40 piskrapp för ett par byxor
Under en razzia på en av Khartoums eleganta restauranger arresterades sommaren 2009 femton kvinnor. Deras brott var enligt gällande muslimsk lag att de hade burit byxor. De hade kränkt den allmänna moralen genom oanständigt beteende. Straffet härför var 40 piskrapp, som kunde minskas till tio för den som erkände och lovade att aldrig återfalla.
En av de femton var journalisten Lubna Ahmad al-Hussein, en av Sudans mest kända journalister. Hon vägrade erkänna och krävde rättegång. Som FN-anställd hade hon egentligen immunitet, men hon avstod från att åberopa den för att istället utnyttja tillfället att dra uppmärksamheten till kvinnoförtrycket i landet, som hon agiterat mot i flera år. Då rättegången dröjde, fick hon god tid på sig att mobilisera en kraftig opinion för sin sak, samtidigt som det egna landets fundamentalister tömde sin vredes skålar över henne. Intresset från utlandet blev förbluffande stort, i första hand från arabiska media men också snart från USA, England och Frankrike. Inför den beramade rättegången hade hon djärvheten att till sin vänkrets och en rad uppsatta personer skicka ut 500 stiliga inbjudningskort, som inbjöd dem att närvara när hon blir dömd och piskad Hon undslapp dock i motsats till sina medsystrar piskning. Hon vägrade också betala böter. Hon hamnade då i fängelse, men även det riskerade att bli en internationell skandal och hon släpptes efter bara två dygn. Men hon känner sig fortfarande otrygg under general Omar al-Bashirs islamistiska styre och kan när som helst bli arresterad på nytt, framhåller hon på bokens sista sidor.
Byxaffären är bokens dramatiska slutpunkt. Men Lubna berättar också om sin barndom och ungdom. Hon växte upp i Omdurman i en harmonisk familj trots de äldre medlemmarnas skiftande härstamning. 1983, då hon bara var tio år, inleddes en tragisk politisk utveckling som skakat om landet ända fram till idag. Då infördes sharia-lagar, som yttrade sig i barbariska straff och ett mycket mer spänt socialt klimat. Strax därpå återupptogs kriget mot separatisterna i södra Sudan (det som efter många år, i januari 2011, skulle leda till att södern, en tredjedel av det väldiga landet bröt sig ur republiken). Detta skeende kom från början att prägla en så utåtriktad, begåvad kvinna som Lubna. Hon var tidigt oppositionslysten. Efter studier på universitet blev hon journalist och krönikör, där hon fick utkämpa dagliga strider mot den statliga censuren. Hon ser sig som en god muslim men vänder sig skarpt mot de män som med religionen som verktyg styr och ställer i landet. Hon debatterar utförligt tolkningsfrågor. Hon framhåller att en mängd förbud och föreskrifter inte finns nämnda i koranen utan har tillkommit senare under seklens lopp och oförtjänt fått religiös helgd.
Boken är en rasande, skickligt skriven självbiografi och agitationsskrift. Den har dock tillkommit på ett lite dunkelt sätt. Förbryllande är att den är översatt från franska när den härrör från ett så engelskdominerat land som Sudan, där franskan är föga känd. I sitt efterord nämner Lubna dock i förbigående att hon fått hjälp att skriva den av en Djénane Kareh Tager, kanske någon fransk eller västafrikansk journalist. Originalutgåvan är uppenbarligen fransk och föreligger säkert med tanke på sitt oförblommerade innehåll (ännu) inte på arabiska.
Ingvar Rydberg