Mitt öde är att inte veta nästan allt

När jag läser Manoel do Barros dikter får jag i tankarna titeln på en bok av den finlandssvenska poeten Solveig von Schoultz, Samtal med en fjäril. Do Barros för många samtal med fjärilar. Med myror, ödlor, fåglar, stenar, träd. Han befinner sig nära marken. Om han hade blivit intervjuad av Clarice Lispector och fått hennes fråga "Vad är viktigast i världen?" hade han troligen lyft fram "det odugligas värde" och "det onyttigas goda egenskaper", så som han gör i sina dikter.

Det slår mig, när jag googlar och ser på bilder av Manoel Barros, att han ser så glad ut. På i stort sett varenda bild. Att dra slutsatser av fotografier som slumpvis samlats på internet är förstås en vansklig sak, men jag tänker ändå att detta att han utstrålar en obehindrad glädje säger något om hans livshållning. För Karavan har Marianne Sandels för första gången tolkat denne poet till svenska.

Birgitta Wallin.