Juana de Ibarbourou

Som ung charmade Juana de Ibarbourou litteraturkritiker och läsare i Uruguay med sina friska, omedelbara dikter som vittnade om en lycklig förväntan inför livet. Hon skildrade sig själv som en lockande och sensuell varelse med en öppenhet som drog som en frisk fläkt genom dåtidens lyrik. Hennes första diktsamling, Las lenguas de diamante, utkom 1919, följd av El cántaro fresco (1920) och hennes kanske mest betydelsefulla verk Raíz salvage (1922).

Med tiden mognade hennes diktning. Trots hånet från en del manliga kritiker valde hon att skriva om annat än sin ungdoms kvinnliga behag. På det sättet var hon en föregångskvinna, även om hon inte ifrågasatte sin roll. Hon kom från en högborgerlig familjeidyll i småstaden Melo och gifte sig som 19-åring med en kapten.

Framgången med debutboken gjorde henne till en uppburen skald i 20-talets Uruguay. I augusti 1929 utnämndes hon till och med till "Juana de América" (Amerikas Juana) vid en betydelsefull tillställning i Montevideo.

Hon påverkades vid denna tid mycket av surrealismen, som gav hennes dikter en ny dimension. Influensen märks i La rosa de los vientos från 1930 likaväl som i den 20 år senare utgivna Perdida. Den begynnande ålderdomen avsatte också allt tydligare spår; dikterna blev betydligt mer dämpade.