Barnlitteraturen i Afrika

INLEDNING

Afrika är inte rätt upp och ner AFRIKA. Här blandas kulturer och språk från avlägsnaste tider till elektronikåldern med en vitalitet/energi som kan ta andan ur en seg europé. Och som kan göra en katalogiserande bibliotekariesjäl frustrerad. Hur skall man dela in en aktuell bibliografi om Afrikas litteratur? Geografiskt/politiskt efter dagens nationsgränser eller i större områden som Nordafrika, Sahel-regionen, Afrika söder om Sahara, Södra Afrika, Västafrika, Östafrika? Kanske efter de nu officiella språken eller efter kolonialspråken, eftersom litteraturen fortfarande helst skrivs på engelska, franska, portugisiska, tyska, italienska, afrikaan efter 1884-1885 års stora "tabberas" då alla europeiska länder tog för sig som Emil i Lönnebergas fattighjon? Karin Ruuth-Bäcker föredrar att i sin bok Bakom maskerna om modern afrikansk litteratur välja bort det arabisktalande Nordafrika, andra lägger gärna över Nordafrika till den modernare/större arabspråkiga MENA-regionen (Middle East North Africa).

Men även arabiskan var ett kolonialt språk, som redan på 600-talet blev det första skriftspråket i Nordafrika/Afrika?, inte bara administrativt utan även som poesi och prosa. På 1000-talet trängde islam ner till länderna söder om Sahara och med islam följde arabiskan.

På 1800-talet började man använda det arabiska alfabetet bl a för olika stamspråk som fulani i Västafrika, hausa i norra Nigeria och wolof i Senegal. Afrika är en levande kontinent i ständig rörelse: folk, djur, sand, floder, vindar. Som man möter den t ex i Doris Lessings fantasy om "Ifrik", Afrika. Mara och Dann är en framtidsskildring (dystopi eller utopi), där Afrikas kartbild tecknas i sand - och där gamla kartor visar en helt annan afrikansk värld, en "högkultur". Den är en kärleksskildring till Afrika och alla dess folk och språk och en förtvivlan över miljökatastrofer, framför allt växande öknar, torka, infertilitet, mutationer, is. Eller i Patricia Schonstein Pinnocks Skyline, det höga Taffelberget i Cap Town, det första Afrika århundraden av sjöfarare siktade från havet och det hägrande målet för människor efter ökenvandringar från norr genom Afrika, på flykt från fattigdom och krig till "herr Mandelas" regnbågsnation.

Afrikas litterära kärna kan vara fablernas urmodern "Darla Mama Kotoring", som skapade allt på jorden (Gambia) eller "Mama Afrika", Moder Jord, en varm, god, stolt och fertil modersgestalt, som präglades i Paris under 1930-talets Négrituderörelse av afrikanska och västindiska exilförfattare.

BERÄTTARE OCH BERÄTTELSER. Men långt före skriften fanns berättandet överallt i Afrika. Och de professionella sagoberättarna - grioterna - de "vandrande biblioteken" finns än i dag, främst i Västafrika. De har kallats mänsklighetens minne, folkets massmedium. Deras berättelser förmedlade/överförde samhällsmoral, afrikanska dygder, överlevnadsstrategier. De var ordens mästare, skapare och tolkare, de var dansare och sångarna. Ibland var de anställda hos en furste eller storman som medeltidens barder. Berättaryrket gick i arv. Den äldsta grioterna räknar gärna sina anor från kejsardömets Mali och Soundiata - krönikan på 1200-talet. Amadou Koumba N´Gom från Mali säger stolt till Birago Diop, Senegal: "Vi är ordsäckar… det är min fars ord, det är min farfars ord…". I Burkina Faso har grioterna en stark ställning som underhållare än i dag och man hittar dem ofta i film- och musikbranschen.

