Himlen kan inte vänta

Millares skildrar i denna roman Argentinas senaste våldsamma diktatur ur makthavarnas perspektiv, närmare bestämt uppsatta militärers tankar och liv under arbetet på ett koncentrationsläger - där fångar torteras, våldtas och mördas varje dag. Med en poetisk ton och perspektivbyten förmedlar författaren olika psykologiska reaktioner på det brutala: galenskap, förnekelse, förtvivlan, destruktivitet och sadism. Läsaren blir väl insatt i militärens arbetssystem av hot, rädsla och maktstegar. En mansdominerad värld som kräver kallblodiga och tveklösa medarbetare - vilket alla inte är.

Huvudpersonen Scelto och hans barndomsvänner följs i deras privata liv och militära uppdrag. Sceltos fru har gått in i en depression efter ett ha förlorat deras nyfödda barn. Hon ser inte längre något att leva för, förrän hon får höra talas om att det sker interna adoptioner av föräldralösa barn inom militärkåren. Scelto är dock alltför medveten om att barnen kommer från mördade fångar. Det vanliga livet med kärlek och familj finns kvar vid sidan om lägret, men är svårt att nära under dessa omständigheter. Särskilt när man inte kan tala om det upplevda och måste gömma det mörka i tystnad.

Den moraliska frågan är svår att undvika: Är en ofrivillig gärningsman lika skyldig som andra? Hur uthärdar man skulden och skräcken? Författaren förmänskligar inte ondskan, men visar att det kan hända, och att det händer. På ett mycket skickligt och litterärt konstnärligt sätt ger Millares en bred, fördjupande och obehagligt levande bild av det helvete Argentina befann sig i under 70- och 80-talet.
Annakarin Thorburn