det känns som om valet av några författare här är på bekostnad av många andra som inte får plats. En sak är säker: Den iranska litteraturen kommer snart att erbjuda omvärlden mycket.

Och en annan sak: Under historiens gång har iransk litteratur attackerats av despotiska regimer en efter en, från Alexander till Timur Lenk, till Hizbollah. De satte eld på böckerna, förstörde biblioteken, censurerade och mördade författarna. Men efter varje nederlag samlade litteraturen sin kraft igen och återfann sin styrka, som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Azar Mahloujian, jan 2006
Tolkningar av dikter: Azar Mahloujian där inget annat anges