Många européer/västerlänningar har känt sig kallade att uppteckna denna rika berättarskatt. Ibland noggrant och vetenskapligt, ibland "tolkat" till västerländsk tradition. Ibland i andra eller tredje led urvattnade till "barnvänliga" sagor, fabler och berättelser. Därför är det dessa genrer man framför allt hittar när man söker afrikansk barnlitteratur. Författare som Ellen Waungana fnyser eller suckar över de urvattnade, mångordiga, "exotiska" sagorna som dyker upp, mer eller mindre färgglatt illustrerade. Men många stora afrikanska sagoberättare som Charles Mungoshi och Kasiya Makaka Phiri från Zimbabwe, Amadou Koumba från Mali, Gcina Mhlophe från Sydafrika börjar själva skriva ner sina berättelser eller ta hjälp av personer de litar på. Och därtill kommer nya, fräcka afrikanska konstnärer med en okonventionell syn på bild och illustration.

Många gånger känns bilderna mer nyskapande och "afrikanska" än själva texten som i John Kilikas Färsk fisk från Tanzania. Fabeln, en ordknapp urform, är något för en skicklig muntlig berättare att anpassa och utveckla för just de lyssnare han råkar ha och där lyssnara känner grundhistorien men vill ha artisteriet. Den kan bli torftig som bok som skall passa en stor publik i många länder. Men den kan bli lysande om berättaren/författaren känner sin publik och kan ta ut svängarna också litterärt, som t ex Mungoshi och Diop. För att ge afrikanska flykting- och invandrarbarn hjälp att behålla sin ursprungskultur, finns en beskäftig svensk utgivning med hjälp av NGOs, ofta i form av häften med svensk illustratör.

Ett tidigt exempel är Sidas tävling om bästa barnberättelse i fyra afrikanska länder (Tanzania, Kenya, Etiopien, Zambia) 1973. Resultatet publicerades i två häften - Fyra sagor från Afrika, för yngre barn och Tjuvjakten, fyra berättelser för 10-13 år, båda med svartvita illustrationer av Georg Englund. För Blå Bandet har Eyob Tecle sammanställt och översatt ett häfte med Sagor och fabler som berättas i Eritrea, (1996). Kebba Sonka är sagoberättare och har samlat berättelser från sin barndoms Gambia om djur och natur, fabler och skapelseberättelser i Sagoberättarens barn för Studiefrämjandet 1998. Enligt Janne Lundström, sagosamlare och introduktör/återberättare av afrikanska sagor, finns det mellan femtiotusen och hundratusen afrikanska sagor (inklusive varianter) nedtecknade och utgivna av européer på de forna kolonialspråken. De första samlingarna publicerades redan i början av 1800-talet.

På 80-talet började afrikanerna själva samla in och ge ut sina skämtsagor, fabler, myter och berättelser. Ett par hundra av dessa har i sin tur översatts till svenska. En liten andel som blir större för varje år. Själv har Janne Lundström bidragit med skickliga tolkningar av framför allt för Västafrika speciella dilemma- sagor och spindelsagor. Dilemma- sagorna har öppet slut och ger plats för många diskussioner och tolkningar. Spindelsagorna är lurifax-sagor med spindeln Ananse (Ghana) som huvudperson. Dessutom har han utvecklat några afrikanska skrönor till egna, spännande berättelser som t ex Morbror Kwesis vålnad. Monica Zak är en annan välkänd svensk berättare och god lyssnare som speciellt fångat upp barns berättande och folklore i många delar av världen, inte minst bland nomaderna i Sahara. Därifrån kommer också skrönan om Pojken som levde med strutsar - som visade sig vara sann och som hon förvandlade till en egen, prisbelönad bok. Hon tycker att Somalia är berättarlandet framför andra i Afrika, fullt av öken, kameler, poesi och historier om starka kvinnor.

Att stimulera läslust och läsglädje I tillgängliga bibliografier om Afrika finns inte barn- och ungdomslitteraturen med "av utrymmesskäl" säger man. Det är en dålig ursäkt eftersom den litteraturen inte är särskilt omfattande - ännu. Men den växer både i kvantitet och kvalitet - och därmed litterär status - i samma takt som läskunnigheten ökar, skolundervisningen breddas, ekonomin stabiliseras.

