Den sista gåvan

Abbas är sextiotre år gammal, mekaniker, och lyckligt gift med Maryam, som arbetar i kafeterian på ett sjukhus. De har varit gifta i trettio år, har två vuxna barn och bor i Norwich. Den familjehistoria som barnen, Hanna och Jamal, har fått höra börjar när deras föräldrar träffades för första gången – hur deras blickar möttes på ett apotek i Exeter, ”för länge sedan, i ett nästan inbillat liv”, när Maryam bara var sjutton år gammal och Abbas trettiofyra, fast han sa att han var tjugoåtta. Han var sjöman, senig och mörk, hon arbetade på fabrik, bodde hos sina adoptivföräldrar i Exeter och var djupt olycklig. ”Yallah, vi ger oss av härifrån, det var så han sa. Det var berättelsen om deras kärlek.”
På barnens frågor om faderns ursprung svarar han att han är en ”apa från Afrika”.
När Abbas drabbas av en stroke börjar han – påmind om sin dödlighet, överväldigad av skam, trött på att tiga – berätta historien om hur han lämnade Zanzibar som ung man

Detta är Abdulrazak Gurnahs åttonde roman och hans andra på svenska. Här återvänder han till de teman han har utforskat i flera av sina tidigare romaner: exil och skuld. Människorna i Gurnahs värld är offer för sina omständigheter, illa tilltygade av den globala migrationens tidvattensvågor, på flykt från sig själva. De är märkta av förlust, skam och rädsla. Gurnah skildrar deras rotlöshet, skuldkänslorna gentemot dem som har lämnats kvar, deras längtan efter tillhörighet och deras försök att uppfinna sig själva på nytt. Det här är berättelsen om den sköra gränsen mellan förlust och frihet, mellan gamla svek och nya lojaliteter.

Förlagsinformation