Ignacio Padilla, född 1968, är en av Mexikos mest framstående yngre författare. På nittiotalet var han en av grundarna till Crack-rörelsen, vars berömda manifest ville få mexikanska författare att hitta sin egen röst och skriva bortom den förhärskande magiska realismen.
Hans genombrottsroman Amfitryon (2000) utkommer på svenska i mars, översatt av Hanna Axén. Amfitryon är en storslagen episk berättelse och på samma gång en intelligent thriller om spel, identitet och minne.
Ignacio Padilla hör till den generation författare i Latinamerika som sett Roberto Bolaño som sin ledstjärna. När vi fick reda på att han hade varit i London tillsammans med Bolaño, i samband med att Om natten i Chile gavs ut på engelska, bestämde vi oss för att skicka iväg några frågor.
Berätta om din och Roberto Bolaños Londonresa!
Det var inte så att jag reste till London med Roberto. Jag bodde där, och arbetade som kulturattaché vid den mexikanska ambassaden. Roberto kom till London tack vare sin redaktör och vår gemensamme vän, Enrique Wolf, tidigare chef för Instituto Cervantes i London. Att få träffa Roberto var något av en uppenbarelse för mig. Jag hade läst hans första böcker tillsammans med Jorge Volpi när vi våda var doktorander i Salamanca. Vi hade blivit fullkomligt betagna av hans humor, hans språk och hans aura som kultförfattare. Kort därefter gav det spanska förlaget Anagrama ut hans otroliga Estrella distanteoch han blev berömd. När jag träffade honom i London var han förbluffande generös gentemot mig. Jag närmade mig honom som en beundrare, men han bemötte mig som en kollega. Han hade läst mina böcker och var vänlig nog att tala om dem både offentligt och med mig privat. Det var inte alltid lätt att avgöra när han var ironisk och när han faktiskt var ärlig. Jag tror att han alltid var både delar, som sig bör med ett verkligt geni.
Du hör själv till en något yngre generation författare än Roberto Bolaño. Vad har han för betydelse för författare i din ålder?
Jag är tolv år yngre än Roberto, vilket gör det svårt att säga om han hör till samma generation som mig eller inte. Hos både författarkollegor och kritiker betraktades han som en "rara avis" [en sällsynt fågel], svår att klassificera, en sorts bro mellan de gamla mästarna och oss. Jag brukar säga att han är den felande länken mellan sextiotalets latinamerikanska författare och min generation. På många sätt växte vi upp föräldralösa, vi var alltid i strid med våra "litterära föräldrar" - dessa författare vars verk var bleka imitationer av Gabriel García Márquez, Carlos Fuentes och Mario Vargas Llosa som var våra litterära farföräldrar. Roberto kom att återupprätta det flöde vi saknade: på en gång förenade, förnyade och förstörde han allt vad de stora mästarna hade lärt oss. Han genomdrev på något sätt den slutgiltiga exorcismen på den magiska realismen och lade grunden för ett sätt att med stor styrka skriva sig in i 2000-talet.
Vad har du att säga om romanen Om natten i Chile?
Första gången jag läste Om natten i Chile hade jag motstridiga känslor, jag tror att jag inte riktigt förstod den. Utifrån vad han tidigare hade skrivit kändes den nästan dumdristig. Men jag har kommit att läsa om boken många gånger. Och i den har jag funnit flera av de finaste exemplen på hans sätt att skriva, hans humor och hans utsökt kritiska blick på praktiskt taget allting, från latinamerikanska diktaturer till det alltjämt hycklande litterära etablissemanget.
Delar av Om natten i Chile utspelar sig i Europa, liksom praktiskt taget hela din roman Amfitryon. Vad betyder Europa för litteraturen i Latinamerika?
Latinamerika förekommer knappast alls i Amfitryon. Om det alls nämns är det i referens till Adolf Eichmanns vistelse i Argentina. Hur som helst är jag övertygad om att det inte skulle finnas någon skönlitteratur i Latinamerika utan den europeiska närvaron. Allt vårt berättande kan ledas tillbaka till Cervantes via Borges, och de var båda oerhört förtjusta i Europa. De flesta av mina senare romaner och noveller inte bara utspelar sig i Europa, utan är präglade också präglade av europeisk litteratur, såväl klassisk som samtida.
I Amfitryon återfinns den apokalyptiska tonen hos den österrikiska litteraturen från trettio- och fyrtiotalet, Kafka och Rilke, Roth och Broch, men förhoppningsvis kan man också skönja influenser från samtida spanskspråkiga författare - Marais och Muñoz Molina - som tillsammans med Bolaño var de verkliga arvtagarna till Onetti, García Márquez och Vargas Llosa.
Varför valde du att låta Amfitryon handa om nazismen, världskrigen och den europeiska samtidshistorien, istället för att konstruera en liknande berättelse utifrån Latinamerikas historia?
Det var nästan en olyckshändelse, ett oundvikligt men riskfyllt val. Jag ville skriva något om nittonhundratalets ondska. Uppenbarligen fanns det då många tänkbara scenarior att välja bland. Jag upplevde att ondskan i mitt århundrade hade att göra med identitetsproblematik, både på ett personligt och nationellt plan. Var skulle jag kunna hitta en bättre tid och en bättre plats att kunna reflektera kring identitetsproblematik än på Balkan under första världskriget? Om romanen sedan förflyttar sig till Tyskland under andra världskriget beror det helt enkelt på att det är dit karaktärerna av naturliga skäl rör sig.
Till sist, hur mår litteraturen i Latinamerika idag?
Aldrig tidigare, som jag ser det, har Latinamerika kunnat erbjuda världen ett så brett spektrum av författare och böcker. Det finns något för alla: realism och fantasy, klassisk litteratur och experimentell, reflektioner kring Latinamerika och reflektioner kring världshistorien, romaner, noveller, poesi och essäistik. Vi hör till en litterär tradition som redan visat upp sin betydelse för resten av världen. Vi hör till en generation som växte upp med klassikerna, en generation djupt förankrad i litteraturen och i massmedia, en samling författare som är väl förberedda och som har mycket att säga.
Översättning Johan Söderbäck
Läs mer om Ignacio Padilla; läs mer om Roberto Bolaño.