I Afrika finns många eldsjälar som arbetar för ökat läsintresse och bättre läsmöjligheter. Redan 1990 gick ett av barnboksvärldens finaste stimulanspriser, IBBY-Asahi Reading Promotion Award, till Zimbabwe och Ellen Waungana för "Home Libraries Movement". 1992 fick Fatogoma Diakite i Mali,1200-talets mäktiga kejsardömet, nu ett av världens fattigaste länder, priset för biblioteksprojektet "Opération Lecture Publique" som startade 1977. Han är nu landets bibliotekschef. "The Little Library Project" i Sydafrika fick 1996 utmärkelsen för sitt arbete med att ta fram billiga kvalitetsbilderböcker för minoritetsspråk och engelskundervisning. Och 2004 gick priset än en gång till Sydafrika för förskoleprojektet "First Worlds in Print".

BOKMÄSSAN I HARARE. Zimbabwes internationella bokmässa (ZIBF) startade 1983 och har ambitionen att vara centrum för litteraturen i södra Afrika, med möjlighet att ställa ut böcker, magasin, tidskrifter, cd-rom och även tryckteknik och förlagsteknologi. Den skall framför allt marknadsföra och visa afrikanska litteratur och förlagsutgivning. Där finns också ett sagotält med afrikansk och internationell barnlitteratur och olika aktiviteter för barn. ZIBF deltar också i liknande internationella evenemang och ordnar även lokala bokmässor runt om i Zimbabwe. Se vidare www.zibf.org.zw. Som dess motsvarighet för arabiskspråkig litteratur (inklusive afrikansk/arabisk) räknas den årliga bokmässan i Kairo. Se vidare Egypten.

NYA SAGOSAMLINGAR FRÅN AFRIKA

  • Floden som steg till himlen. Översättning Ingmar Johansson Hjulet 1996. Tolv afrikanska sagor och berättelser hämtade från många olika afrikanska länder. I urval av Mary Medlicott, professionell sagoberättare och passionerad sagosamlare. Illustrerade av Ademola Akintola, välkänd nigeriansk konstnär som arbetar i en naiv genre. Urgamla och relativt moderna berättelser blandas: skapelseberättelser, fabler, sedelärande historier, skämtsagor från etablerade berättare som Gcina Mhlophe, Sydafrika och Kasiya Makaka Phiri, Zimbabwe och mer okända från Ghana, Nigeria, Sierra Leone, Kenya, Egypten, Marocko, Angola, Botswana. Alla presenterade i slutet av boken. (The River that went to the Sky 1996)
  • Mandelas sagobok: Nelson Mandelas favoritsagor för barn. Bonnier Carlsen 2003 "Sagoberättarens röst får aldrig tystna i Afrika", säger Nelson Mandela i inledningen. Originalets titel är Madiba Magic och Madiba är namnet på Nelson Mandelas klan. Sagorna kommer från hela Afrika och är en härlig och mustig blandning av fabel, romantik, burleskeri. Här finns bl a Sydafrikas största sagoberättare (dessutom skådespelare, författare, regissör) Gcina Mhlopes xhosa-variant på "Skönheten och odjuret": Den sjuhövdade ormen. Men det är ändå de stora, frikostiga illustrationerna av Sydafrikas allra bästa illustratörer som gör boken till något utöver det vanliga. (Madiba Magic 2002)

NORDAFRIKA

ALGERIET

Algeriet har ingen egen barnlitteratur av betydelse. Däremot finns en intressant fransk bokutgivning både av och om invandrarungdomar, eftersom Frankrikes största invandring kommer från Algeriet.

EGYPTEN

Egypten är det arabisktalande land som har den största barnboksutgivningen och varje år deltar en mängd förlag i den stora bokmässa i Kairo. Presidentens hustru Mrs Suzanne Mubarak är mycket engagerad i barnböcker, barnboksutgivning och har initierat privata barnbibliotek. Tyvärr kan man vid besök på den årliga bokmässan i Kairo inte notera någon höjning i kvalitet på egyptiska barnböcker och få europeiska förlag har hittills hittat någon barnlitteratur värd att översätta. Bibliotheca Alexandria är ett internationellt bibliotek med särskild status. I samarbete med Sverige håller man där på att utarbeta modellbibliotek för barn- och ungdom, ett projekt där också Svenska Institutet i Alexandria är inblandat.

