Om Faiz Ahmad Faiz' poesi

I mars 1951 gör den pakistanska staten Faiz Ahmad Faiz' poesi en stor tjänst. Det är då den fyrtioårige diktaren häktas, tillsammans med höga officerare och ledare för kommunistpartiet - allesammans anklagade för konspiration för främmande makts räkning. I och med detta slits Faiz från den samhällstjänst han alltsedan trettiotalet ålagt sig och som inte lämnat mycket tid över åt hans poesi. Inspärrad i ensamcell kan han inte verka som redaktör för Pakistan Times eller någon annan tidning, inte som andreman i fackföreningsrörelsen eller som ledande fredsaktivist. Han flyttas runt mellan olika fängelser. Under ett par års tid - medan processen mot de anklagade sniglar sig fram - hänger hotet om en dödsdom över hans huvud. Själv hävdar Faiz att han är fullkomligt oskyldig.

I denna svåra situation har han emellertid fått tid att dikta igen. Det tycks nu också som om han på allvar börjar finna sin egen röst i den dikttradition han verkat inom och samtidigt velat överskrida. Debutsamlingen från 1941, Naqsh-e faryadi (=Den klagandes bild), vittnar nämligen om en viss kluvenhet hos Faiz. Mot t ex en dikt där den älskades kropp sägs vara diktarens enda hemland står en annan om hur massornas nöd manar till uppbrott från kärlekens rus: "Be mig inte min älskade / om den kärlek vi hade en gång." På trettiotalet framträdde Faiz som sovjetinspirerad socialist och ledande medlem av de progressiva författarnas rörelse. Förtrycket har han således länge brännmärkt. Men först nu är han, sonen till en förmögen muslimsk advokat från det nordvästliga Punjab, själv på allvar utsatt för det.

Men innan vi fortsätter, låt oss titta lite närmare på bakgrunden. Faiz skriver på urdu, som egentligen inte är hans eget språk. (Först mot slutet av sitt liv kommer han att författa några dikter på sitt modersmål punjabi.) Urdu är därtill ett språk utan hem i någon särskild provins, och endast 5 % av Indiens och 8 % av Pakistans invånare har det som första språk. Men det förstås av mångdubbelt fler, särskilt i städerna. I kolonialförvaltningen hade urdu ställning som officiellt språk, och under 1900-talets första decennier upplevde det en guldålder som medium för kulturell renässans och motstånd mot britterna. När så brittiska Indien delades i två självständiga stater 1947, blev urdu Pakistans nationalspråk - och i gengäld stämplat som "muslimskt" i Indien! Ändå är och förblir urdu något som borde förena pakistanier och indier i stället för att skilja - talspråksorden i urdu är praktiskt taget desamma som i hindi.

Det är främst i sin skrivna form - med modifierad arabisk skrift - som urdu vittnar om arvet från muslimska erövrare som gång efter annan trängt in i Indien från nordväst. I all synnerhet i poesin vimlar det av persiska ord. Poesin har dessutom bevarat såväl den klassiska persiska poesins versformer som dess stående figurer: den olycklige älskaren, den kallsinniga kvinnan med drag av kurtisan, den listige rivalen, munskänken med vin att dricka ur pokal. (Märkligt nog skrivs både älskaren och hans älskade i maskulin form.) Dessa figurer har visat märklig livskraft ända in i vår tid, in i den moderna friare diktform som går under namnet nazm. Men allra mest är de förknippade med den traditionella diktformen ghasel.

En ghasel är uppbyggd av ett mindre antal tvåradiga strofer, i vilka ett enda rim dominerar ljudbilden. Första strofens versrader rimmar parvis, och detta rim återkommer sedan som avslutning på stroferna: AA, BA, CA, DA osv. Till innehållet är ghaselen många gånger inte alls sammanhängande utan tvärtom bildar varje verspar en enhet för sig. Diktformens styrka har utgjorts av dess förmåga att låta sig tolkas symboliskt, att utspelas på flera plan samtidigt. Än har älskaren uttytts som själen som längtar efter att förenas med Gud, med vinet som symbol för det andliga. Än som upprorsmannen och hans självuppoffrande kärlek till fosterland och frihet. Ghaselen har gett röst åt ensamhet och lidande men också åt kampen för att hålla kärlek och ideal levande, åt ett trotsigt förakt för de etablerade och bigotta, de ljumma kompromisserna. Sålunda har en skenbart inåtvänd kärlekspoesi kunnat fungera som något av en känslomässig säkerhetsventil i ett samhälle präglat av feodala lydnadskrav, andlig småskurenhet och oöverstigliga barriärer mellan kvinnor och män. Under den progressiva författarrörelsens blomstringsår på trettio- och fyrtiotalen tog, signifikativt nog, ingen indisk litteratur så starka intryck av de nya strömningarna som den på urdu. Praktiskt taget alla betydande urduförfattare anslöt sig till rörelsen eller stod den åtminstone nära.

