Svarta händer
Honwanas gedigna renommé baserar sig på en enda tunn novellsamling,Svarta händer, som publicerades i Lourenço Marques (nuvarande Maputo) 1964. Boken har tryckts i flera upplagor i Moçambique och Portugal och det var den första boken från det lusofona Afrika som gavs ut i African Writers Series av förlaget Heinemann i London 1969. Några av berättelserna dök först upp i tidningen Noticias, men även tidskriften Black Orpheus hade publicerat originalbidrag ur samlingen.
Genom att skildra vardagliga händelser i lokalbefolkningens liv avslöjar Honwana den förödmjukelse och det lidande som var moçambikiernas lott under den portugisiska regimen. De sju novellerna är skrivna på ett enkelt språk, tonen är mild och undergiven. Författaren är de små medlens mästare, han höjer aldrig rösten, hans sociala protest förs fram med hjälp av underdrifter.
Titelnovellen Svarta händer är en fyra sidor kort presentation av myterna kring uppkomsten av afrikanernas ljusa handflator. Honwana låter fem vita uttala sig i frågan, deras svar, bedrägligt enfaldiga på ytan, döljer dock djupa fördomar. Läraren påstår att den svarte mannen för några sekler sedan gick på alla fyra som ett djur. Därför nådde aldrig solen hans handflator. Den Helige Fadern säger att de svarta förr i tiden gick med händerna underdånigt korsade i bön.Dona Doris tror att Gud gjorde handflatorna ljusa så att den mat de svarta lagar åt sitt herrskap inte skulle besudlas. Herr Antonis, CocaColaförsäljaren, hävdar att de svarta skapades av lera i himlen, men att de på grund av platsbrist i den himmelska ugnen hängdes att torka i skorstenen. Röken från elden gjorde deras kroppar mörka och bara händerna med vilka de höll fast sig undgick att sotas ned. Herr Frias menar att sedan Gud skapat människorna skickade han dem att bada i den himmelska sjön, men afrikanerna som skapades på morgonen när det fortfarande var iskallt i vattnet vätte bara handflatorna och fotsulorna. Berättarens mor kommer till sist med det slutgiltiga svaret på frågan när hon förklarar att de ljusa handflatorna är där för att visa att allt som människorna gjort är gjort med likadana händer, människors händer, och att människorna måste förstå att dom först och främst är människor.
"En skabbig hund med blå ögon" är en berättelse om förnedring och lidande där en liten skabbig hund med blå ögon får stå som modell för moçambikiernas situation under den portugisiska kolonialtiden.Berättaren är skolpojken Ginho, som älskar den lilla hunden, men ändå står vid sidan och ser på när hunden förföljs och slutligen dödas. Ginho kan ses som en symbol för de afrikaner som av rädsla för att förlora sitt sociala inflytande och sina positioner samarbetade med portugiserna i förtrycket av sina landsmän. Lunchrast handlar om den gamle Madala som arbetar på majsfälten och hans dotter Maria som våldtas av den vite uppsyningsmannen. Madala blir vittne till händelsen. Han känner sig oerhört förödmjukad, men han är gammal och trött och han vågar inte ingripa. När uppsyningsmannen ger honom litet vin, sväljer Madala allt i en klunk. Hans förnedring blir total när han därefter förolämpas och bespottas av en ung pojke i arbetslaget.Pappa, kobran och jag är historien om Ginhos jakt på den kobra som stulit familjens höns. När herr Castros hund blir biten av kobran och dör, kräver dess ägare att Ginhos pappa ska betala för hunden eftersom den blev biten på hans tomt. Ginho hör hur hans far blir förolämpad och hunsad. Senare medger fadern att han alltid fått kämpa för att kuva sina känslor. Nu börjar han tvivla på att underkastelse och tålamod är lösningen. Kanske är Ginhos fientlighet att föredra framför hans egen passivitet.
Ytterligare tre berättelser ingår i samlingen: Lista över lösöre och fast egendom, Värdinnan och Orkan.
Barbro Norström Ridaeus