En intressant "egyptisk" bilderbok är När Aton skiljde himmel och jord, en av de skapelseberättelser som bl a finns i den egyptiska sk Dödsboken från 1570/1000 f Kr återberättad av sydafrikanerna Dianne Hofmeyr och Judy Daly. Den kommer från Heliopolis och bygger på pyramidtexter som bevarats under Gamla riket, målade på väggarna i de kungliga pyramiderna från femte och sjätte dynastin (2250-2150 f Kr). Myten återkommer också i Mellersta rikets sarkofagtexter, som målades utanpå mumiekistorna (2150-2000 f Kr) och i Dödsboken, som består av texter på papyrus, som lagts innanför lindorna på mumierna för att underlätta deras färd till dödsriket under Nyare riket (1570-ca 1000 f Kr).

Somliga av berättelserna i Tusen och en natt (Alf Lajlah wa Lajlah) är mycket gamla och motiven är spridda över stora delar av världen i olika varianter. Många kommer från sagornas outtömliga Indien. När berättelserna fick sin slutgiltiga skriftliga form hade den litterära fiktionen placerat dem i Baghdad-kalifatets tid med kalifen Harun al-Rashid (800-tal) som den välvillige och mäktige härskaren. Men den miljö som återspeglas i själva berättelserna är nog snarast malmluktidens, högmedeltidens Kairo, anser orientalisten Jan Hjärpe. Möjligen kan man också språkmässigt, men knappast ideologiskt till Egypten eventuellt räkna Randa Ghazy, som har egyptiskt ursprung men är uppvuxen och bosatt i Italien och har skrivit den uppmärksammade ungdomsboken Drömmen om Palestina (2003).

Marocko

I MAROCKO berättas sagorna i Tusen och en natt-traditionen både på arabiska och franska. Där lever också en stark tradition från det spansk/arabiska/ moriska kulturarvet i så väl poesi som musik. Shafik sjöfararen - och andra sagor från Marocko. Översättning Sara Järnefors Hjulet 1982 Baserade på traditionella folksagor berättade av Ahmed Benchaga för Tony Barton. Illustrerade av Helen Backhouse.

  • Tahar Ben-Jelloun

VÄSTAFRIKA

ELFENBENSKUSTEN

  • Ahmadou Kourouma

GAMBIA

  • Kebba Sonko

GHANA

En svensk författare förtjänar att nämnas när man talar om barn- och ungdomslitteratur från Ghana. Janne Lundström har i mer än tjugo år via arkiv sökt fram gamla afrikanska sagouppteckningar och gjort dem tillgängliga för en svensk publik. Han har bidragit med skickliga tolkningar av framför allt Västafrikas speciella dilemmasagor och spindelsagor. Dilemmasagorna har öppet slut och ger plats för många diskussioner och tolkningar. Spindelsagorna är lurifaxsagor med spindeln Ananse (Ghana) som huvudperson. Dessutom har han skildrat Sveriges del i slavhandeln kring slavfortet Carolusborg (Cape Coast Castle) i seriealbum och böcker om Johan Vilde och ungdomsboken Människohandlarna. Han har även utvecklat några skrönor från Ghana till egna, spännande berättelser som t ex Morbror Kwesis vålnad.

  • Meshack Asare

NIGERIA

  • Buchi Emecheta
  • Wole Soyinka
  • SENEGAL
  • Birago Diop

ÖSTAFRIKA

ERITREA

Sagor och fabler som berättas i Eritrea

KENYA

Hur zebran fick sina ränder och andra djursagor från Kenya

  • Meja Mwangi

Somalia

SOMALIA är berättarlandet framför andra i Afrika, fullt av öken, kameler, poesi och historier, ofta om starka kvinnor. Det är ett islamiskt klanland bestående av 60% nomader med handelstradition från faraonernas Egypten, arabiska köpmän, Abbesinska kejsardömet. Landet blev självständigt från Italien1960, men skakas av ständiga stamkrig och utländska övergrepp/inblandning. Somalia fick ett eget skriftspråk, somali - byggt på det latinska alfabetet, först 1972 och är ett land fullt av berättare och analfabeter.

