Åter till paradiset

Breytenbachs återbesök i paradiset, nitton år efter den rundresa som resulterade i En tid i paradiset är en betraktelse över paret Breytenbachs tre månader långa räd in i Sydafrika under 1991?. Boken ska enligt författaren själv ses som sista delen i en självbiografisk triptyk, där de övriga delarna är En tid i paradiset och Sanna bekännelser av en albinoterrorist. Det är en löst strukturerad berättelse, uppbruten av minnesbilderfrån besök i andra delar av Afrika och av skräckskildringar från sydafrikanska dagstidningar. Vad Breytenbach beskriver är ett land dränkt i blod. Framtiden bär inte på någon lösning, blodbadet kommer att pågå i all oändlighet. Han besöker oroshärdar i KwaZulu-Natal, och han återvänder omskakad. Enligt Breytenbach kan skulden för detta sakernas tillstånd delas lika mellan ANC och Inkatha. ANC:s strategi att göra de färgade stadsdelarna allt mer omöjliga att styra, har släppt fram ett allt tygellösare våld som medfört en ringaktning för människoliv. Buthelezi å andra sidan griper varje chans att demonstrera sin makt och få sin del av krigsbytet. Men det yttersta ansvaret för det onda vilar inte på ANC eller Inkatha. Det vilar på de vita rasisterna som iscensätter och underblåser den dagliga förödelsen. Den nya tiden är inte den tid Breytenbach drömde om. Revolutionen är en liten vit hund som jagar en spöklik elefant. Den revolutionära optimismen är borta. Politikerna har förhandlat bort revolutionen. Det nya Sydafrika kommer att styras med ett bredare samförstånd, men med samma mekanismer som det gamla. En tid i paradiset var en bok med segervittring, trots utbrotten av sorg över det rådande tillståndet fanns den i vissa avsnitt nästan euforiska vissheten om en genomgripande förvandling. Åter till paradiset är en bitter och besviken bok som slår åt alla håll: SACP (det sydafrikanska kommunistpartiet), ANC och den amerikanske senatorn Jesse Jackson är några av många före detta samarbetspartner och kolleger som kritiseras.

Barbro Norström Ridaeus