Myter, folksagor och berättelser: något om dilemmasagor
Den traditionella afrikanska berättelsen liknar — mer eller mindre - dem som berättas i andra världsdelar. Där finns skapelse-myter, hjälte-epos, djur-fabler och olika typer av sagor, t. ex. om naturväsen. Men en sorts sagor är afrikanerna ensamma om, dilemma-sagorna.
Dilemma-sagor kan handla om vad som helst. De kan vara vardagliga, realistiska, allvarliga, lärorika, poetiska, fantasifulla, smågalna, helgalna, lustiga, grovkorniga och självfallet finns det bajs-humor i stil med den svenska Bellman- traditionen.
Dilemma-sagan är följaktligen inte en typ som kan avgränsas till innehåll och karaktär. Snarare är det sagans funktion som skiljer den från andra sagor.
En dilemma-saga slutar med att sagoberättaren ställer en fråga till sina åhörare. Sagan är alltså inte avslutad i sig. Den presenterar ett problem och övergår sedan i en diskussion. Åhörarna måste argumentera och enas om ett slut.
För det mesta finns det inte något självklart svar. Åhörarna för fram olika åsikter, som kan leda till olika lösningar.
Dilemma-sagor förekommer huvudsakligen i Västafrika, från Senegal i norr till Angola i söder. Och i vissa områden i övriga Afrika.
Flertalet sagomotiv är vitt spridda. De finns i många olika variationer.
"Regnbådens fånge", titelsaga i samlingen Regnbågens fånge från Ewc-folkct i Ghana och Togo, finns i närmare tio varianter. I en annan Ewe-variant är det en tjuv, en jägare och en reparatör som räddar kungens dotter från en örn. I en tredje Ewe- variant är det en tjuv, en jägare, en roddare och en båtbyggare som räddar kungens son från en sjuhövdad fågel. I en Bakongo-variant från Zairc är det en magiker, en tjuv, en jägare och en reparatör som räddar hövdingasonens papegoja från en skeppskapten. I en Dyola-variant från Senegal är det tre vänner som räddar en flicka från ett flodmonster. Etc ...
Den mest kända dilemma-sagan, den om de tre pojkarna som med hjälp av tre magiska föremål (eller egenskaper) återför sin älskade (eller en nära släkting) till livet, finns i minst 37 olika nertecknade versioner från Cape Verde-öarna i väster till Tanzania i öster. I sagosamlingen representeras den av "Tre magiska ting” från Limba-folket.
Sagoberättandet i Afrika liknar sagoberättandet i Sverige för hundra år sedan.
Natten vid ekvatorn är lång. I t. ex. Ghana omfattar den elva och en halv timme i juni och drygt tolv timmar i december. Det är naturligt att man samlas kvällstid kring en eld och berättar sagor och lyssnar. Alla får vara med, vuxna såväl som barn. Även spädbarn. Vem som helst får berätta. Men det är den skickligaste berättaren, som berättar de flesta sagorna.
Det händer också att sagor berättas på dagtid vid speciella tillfällen som när en berömd, kringvandrande sagoberättare besöker en Hausa-by eller uppträder på en marknad. Och medan sagoberättaren framträder, avstannar de andra marknadsaktiviteterna.
Särskilt i Västafrika har sagoberättandet utvecklats till en egen konstart, ett slags allkonstverk bestående av berättelse, sång, rollspel och ibland även dans.
En fulländad sagoberättare är också skådespelare. Han spelar alla rollerna, fyller ut figurerna och händelserna. Han ändrar sin röst, sin kroppsställning och sina gester. Han byter obehindrat från roll till roll.
Ibland kan berättaren foga in aktuella eller lokala anspelningar i sin saga. Han pikar någon bland på åhörarna eller gisslar överheten.
Många sagor har sånger inlagda i handlingen. Alltså måste berättaren även vara sångare och kunna standardsångerna till varje saga.
Åhörarna lever med i berättelsen. De reagerar med nickningar, stön, skratt, rop och applåder. De buar åt skurken och hejar på hjälten. Och de sjunger med i sångerna.
När det gäller dilemma-sagor bidrar åhörarna dessutom med slutet. Så snart sagoberättaren har ställt den avslutande frågan, börjar de diskutera med stor entusiasm.
I sin bok "Kil'lam, fils d’Afrique” (Paris 1958) beskriver Kindengve N‘Djok en diskussion någonstans i Kamerun:
Debattörerna utbyter synpunkter och efterhand höjer de rösterna. De spelar med i spelet. Det verkliga Bantu-spelet, som går ut på att smäda motståndaren, att blanda in de mest ovidkommande detaljer, att svara pä en fråga med en annan fråga, att tillskriva motståndaren något som han aldrig sagt, att åberopa Gud som vittne, att invänta det ögonblick då motståndaren måste dra efter andan för att bedöva honom med en flod av ord och ett överdrivet men uttrycksfullt minspel. Det är konstenl Och till slut är alla överens. (Citatet är något förkortat)
Och i sin skildring från Kongo på 1880-talet, "Jungle Life", skriver missionären John Weeks så här:
Efter långa och mödosamma vandringar satt mina bärare i natten och diskutera de dessa sagoproblem. Varje figur i sagan hade sin anhängare. De argumenterade med stor iver och stora gester. Och en ovetande främling skulle kunna tro att de höll pä att inleda ett praktfullt slagsmål. De kunde börja om diskussionen från början hur mänga gånger som helst. Varje bärare lovordade sin favoritfigur med medfödd vältalighet. Kväll efter kväll kunde de återvända till samma saga och föra fram nya åsikter, som hade dykt upp i deras huvuden under dagen, medan de burit sina bördor uppför och nerför kullarna. Ibland kunde de diskutera en enda dilemma-saga fyra eller fem kvällar i sträck. (Citatet är något förkortat)
Vissa dilemma-sagor har ett moraliskt syfte. De undervisar om attityder. Hur vänner bör uppträda mot varandra, hur man bäst hedrar sina föräldrar, hur visdom ska definieras. Även om moraliska frågor inte alltid finns uttalade i sagan, leder diskussionerna ofta fram till lösningar, som understryker moraliska värden.
