Litteratur på Sri Lanka

I dagens Sri Lanka skrivs skönlitteratur på tre skilda språk – singalesiska (sinhala), tamil och engelska. Medan de båda förstnämnda språken har en mer än tusenårig litteraturtradition, är det sistnämnda ett barn av kolonialismen och globaliseringen. Litteraturen på singalesiska, befolkningsmajoritetens språk, har traditionellt präglats av den religion som flertalet singaleser bekänner sig till – buddhismen, noga räknat theravadabuddhismen. Till Sri Lanka kom buddhismen på 200-talet före vår tideräknings början och bland singaleser har traditionellt funnits en föreställning om att vara Buddhas utvalda folk. Visserligen är de kanoniska skrifterna och de äldsta av singalesernas historiekrönikor författade på pali, theravadabuddhismens heliga språk. Men det skrevs tidigt kommentarer på singalesiska och även översättningar förekom. De äldsta bevarade verken på singalesiska är från 900-talet. Även världslig lyrik, liksom en anonym folkdiktning, har varit av stor betydelse.

Med kolonialismen och den kristna missionen uppstod nya litteraturgenrer: polemik för och emot den nya religionen, världslig dramatik, romaner, noveller och lyrik med alltmer obundna former.

Medan singalesiska talas enbart på Sri Lanka, bor större delen av dem som talar tamil utanför landet - de flesta i delstaten Tamil Nadu i Sydindien. För Sri Lankas tamiler har Sydindien under lång tid fungerat som kulturellt centrum och dess litterära traditioner varit normgivande. Så är också litteraturen på tamil en av Indiens allra omfångsrikaste.

Från århundradena kring vår tideräknings början och framåt finner man allt ifrån antologier med bland annat kärlekslyrik till en omfattande mystisk diktning med åkallan av den hinduiske guden Shiva.

I och med kolonialismen tvangs även de traditionellt hinduiska tamilerna att ta ställning till kristendomen. Vad gäller Sri Lanka, så återfinns den förste kände tamilske poeten från Sri Lanka redan i de äldsta diktantologierna, men det skulle dröja till långt in i vår tid innan den tamilska litteraturen på Sri Lanka kunde frigöra sig från den sydindiska dominansen. Det är också att märka att det är stor inbördes skillnad på tamiler från olika regioner och att flertalet av Sri Lankas muslimer har språket gemensamt med tamilerna.

I spåren av kolonialismen och globaliseringen utvecklades också en engelskspråkig litteratur på Sri Lanka. Av sina kritiker har den regelbundet utmålats som en produkt av en välutbildad storstadsminoritet, som ingenting vet om hur majoriteten av landets befolkning lever och som därför gärna romantiserar livet på landsbygden. Onekligen har det tagit tid för engelskspråkiga författare att frigöra sig från sina västerländska ideal. Att engelska upphörde att vara officiellt språk på Sri Lanka fick emellertid, paradoxalt nog, en vitaliserande inverkan. Författarna blev gradvis mer medvetna om sig själva och det kulturella sammanhang de befann sig i.

Tre språk, tre litteraturer – skilda åt och ändå inbegripna i ett samspel, som det inte är så lätt att få närmare begrepp om. Åren kring sekelskiftet 1900 framträdde såväl singalesiska som tamilska författare med en nationalistisk väckelsediktning. Andra författare höll sig närmare de nya västerländska förebilderna men fastnade lätt i romantiska och sentimentala klichéer. Samtidigt ställdes alla skrivande singaleser och tamiler inför den avgrundsdjupa klyfta som skilde de hävdvunna litterära skriftspråken från talspråken.

För dem som ville bryta med traditionerna krävdes en lång och seg kamp. Under sådana omständigheter tog det tid för en realistisk litteratur att vinna insteg, men så småningom blev en realism i europeisk 1800-talstradition den helt dominerande formen. (Poesin har dock varit mera öppen för en del modernistiska experiment med bland annat fri vers.)

Den realistiska litteraturen är onekligen resultatet av en västerländsk påverkan, men i det fallet har den singalesiske författaren Martin Wickramasinghe pekat på inhemska inspirationskällor. Enligt Wickramasinghe präglas de s k jataka-berättelserna, historier om Buddhas upplevelser under sina tidigare existenser, av en inkännande personteckning och psykologisk realism. En läsare som inte kan singalesiska har emellertid bara en handfull enskilda verk och några få antologier på engelska att välja på. Men här framträder en litteratur med skarp och realistisk blick för stor fattigdom och enorma klassklyftor och i dess spår bitterhet och missunnsamhet. Scenen kan vara en by på landsbygden, storstadsslummen, ett universitet, en familj – överallt gör sig jantelagen gällande.

