En tid i paradiset

Titeln på boken är en parafras på Rimbauds Saison en enfer, och Rimbaud,liksom Vincent van Gogh, förekommer också i handlingen. Huvuddelen av boken är författarens resedagbok under ett nittio dagars besök i hemlandet 1972?-973, när han tillsammans med sin familj färdas i bil från landets norra bergiga delar ned till slättlandet och kusten vid Kapstaden. Det är en yttre färd genom ett geografiskt landskap, men det är också en inre resa genom minnets och själens terränger. Under den yttre resan registreras sakligt bebyggelse, platser, landskapsformationer, människor. Skildringen stegras emellanåt, ibland accelererar den till poesi. De lyriska partierna handlar om den ständigt närvarande döden (överlevandet i en ny existens anses som självklart: "min fader har ett pensionat med många boningar") och påfallande ofta om landet, det älskade sydafrikanska landskapet. När han färdas genom det blir han till en profet, en visionär. Bedrövelsen ska vika, människorna ska lyftas ur sin förnedring, en genomgripande förvandling kommer att ske. Texten skjuter skott i många riktningar; betraktelser, barndomsminnen, drömmar, resebeskrivningar, visioner. I Transvaal, i staden Kimberly, besöker han Robert Sobokwe, grundaren av Pan Africanist Congress, i ett s. k. township. Han hinner knappast anlända förrän han konfronteras med säkerhetspolisen,"Änglarna" i Breytenbachs vokabulär. Tillsammans med sin värd förhörs han på polisstationen, men de revolutionära anslag mot regimen som "Änglarna" misstänker dem för är omöjliga att bevisa. Breytenbach släpps och fortsätter sin färd över slätten mot Kapstaden. När han kommer fram till det väntande symposiet håller han ett rasande "begravningstal" över apartheidregimen.

Barbro Norström Ridaeus