Leoparden i solen

Laura Restrepo är en av Latinamerikas främsta författare. Hennes romaner utgår från en realistisk botten men hon skruvar upp berättandet till en extrem, passionerad nivå och skapar en glödande stämning som genast griper tag i läsaren. Den utstuderat grymma actionkrönikan Leoparden i solen är ett av hennes mest hyllade verk.
Romanen handlar om två colombianska släkter i envis blodsfejd. De är mäktiga gangsters, Monsalvarna i hamnen, Barraganarna i city, stormrika på sina kriminella aktiviteter. En efter en dör i fejden. Fortsätter det så här kommer båda släkterna att utplånas helt och hållet, det inser alla, ändå kan ingen få stopp på hämnandet.
I detta blodiga kaos gäller dock vissa hävdvunna maffiaregler: kvinnorna får inte röras och attackerna måste utföras på zetas, alltså på månadsdagen eller årsdagen av mordet man hämnas. Sådana dagar beväpnar sig männen till tänderna och hemmen förvandlas till befästa borgar där kvinnornas roll är lika viktig som männens. Kvinnorna sköter marktjänsten och uppbackningen.
Yngst i Barraganklanen är Arc ngel, deras ögonsten, deras ängel. Vad som helst kan de klara, bara inte att Monsalvarna lyckas mörda Arc ngel...
Mer än så ska inte berättas om handlingen för det vore att föregripa det spännande händelseförloppet.
Något man som läsare hela tiden frågar sig själv, när Laura Restrepo tar en beslutsamt i handen och slungar en rätt in i den colombianska klanmaffians livsfarliga verklighet: Är det här fullständigt förryckt, är det här fullständigt prilligt, eller är det tvärtom en ytterst noggrann och alldeles korrekt gestaltning av den eviga gangstermentaliteten per se – en trogen analys av själva maffiosons psyke, våldsbossen vi alla har nånstans inom oss men förhoppningsvis lyckas mota i grind. När man under läsningen känner en kåre dra över ryggen är det kanske för att man anar att det inte skulle behövas så mycket för att man skulle vara gangster själv...
Det hela påminner om Mario Puzos Gudfadernvärld i USA och Italien, men det finns många skillnader. Det här är mycket galnare, männen är mycket mera macho, de gömmer sig ännu mer bakom solglasögon och är ännu vassare vapenexperter och kvinnorna är inte som hos Puzo spröda varelser som försöker låtsas att inget brottsligt pågår. Här är samtliga kvinnor heltidsaktiva i maskineriet, alla har avancerade specialroller i maffiasläktens i varje detalj genomtänkta och kompletta krigsprojekt. Men några av kvinnorna och några av männen utgör undantag. Och dessa käppar-i-hjulet-undantag ger bara romanen ännu mera liv.
[Förlagsinformation]