  • Waris Dirie

Tanzania

TANZANIA är ett ganska lättsamt afrikanskt turistmål för en europé, och ett av de första länderna i Afrika som fick ett samlat svenskt utvecklingsbistånd genom Sida. Sida utlyste också en tävling om bästa barnberättelse i fyra afrikanska länder (Tanzania, Kenya, Etiopien, Zambia) 1973. Resultatet publicerades i två häften - Fyra sagor från Afrika, för yngre barn och Tjuvjakten, fyra berättelser för 10-13 år, båda med svartvita illustrationer av Georg Englund. Sida har ett omfattande program "East African Book Development Association" för att utveckla boksektionen i Tanzania, Uganda och Kenya med Ruth Makotzi som ansvarig. Mer information via ruth@nbnet.co.ke

Vill man titta på skillnaden mellan ett afrikanskt bilderbokskoncept och Europa/USA:s stereotyper kan man ta Vi gick alla på safari av Laurie Krebs (Hjulet 2003). Apor och elefanter släpps ofta lösa i alfabet och räkneläror. Här med en rad massaj-barn i sina traditionella röda skynken som statister i närheten av den stora nationalparken Serengeti i Tanzania. De upptäcker en leopard, två strutsar, tre giraffer, fyra lejon, fem flodhästar osv. Alla barnen nämns vid namn och turas om att räkna. Siffran och vad den heter på swahili står nederst på varje högersidan. Mer om massajerna och Tanzania, liksom vad barnens namn betyder finns längst bak i boken. Varje uppslag är inramat av pärlor som återkommer i massajernas pärlhalsband och kragar. Allt och alla är objekt. Baobab-trädet med sina fantastiska former är Afrikas sagoträd, ger skugga till sagoberättare och näring till sagor och myter. Ichikawa är japan, fascinerad av Afrika och bosatt i Frankrike.

I bilderboken Baobagodis (Hjulet 2003) berättar hon om Paa, pojken som vandrar till marknaden för att sälja bananer, som springer ikapp med en gasell (Paa=gasell) och sedan söker sig till baobab-trädets skugga. Paa är själv berättaren, som ser till att det törstiga trädet får vatten och som kompenseras av sagoträdet med fylliga frukter och ett recept på baobagodis, när aporna stulit alla hans marknadsbananer. Ichikawas bilder av afrikansk landsbygd, med mängder av ivriga, snälla och söta bruna barn och baobabträdet som har planterat sina rötter i himlen är gjorda i berättande, europeisk akvarellstil, men i varm, afrikansk färgskala.

Som jämförelse tanzaniern John Kilakas Färsk Fisk (Hjulet 2003) som han berättat på kisuaheli för Christine Hatz, som skrev ner den på tyska. Själv har han tecknat alla bilderna från ett brokigt byliv där han tar ut svängarna och låter boven vara hund, berättaren schimpans, fixaren hare, allt i frodig afrikansk fabeltradition. John Kilaka behöver inte vara försiktig, inte hänsynsfull utan han kan skämta med och karikera både människor och djur, ingen kan beskylla honom för rasism.

  • John Kilaka
  • Elieshi Lema

SÖDRA AFRIKA

Namibia

NAMIBIA har än så länge ingen egen utgiven av sin berättartradition. Men man hittar några böcker skrivna i Zimbabwe och Sydafrika med motiv från Namibia: Meshack Asare, Trädets barn Översättning: Suzanne Almqvist, Hjulet 1990 Nola Turkington & Niki Daly Regndansen Översättning: Britt Isaksson, Hjulet 1996 Lesley Beake, Luktar det regn? Översättning: Kim Dahlén, Norstedt 1994, En bok för alla 2000 Sydafrika De stora sydafrikanska författarna som Breyten Breytenbach, André Brink, Alan Paton, Laurens van der Post, inklusive nobelpristagare som Nadim Gordimer och JM Coetzee är alla översatta till svenska. Flera av dem har skrivit om sin barndom och sina uppväxtår, ofta på ett sätt som gör böckerna tillgängliga för en ganska bred läsekrets.