Andra dilemma-sagor är skämtsagor med omöjliga eller overkliga inslag. De kan sakna både moral och logik. Och det finns inga lösningar på problemen. När en sådan skämtsaga berättas, ackompanjeras den av rop och skratt. Men sedan genomför åhörarna en diskussion nära nog på fullt allvar. Och den slutar inte, förrän deltagarna har tröttnat.
Förutom att dilemma-sagorna lär ut moraliska förhållningssätt ger de åhörarna tillfälle att öva talekonst och argumentationsteknik. Genom att lyssna kan de unga lära av de äldre. I diskussionerna kring elden skolas blivande talesmän för byn eller kungahovet eller politiska partier.
Genom dilemma-sagorna är det möjligt att förstå mycket av den västafrikanska kulturen: Släktbandets betydelse för moral och uppträdande, männens intresse för magi, mat och kvinnor, den frustande humorn i en ofta osäker tillvaro.
Dessutom avslöjar dilemma-sagans popularitet ett viktigt drag i våstafrikanernas karaktär. Västafrikanema tycker om att diskutera för diskussionens egen skull. De ger sig hän åt invecklade debatter, både i det privata och det offentliga livet.
Dessutom är de intresserade av juridiska problem. De drar gärna sina tvister inför domstol. Det finns många domstolar och det hålls otaliga rättegångar. Domarna (vanligtvis hövdingar eller stammens eller byns äldste) och andra juridiska experter har en hög ställning i samhället.
Dilemma-sagorna ingår i den här traditionen.
I Sverige har de afrikanska dilemma-sagorna varit så gott som okända. De har knappt översatts. Jag har bara lyckats hitta en enda tidigare översatt saga — "Vem var den bäste hjälparen?" i antologien ”Afrikanska sagor” (Tiden, 1975). Och i den sagan har dilemmafrågan oskadliggjorts.
Kulturförmedlare har bedömt sagorna som oanvändbara i Sverige med hänvisning till att de saknar slut. Men det är en felbedömning. Under ett par års tid har jag läst dilemma-sagor för barn och vuxna från Luleå till Löddeköpinge, framför allt för barn i låg- och mellanstadieklasser. Ungarna har kastat sig in i diskussioner med liv och lust. Och även vuxna har varit entusiastiska.
Inför utgivningen av den här samlingen har jag gått igenom ett 60-tal etnografiska verk och sagosamlingar på tyska, engelska och franska, kopierat närmare 300 användbara sagor och valt ut de 50 bästa. De vanligaste motiven är representerade med den bästa versionen. De äldsta nerteckningarna är gjorda på 1880-talet.
Sagornas nertecknare är huvudsakligen européer. För det mesta har de återgivit sagorna i sammandrag. De har alltså dokumenterat sagornas innehåll, men inte berättarens framställning. En kort och rak saga omfattande två sidor i den här boken kan mycket väl ha tagit en halvtimme att berätta. Skådespelandet och mimiken är naturligtvis borta. Antagligen har många sagor mist sina sånger. Borta är också de olika afrikanska nationaliteternas språkliga särarter. Men det finns undantag: Hausa-sagoma och särskilt Limba-sagoma har kvar något av sin forna karaktär.
Mina översättningar av nerteckningarna är inte trogna, jag har bearbetat dem. Mer eller mindre, förhoppningsvis inte för mycket. Alltför knapphändiga sammanfattningar har jag byggt ut och dramatiserat. Ibland (t. ex. i titelsagan ”Regnbågens fånge”) har jag korrigerat uppenbara fel i strukturen genom att jämföra med andra versioner från samma eller näraliggande områden.
Vid bearbetningen har jag följt två motsatta principer: Dels har jag försökt behålla så många etnografiska detaljer som möjligt. Och dels har jag förenklat eller bytt ut etnografiska detaljer, som kan vara svårbegripliga för nutida svenska läsare.
Däremot har jag inte försvenskat de afrikanska värderingar, som uppfattas som förlegade och fördomsfulla i vårt land. Det gäller framför allt synen på kvinnan. Sådana bearbetningar leder till orimligheter. I den av Tiden från tyska översatta dilemma-sagan har slutet europeiserats. I originalet, en Ngonde-saga från Tanzania, löses dilemmat genom att bröderna skänker flickan till sin far. I Tidens översättning får flickan själv välja mellan de tre bröderna och hon "tog flygaren till sin man för att han var den som hon tyckte bäst om". En sympatisk men förvanskad lösning.
Följaktligen kan sagosamlingen även ge utgångspunkter för diskussioner om kvinnans ställning i olika afrikanska kulturer.
Artikeln utgör efterordet till samlingen Regnbådens fånge : 50 dilemma-sagor från Afrika och är här publicerad med författarens tillstånd