Gabriela Mistral

Gabriela Mistral blev den första latinamerikanska författare som fick Nobelpriset. Året var 1945, och hon fick utmärkelsen "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden".
Ett enat Latinamerika hade fört fram hennes kandidatur. Emellertid var många av Mistrals uttolkare bara alltför villiga att få henne betraktad som ett slags katolsk madonna. De ville gärna förse henne med den goda, obefläckade moderns helgongloria och tog ingen hänsyn till att hon själv protesterade kraftigt mot denna bild. En kärlekshistoria i ungdomen, som slutade med den älskades död, sades ligga bakom hennes diktargärning. En kärlek som hon skulle ha bevarat livet ut. Senare har det visat sig att detta varken var hennes första eller sista kärlek. Däremot gifte hon sig aldrig (hennes största kärlek, en poet, var redan gift) och fick aldrig några barn, vilket var en källa till sorg och saknad.

Senare tids forskning har på ett välgörande sätt nyanserat bilden av Gabriela Mistral. Fram träder bilden av en poet som var socialpolitiskt engagerad och hade en inställning till kyrkans uppgift som vi i dag nog skulle kalla befrielseteologisk. Tidvis var hon starkt dragen till teosofiska betraktelsesätt. Hon var en flitig debattör, som i sina texter t ex kunde stödja Sandinos kamp i Nicaragua och ta ställning mot nordamerikanskt inflytande på kontinenten.

Hon debuterade med diktsamlingen Sonetos de la muerte, som skrevs i sorgen över sin älskades död. 1922 kom Desolación. Två år senare utgavs Ternura, som innehåller sånger, danser och vaggvisor för barn. Efter ett långt uppehåll återkom hon 1938 med Tala, som uppvisar ett annorlunda bildspråk och fri vers. Hon påverkades av modernismen och kom att få ett avgörande inflytande på den nyare kvinnopoesin i Chile.

Mistral gjorde också stora insatser inom pedagogiken i Latinamerika. Vid 16 års ålder vikarierade hon ibland för sin far, som var lärare i hembyn Vicuña. Hon utbildade sig sedan själv till lärare. Med tiden togs hennes tjänster i anspråk på allt högre nivåer inom skolväsendet, vilket förde henne ut på resor både inom och utom landet. På tjugotalet deltog hon i reformeringen av skolväsendet i Mexiko. Från 1935 var hon chilensk konsul i många länder.
Hon dog i New York efter en längre tids sjukdom. Hennes riktiga namn var Lucila Godoy y Alcayaga, men hon ville hellre föra vidare namnen på 1904 års två Nobelpristagare i litteratur som hon beundrade mycket: fransmannen Fréderic Mistral och italienaren Gabriele d´Annunzio. I Valparaíso finns ett museum över Gabriela Mistral på Calle Higueras nummer 118 i stadsdelen Cerro Alegre: Casa Museo Gabriela Mistral.
Eva Stenvång

Dikter av Gabriela Mistral finns med i följande antologier:

• Sången om en son och andra tolkningar av främmande lyrik (Norstedts 1944)
• Den heliga vägen och andra tolkningar av främmande lyrik (Norstedts 1949)
• Nobelpristagare. Dikter. (Bonniers 1964)
• Enstaka dikter av Gabriela Mistral finns också med i gymnasieantologin Latinamerika, 1983

samt antologier som omfattar hela världens litteratur, bl a

• Kärleksdikter från hela världen, 1956,
• 100 dikter ur världslyriken, 1959,
• Världens bästa lyrik i urval, 1961
• Kvinnors dikt från när och fjärran, 1991
• Flykten valde oss, 1999; i denna finns en tidigare inte översatt dikt från Tala, 1938: Den främmande, tolkad av Viveka Heyman.
• I Hundra skrivande kvinnor. del2, Narur och Kultur, 1997, finns 5 dikter, varav 4 är översatta av Hjalmar Gullberg och en av Ebba Witt-Brattström