Men Sydafrika med kolonialspråket engelska har även en etablerad barnbokstradition med goda förlag, både inhemska och i Storbritannien/USA och dessutom Afrikas största internationella barnboksimport. Författarna var under apartheit-tiden och är fortfarande beroende av direktkontakt med utländska förläggare, men dessa förlag har varken intresse eller ekonomi för att publicera böcker på de många stamspråken, som länge saknat skriftspråk för sin berättartradition. Det finns ett stort behov av barnböcker för den lokala marknaden, men de inhemska förlagen betalar så dåligt att ingen författare kan leva på det, utan måste som t ex Niki Daly koncentrera sin utgivning till de stora förlagen "oversea".

Bilderböcker från Afrika skall ha vilda djur och djungel, dvs den stereotypa europeiska bilderbokens Afrika. Men Afrikas vilda djur finns i nationalparker, långt från afrikanska barn. och Ashraf of Africa tar tag i denna afrikanska verklighet och berättar om Ashraf som bor i Kapstaden och bara möter djuren i sin älsklingsbok från biblioteket. Den första äventyrsboken som har Sydafrika som miljö, även tänkt för barn/pojkar, Kung Salomos skatt (King Salomo´s Mines) skrevs av H Rider Haggard 1855. En riktig "Indiana Jones-skildring" med grottor, ormar, tempel, klippmålningar osv. Den finns utgiven av Niloe i översättning av Siv Wilhelmsson, med 8 helsidesillustrationer av Hookway Cowles, men inte omtryckt på mycket länge. Inte bara för sin rasism, som är måttlig och nästan återhållsam i den kringresande köpmannen och halta jägaren Allan Quatermains jagberättelse om jakten efter en försvunnen engelsman och Kung Salomos diamantgruvor bland bergen bortom öknarna norr om Durban. Utan också för sina grymma elefantjakter och snikenheten efter elfenben, som gör den omöjlig i nutid. 1800-talets senare del blev "an experiment in boys books" med Baden Powells Scouting for boys (1908) som höjdpunkt.

Scoutrörelsen har sitt ursprung i Boerkriget 1899-1902, då unga sydafrikanska (vita) pojkar utbildades till spanare (scouts). 1903 publicerades Jack London Skriet från vildmarken, om hunden Buck, som inspirerade engelsmannen/sydafrikanen Percy FitzPatrick att skriva Jock of the Bushweld 1907. Egentligen var det vännen Ruyard Kipling som fick FitzPatrick att börja skriva. Kipling besökte ofta Sydafrika och två av hans Just-så-historier (1902) är hämtade från Afrika. Percy FitzPatrick föddes i Sydafrika, utbildades i England och började som ung transportryttare och övervakare som följde oxvagnarna i östra Transvaal. Han ägnade sig åt politik och handel, hamnade i fängelse för konspiration och adlades två gånger för de tjänster han gjort England.

Jock of the Bushweld är en verklighetsanknuten äventyrsberättelse om en hundvalp, som växer upp och tränas under sega varutransporter med långa oxspann över berg och grässlätter under guldrushen och lägereldarnas tid. Där finns tunga dagar med tsetseflugor och döende djur, där finns spännande jakter, tips om häst- och hunddressyr och ett stort mått av närvaro och vardagsliv i den långsamma vandringen. Den har publicerats i otaliga upplagor och språket har moderniserats allt eftersom och innehållet rensats på de värsta rasismen. Illustrationerna är gjorda av Edmund Caldwell, som FitzPatrick själv valde och som tidigare illustrerat "Animals of Africa" (Bryden). Tillsammans med sina barn tog FitzPatrick Caldwell på en resa med vagn längs de områden boken handlar om och samlade in växter och djur åt honom. Boken har filmats flera gånger och man hittar skyltar i Östra Transvall "där Jock har varit". Boken översattes 1961 till svenska av Eva Hansson för Skattkammarbiblioteket (NoK) som Jock och jag i Afrikas Vildmarker. Här finns också Caldwells illustrationer med.

