En sista bild av Madame Zitta Mundis

Varje söndag brukar huvudpersonen, en pojke, besöka en elegant dam i centrala Kairo med sin pappa. Denne är då helt annorlunda än vanligt, elegant med idel flirtiga komplimanger. Handlingen visar snart vad det är fråga om. Damens reserverade son är det dock svårt att få ett samtal med. Men vad pojken mest minns från dessa besök i början av 70-talet är den unga madamens vänlighet mot honom och våningens gamla europeiska elegans, som han minns varje detalj av, liksom de utsökta måltiderna och damens pianospel.

Så följer en scen från det legendariska kaféet Groppi 1997. Bara gamlingar är kvar vid utlänningarnas bord, "greker och armenier som inte följde med i flyttningsvågen utan blev kvar i Egypten, hanns upp av livet och plötsligt befann sig helt ensamma i världen". Varje söndagsmorgon är dock en högtidsstund för dem. Då samlas de finklädda enligt precis samma mode som en generation tidigare. Männen är chevalereska mot kvinnorna. De berättar gamla hågkomster för varandra och ger prov på ett fenomenalt minne. Därefter går de tillsammans i mässan. En morgon tycker sig huvudpersonen, nu en medelålders man, känna igen ansiktet på en av de gamla damerna. Han tilltalar henne och det är först tveksamt om hon känner igenom honom. Men så fattar hon tag om hans huvud, drar det till sig och kysser honom på pannan. Det är mycket riktigt tant Zitta.

[Ingvar Rydberg]