Bakvända världen. En lektion i illusioner

Det är svårt att tänka sig en fränare kritik av tillståndet i världen och västvärldens arrogans gentemot fattiga länder och människor än den Eduardo Galeano konfronterar läsaren med i Bakvända världen.
Det är emellertid inga skrönor Galeano berättar, även om de förefaller att vara det, ty han baserar allt han skriver på fakta och verkliga händelser. På samma sätt som han vände upp och ned på den gängse historieskrivningen i Eldens minne, genom att konsekvent skriva utifrån de fattigas och förtrycktas perspektiv, skildrar han nu världsläget på samma sätt. Ett viktigt fokus ligger på de rika ländernas, inte minst USA:s, koloniala sätt att se på världen. Eller "Coca-Coliseringen, som Galeanokallar den.

Galeano är entydlig, drastisk och underhållande berättare. Han kryddar sitt verk med absurda och skrämmande exempel hämtade från nyhetsflödet och omskrivna på hans eget karaktäristiska sätt. Boken är upplagd som en läro- eller studieplan, med rubriker som "Grundkurs i rasism och manschauvinism" och "Kurs i tillskärning och sömnad: Hur man skräddarsyr fiender".
Någon nyansernas mästare är inte Galeno, han tecknar en bild av världen som är lika svartvit som omslaget. Detta är för övrigt ett verk av den mexikanske grafikern José Guadalupe Posada (1852-1913), vars bilder också finns med inuti boken.
Titeln Bakvända världen syftar på Alice (i Underlandet), som enligt författaren inte skulle behöva någon spegel för att upptäcka bakvända världen om hon återuppstod i vår tid. Hon skulle bara behöva titta ut genom fönstret.

Eva Stenvång