För makthavarna har denna poesi utgjort ett potentiellt hot. Mushairas, poesiuppläsningar med utstuderad rangordning mellan deltagarna, hörde till att börja med visserligen hemma vid kultiverade muslimska furstehov. Men med tiden steg de ut ur sin isolering. I samma riktning verkade nya media som radio och grammofoninspelningar, liksom filmen som gav poeterna möjlighet att skriva sånger. Tryckta diktsamlingar har däremot aldrig haft någon större spridning, utan det är i stället just vid mushairas som Faiz och andra diktare kunnat möta den breda publiken. En publik som ofta inte kan läsa men som känner traditionen och de stående figurerna utan och innan, som kanske själv fyller i rimorden vid radsluten! Upp till femtiotusen människor och mer lär Faiz ha kunnat samla, och så stora folksamlingar kan göra vilken diktator som helst nervös. Tidvis har offentliga mushairas mycket riktigt varit helt förbjudna i Pakistan.

*

Men tillbaka till Faiz i hans fängelse. Under tre hemska månader i isoleringscell har han inte ens något att skriva med. Den trotsiga fyrrading som så småningom ska inleda diktsamlingen Dast-e saba (=Vindens hand; 1952) tvingas han lära sig utantill.

Jag sörjer inte papperet - inte heller pennan;
nej, jag tar hjärtats blod på fingret...
Knappt besväras jag av munkavlen;
min röst ljuder ju från varje länk i mina fjättrar...

När hans villkor så småningom blir drägligare, kan han lägga grunden till Dast-e saba och senare till Zindan namala (=Berättelse från fängelset; 1956). I dessa diktsamlingar ryms något av det mest intensiva och förtätade som Faiz skrivit: upplevelsen av fängelset och traditionens uttryck för älskarens ensamhet och längtan har funnit varann. I cellen drömmer diktaren om sin älskade och vaknar till en gryning "som är genomsyrad av doften av din kropp". Ibland talar han uttryckligen om kärlek till fosterlandet.

Faiz' fängelsedikter besvärjer ensamhet och tryckande tystnad. Bild läggs till bild - dag och natt avlöser varann, morgon och kväll, måne och sol och stjärnor. Natt och dag är som fastkedjade, fastsydda i varann, när gryningen eller skymningen kommer blöder den som efter ett svärdshugg eller skalpellstick. Men långt svårare att uthärda är det tillstånd där själva tiden tycks stå stilla, kvävd som av en förbannelse. Eller den totala intighet där varken natt eller dag råder, varken sol eller måne lyser.

Dessa bilder går igen i diktsamling efter diktsamling. Faiz återkommer ständigt till det som natt och dag, måne och sol, gryning och skymning tillsammans utgör: livet i dess fullhet. Till livets fullhet hör att kunna känna. Hellre smärta än att bli övergiven av smärtan, hellre kärlekens plåga och närhet än ensamhet. Hellre ångestrop och domsbasuner än en tystnad där instrumenten övergetts av sina melodier och sångrösten måste leta efter sin sångare. Diktarens öga kan gå förlorat i blindhet, kan stickas ut. Men just i smärtan blir diktens under möjligt:
"Detta träd är mörkret självt / dess grenar sliter sönder mitt hjärta / som vässade pennor drar jag dem ur såren. / Detta är mina vapen." Dikt är trots: ur fångkedjorna kommer rasslande musik, fotbojorna blir till ankelbjällror som klingar i dans.

Det händer att själva kroppen förvandlas till en främling som diktaren måste släpa på. I en dikt av sent datum tar han av sig den och betraktar den med vemod - en gammal trasa där vänner och fiender lämnat sina avtryck. Sprickor och rispor efter förtal, spottloskor från fanatiska präster, rött efter hjärteblod och kyssar.

*

Domen mot Faiz fastställs så småningom till fyra års fängelse. 1955 släpps han dock och återtar redaktörskapet för Pakistan Times. Men tre år senare häktas han igen. En militärjunta, ledd av Ayub Khan, har tagit makten. Faiz får på nytt anledning att skriva dikter med fängelsemotiv, dikter som så småningom kommer att ingå i samlingen Dast-e tah-e sang (=Handen under stenen; 1965). Efter sex månader släpps han dock igen. Pakistan Times står nu, liksom all press, under militär kontroll. Faiz måste ligga mera lågt politiskt än tidigare; de båda fängelsevistelserna har gjort honom försiktig. Han arbetar som lärare, så småningom som rektor, försöker blåsa liv i den pakistanska teatern och publicerar kritiska essäer. Tidvis vistas han utomlands. Hans rykte som författare växer, hemma som borta. Många av hans dikter tonsätts och blir populära sånger. 1962 mottar han Leninpriset i Moskva.

I sina dikter kan Faiz tala mera fritt än vad han annars kan. Dast-e saba tillåts komma ut innan ens någon dom fallit i rättegången. Också under Pakistans diktatorer kan Faiz publicera sig, några gånger trycks hans poesi t o m i lyxutgåva. (Låt vara att en och annan dikt uppträder i stympat skick.) Kanske är det Faiz' allt större berömmelse som ger honom det utrymmet. Kanske uppvisar hans poesi så småningom en sådan bredd att både radikaler och konservativa kan räknas till hans publik.

