Breyten Breytenbach

Breyten Breytenbach föddes i en bondefamilj i Bonnievale i Kapprovinsen. Efter att tillsammans med André Brink ha startat den litterära rörelsen sestigers (sextitalisterna), hoppade han av universitetsstudierna.

Vid tjugo års ålder flyttade han till Paris för att studera vid en konstskola. I Paris träffade han vietnamesiskan Yolande Golondrina Sonrisa, som blev hans hustru. På grund av sitt äktenskapenligt apartheidregimen stämplat som hor med en icke-vit och illegalt kunde han inte längre leva i Sydafrika utan tvingades leva i exil. Under 1960-talet hade han en rad framgångsrika utställningar i Paris och Amsterdam.

Han debuterade också som författare med prosaskisserna Katastrofes och diktsamlingen Die Ysterkoei moet sweet (Järnkon måste svettas), som båda utgavs 1964. Under de närmaste tio åren gav han ut tio diktsamlingar. Trots att han var en av apartheidregimens hårdaste kritiker, var hans poesi mycket uppskattad av etablissemanget och han fick flera litterära pris för sin diktning på afrikaans. Breytenbach tog emot priserna och skällde ut prisutdelarna ett bastardfolk med ett bastardspråk.

I exilen började han engagera sig i ett aktivt motstånd mot apartheidregimen. I augusti 1975 befann han sig hemligt i landet för att organisera Okhelagruppens samarbete med ANC. Han greps och dömdes till nio års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet. Efter sju år släpptes han, efter påtryckningar av den franska regeringen.

Han är numera fransk medborgare och lever sedan 1982 åter i Paris, men det är ur den skiftande sydafrikanska verkligheten han hämtar näring till hela sitt författarskap.

Breytenbach är väl representerad på svenska. Förutom de ovan nämnda böckerna finns End papers (1986; Bokslut Sydafrika, 1987), ännu en i raden av författarens pågående uppgörelser med sitt hemland.

Fjärde delen i detta räfst och rättarting, Dog heart: a memoir (1999), finns ännu inte utgiven på svenska, så inte heller The memory of birds in times of revolution (1996), som är en politisk skildring av Sydafrika de kritiska åren 1989, 1994. 1993 gav han ut en ny diktsamling på afrikaans, Nege landskappe van ons tye bemaak aan n beminde (Nio landskap från vår tid testamenterade till en älskad). År 2000 var det dags för nästa diktsamling på afrikaans, Lady one: 99 lifdesgedigte(Lady One: of love, and other poems, 2002).

I slutet av 1993 hade han sin första separatutställning i Sydafrika på South African Association of Arts i Kapstaden. En ingående analys av tavlorna iutställningen finns i utställningskatalogen Painting the eye, som också har utgivits separat (Cape Town: David Philip, 1994).

Barbro Norström Ridaeus