I FitzPatricks namn instiftades 1975 ett litteraturpriset för den bästa sydafrikanska barnboken skriven på engelska. Det delas ut vartannat år av "South African Institute for Librarianship and Information Science" (SAILIS). Man kunde inte enas om en pristagare förrän 1980, då den gick till Marguerite Poland, specialist i afrikanska språk, för hennes poetiska sagosamling med åtta längre berättelser The Mantis of the Moon. 1984 fick hon priset igen för The Wood-Ash Stars, med fyra kortare sagor från olika delar av Sydafrika (Sun, Xhosa, Tsonga, Zulu). Titelsagan berättar om hur en bushflicka skapar Vintergatan då hon kastar upp glödande kol och aska mot himlen för att hennes älskade Gau skall komma säkert hem från jakten. 1988 fick Lesley Beake priset för The Strollers och 1990 för A Cageful of Butterflies. SAILIS har också ett illustratörspris, uppkallat 1977 efter Katrine Harries sedan hon två gånger fått priset. Priset gick 1986 till Niki Daly.

Smakprov av Sydafrikas yngre illustratörer finns i Mandelas sagobok (Bonnier Carlsen 2003). ”Sagoberättarens röst får aldrig tystna i Afrika”, säger Nelson Mandela i förordet. Originalets titel är Madiba Magic och Madiba är namnet på Nelson Mandelas klan. Här finns bl a några malajiska/indiska sagor från den muslimska befolkningen i Kapstaden, som har starka österländska drag och en skapelsemyt från San-folket, ökenfolket mellan Sydafrika, Botswana och Namibia. Också en saga från San-folkets Kalahari-öken som har den traditionella ”fullmåne-dansen” som scen. Den är illustrerad av pseudonymen Nikolas de Kat (Niki Daly?) med en stilmässig parafras på San-folkets uråldriga klippmålningar. Sagorna är en härlig och mustig blandning av fabel, romantik, burleskeri. Men det är ändå de stora, frikostiga illustrationerna som är det mest spännande. Illustratörerna är nitton stycken, de flesta från Kapstaden, och mycket professionella. De unga tvillingarna Tamsin och Natalie Hinrichsen (f 1979) är mycket olika i stil och båda återkommer i flera sagor.

Natalie har fått äran att illustrera Sydafrikas största sagoberättare (dessutom skådespelare, författare, regissör) Gcina Mhlopes xhosa-variant på ”Skönheten och odjuret”: Den sjuhövdade ormen. Andra tecknare är Veronica Tadjo, Marna Hattingh, Piet Grobler. Mer om sydafrikanska illustratörer hittar man på www.illustrators.co.za

En av bokens sagosamlare är Jay Heale, lärare från England som 1968 kom till Sydafrika och nu en av de stora kämparna för Sydafrikas barnlitteratur (Mr Book), grundare av The South African Children´s Book Forum och ansvarig för IBBY Congress 2004 med temat "Books for Africa". Jay Heale har också skrivit From the Bushweld to Biko (1996) om Sydafrikas barnlitteratur från 1907 till 1992 via 110 kommenterade boktitlar. Naturligtvis har Sydafrika problem: dålig läskunnighet och ovana läsare, alla stamspråk som borde ha böcker, ett konservativt, segregerat skolsystem som tar tid och kraft att ändra, bristen på pengar både för skolor och bibliotek. Men många eldsjälar arbetar med problemen och Sydafrika har fått IBBY-Asahi Reading promotion Award två gånger - READ. Little Library Project 1996 - First Words in Print 2004
BIS (Föreningen Bibliotek i samhälle) har drivit skolbiblioteksprojektet Library practice for Young People.

  • Lesley Beake
  • Niki Daly
  • Jude Daly
  • Mari Grobler
  • Beverley Naidoo
  • Patricia Schonstein Pinnock

Zimbabwe

ZIMBABWES internationella bokmässa (ZIBF) startade 1983 och har ambitionen att vara centrum för litteraturen i södra Afrika, med möjlighet att ställa ut böcker, magasin, tidskrifter, cd-rom och även tryckteknik och förlagsteknologi. Den skall framför allt marknadsföra och visa afrikanska litteratur och förlagsutgivning. Där finns också ett sagotält med afrikansk och internationell??) barnlitteratur och olika aktiviteter för barn.

ZIBF deltar också i liknande internationella evenemang och ordnar även lokala bokmässor runt om i Zimbabwe. Se vidare www.zibf.org.zw

  • Doris Lessing
  • Tsitsi Dangarembga
  • Charles Mungoshi