Politiska dikter hittar man, i vilket fall som helst, genom hela hans produktion. "Tala, för sanningen lever ännu / tala vad än som måste sägas", heter det redan i hans första diktsamling. Det folk Faiz säger sig vilja tala för får emellertid gärna något anonymt över sig, misären skymtar mest i fågelperspektiv: "sönderslagna kroppar, täckta av smuts - en billig vara, till salu i vart gatuhörn". I samlingarna från 1952 och 1956 hittar man uttryck för besvikelse över Pakistans utveckling efter självständigheten och hyllningar åt frihetens martyrer: mördade studenter från shahens Iran, makarna Rosenberg i USA, upprorsrörelser i Afrika. Längre fram gör Faiz palestiniernas sak till sin, inte minst i diktsamlingen Sar-e vadi-ye Sina (=I Sinais dal; 1971). Bilder av släckta ljus och blindhet får uttrycka Faiz' vånda över kriget mellan Indien och Pakistan 1965, hösten som klär trädstammarna nakna och förvisar fåglarna från deras sång symboliserar den förtrampade friheten. Han lägger monologer i tyrannens mun och i slavens, skriver ironiskt om inställsamma poeter och om blodet som aldrig syns på de verkligt skyldigas händer. I en dikt liknar han hela samhället vid en stad där murar byggts koncentriskt runt varann och där invånarna berövats sin mänskliga värdighet - ett fängelse.

Efter att Pakistans östra del (i ett blodigt uppror och med indisk hjälp) frigjort sig 1971, får (Väst-)Pakistan en folkvald ledare i Zulfikar Ali Bhutto - med Faiz som kulturell rådgivare. När så Bhutto mot slutet av sjuttiotalet störtas (och senare avrättas) av Zia ul-Haqs militärdiktatur, lämnar Faiz landet. Den stränga islamiseringspolitik som Zia driver - men som faktiskt påbörjats långt tidigare - är minst av allt i Faiz' smak. Han fortsätter dock att skriva. 1978 kommer Sham-e shahri-yaran (=Afton i vännernas stad) och 1980 Mere dil, mera musafir (=Mitt hjärta, min resenär). Ghubaré ayam (=Dagarnas damm; 1984) blir hans sista bok, bitvis vemodigt tillbakablickande, med dikter där kärleken (ironiskt nog) liknas vid en fångenskap och där Faiz uppmanar en ny generation att ta över. 1982 återvänder Faiz för gott till Pakistan, och samma år nomineras han till Nobelpriset i litteratur. Han är nu en gammal och sjuk man. 1984 dör han och dagen efter hans död publiceras hans sista dikt i de pakistanska tidningarna - en skarp kritik av diktaturen och den islamiska fundamentalismen.

Men Faiz tar farväl på fler sätt. Redan i Sham-e shahri-yaran finns en gripande dikt där han försöker föreställa sig sin egen död - som en kyss, som en skimrande morgon, som smärtan i ådern när den möter mördarens kniv. När eller hur döden kommer spelar ingen roll. Den må uppträda i den älskades skepnad och vara full av kyla och förakt. I avskedets stund kommer orden till hjärtat ändå att vara desamma: ord av tacksamhet för den kärlek diktaren fått uppleva och ord av tacksamhet för att det brustna hjärtats natt är förbi.

Anders Sjöbohm

Det finns relativt gott om översättningar av Faiz' poesi. Den som - i likhet med artikelförfattaren - inte kan urdu behöver således inte förtvivla.
1987 gavs tre små Faiz-volymer ut i Sverige. Den engelskspråkiga Memory (övers Sain Sucha) motsvaras nästan helt av Inte ensam, vidare översatt till svenska av Sain Sucha och Gail Ramsey). Inte långt från ensamheten (övers Marina Weilguni och Waleed Meer) tycks närmast ha Naomi Lazard - se nedan! - som inspirationskälla. 

Utanför Sverige finns en hel del att välja på. Poems by Faiz (övers V G Kiernan, 1970) är begränsad till Faiz' fyra första samlingar och har försökt bibehålla något av originalets versmått - parallellt med en mer ordagrann översättning. Versen i Naomi Lazards prisbelönta men omdiskuterade - somliga menar att översättningen är alldeles för fri i förhållande till originalet -tolkningsvolym The true subject (1988) är däremot fri. Sak samma gäller The unicorn and the dancing girl (övers Daud Kamal, 1988) som också innehåller biografiskt material. Om Faiz' liv kan man också läsa i Imdad Husains An introduction to the poetry of Faiz Ahmad Faiz (1989).

Bland allmänna urduantologier och bakgrundslitteratur kan nämnas Urdu ghazals - an anthology from 16th to 20th century (Ed by K C Kanda, 1995) och The Penguin book of modern Urdu poetry (Selected and translated by Mahmood Jamal, 1986) samt Ralph Russels kommenterade antologi Hidden in the lute (1995) liksom dennes utmärkta The pursuit of Urdu literature (1992) - där han ägnar ett ingalunda okritiskt kapitel åt Faiz. 

Tack till Sain Sucha för kritiska synpunkter.