Singaleser och tamiler kom under samma styre först i och med att engelsmännen lade under sig hela ön 1815, och redan under kolonialtiden fanns en latent konflikt mellan folkgrupperna. Efter att Sri Lanka blivit självständigt 1948 kom singaleserna, i kraft av sin majoritet, snart att dominera. Att singalesiska åtta år senare ersatte engelska som officiellt språk ledde till att den etniska konflikten snabbt blev infekterad. Redan 1958 ägde blodiga upplopp rum och under en lång följd av år (1983-2009) rådde rent inbördeskrig, då en tamilsk gerilla stred för ett självständigt Tamil Eelam.

För litteraturens del kom femtiotalets politiska stormar att betyda radikalt omprövade positioner. Den singalesiskspråkiga litteraturen drogs in i en djupgående kulturell renässans som avsatte betydande verk – som landsbygdsskildringar av den tidigare nämnde Wickramasinghe och lyriska versdramer, byggda på mytiskt stoff, av Ediriwira Sarachchandra. De båda andra litteraturerna tvangs lossa på banden till sina kulturella ”hemländer” i Sydindien och Storbritannien. Bland tamilerna framträdde exempelvis en grupp marxistiskt inspirerade författare - som K Daniel, Dominic Jeeva och Nandhi - med skarp kritik mot det hinduiska kastväsendet, kvinnoförtrycket och de sociala orättvisorna. (Man kan faktiskt säga att dalit-litteraturen – alltså litteratur skapad av kastlösa – framträdde tidigare på Sri Lanka än i Indien.) Men det är mycket ont om översättningar av tamilska författares texter till engelska.

De många åren av krig och konflikt har dramatiskt ökat klyftan mellan Sri Lankas folkgrupper. Så är t ex översättningar av litterära verk mellan de tre språken sällsynta. Vid sjuttiotalets mitt hävdade en tamilsk litteraturkritiker att det var sämre ställt med singalesiska författares kunskaper om sina tamilska kolleger än vice versa, och ett decennium senare klagade en singalesisk litteraturprofessor över att den etniska konflikten överhuvud inte fått något genomslag i singalesiskspråkiga författares texter. Däremot har flera av de engelskspråkiga författarna - bland dem Jean Arasanayagam, Anne Ranasinghe och Rajiva Wijesinha - gestaltat sitt lands tragedi i poesi och prosa. För tamilska författare har kampen mot majoritetens förtryck givetvis varit ett centralt tema, och marxismen har som inspirationskälla ersatts av nationalismen. Under de senare årtiondena har poesin utgjort den dominerande genren, med Cheran och M A Nuhman som några av de främsta representanterna.

Det har varit svårt för Sri Lankas författare att nå utanför landets gränser. Inte ens författare som skriver på världsspråket engelska har annat än i begränsad utsträckning kunnat publicera sig på utländska förlag. Men många singaleser och tamiler har sökt sig utomlands; inte minst har inbördeskriget lett till en formlig massutvandring av tamiler. Mest uppmärksammade är också författare som sedan länge lever i exil – som Michael Ondaatje, Shyam Selvadurai (båda i Kanada), Romesh Gunesekera, A Sivanandan (i Storbritannien) samt Yasmine Gooneratne och Chandani Lokugé (båda i Australien).

Litteraturförteckning

• An Anthology of Sinhalese literature of the twentieth century. Ed by Christopher Reynolds. Unesco, 1987.
• Lutesong and lament. Tamil writing from Sri Lanka. Ed by Chelva Kanaganayakam. Toronto, 2001.
• A Lankan Mosaic. Translations of Sinhala and Tamil short stories. Ed by Ashley Halpé, M A Nuhman, Ranjini Obeyesekere. Dehiwala, 2002.
• Bridging connections. An anthology of Sri Lankan short stories. [Litteratur på singalesiska och tamil i engelsk översättning samt engelska original.] Ed by Rajiva Wijesinha. New Delhi, 2007.
• Kaleidoscope. An anthology of Sri Lankan English literature. Edby D C R A Goonetilleke. Colombo, 2007.