Sanna bekännelser av en albinoterrorist

På falskt pass och under antaget namn tar sig Breyten Breytenbach in i Sydafrika 1975. Hans uppdrag är att för den vita exilorganisationen Okhelagruppen starta ett samarbete med ANC. Han arresteras på Jan Smuts-flygplatsen den 19 augusti strax innan han ska stiga på planet och återvända till hustrun Yolande och exilen i Paris. Han döms till nio års fängelse för terrorism, men släpps överraskande efter sju år.

Sanna bekännelser av en albinoterrorist är Breytenbachs skildring av de sju åren i fängelse. En annan bok där han skildrar fängelsetiden är Mouroir: mirrornotes of a novel (1984). Titeln är en hänsyftning till en fransk institution där åldringar inväntade döden. Breytenbach tillfrågas efter frisläppandet hur han överlevde i fängelset. Hans svar är: Jag överlevde inte.

Sanna bekännelser av en albinoterrorist är ett gripande dokument som i kraft och äkthet bara kan jämföras med de största fängelseskildringarna i världslitteraturen. Språkmästaren Breytenbach underordnar sig materialet. Hans avsikt, skriver han i en kommentar, var att åstadkomma en politisk text, eventuella litterära kvaliteter skyller han på sitt "yrkeslyte".
Den första tiden tillbringar han i Pretoria Central Prison, allmänt kallat Beverly Hills, senare överförs han till Pollsmoor i Kapstaden. I två år sitter han i isoleringscell. I isoleringen känner han förnuftet svikta, "delar av ens psyke bryts ner, och de kan aldrig byggas upp igen". Men han upplever också en annan effekt. Ett gränsöverskridande "som upphäver tidens och rummets, men också jagets, begränsning", och han tycker sig se allt som det verkligen är, "befriat från ens eget dominerande väsen".

För Breytenbach, som sedan år tillbaka praktiserat meditation enligt zenbuddismen, blir jagupplösningen en väg till överlevnad.Noggrant beskriver han de händelser som leder fram till hans arrestering, han beskriver tiden i häktet, rättegången, vardagen innanför fängelsets murar, rutinerna, kamratskapet, maktspelet, överheten, det alltid närvarande våldet. Några flyr, några torteras och fyller natten med sina skrik. De dödsdömda sjunger. Han ansöker (i två exemplar)om att få måla och skriva i cellen. Målningen avslås, men han får tillgång till penna och papper.
De första veckorna och månaderna efter frigivningen talar han
oupphörligt. Boken tar form genom att han talar in den på band,
Yolande skriver ned den.
I en av de sex kommentarerna berättar han om bokens tillkomst, om tvånget att rena sig och göra det innan minnet förvanskats av tiden.

Barbro Norström Ridaeus