Vattenplöjaren

"Vattenplöjaren" är Hoda Barakats tredje roman. Den följer en ensam mans liv i Beiruts spöklika ruinkvarter mot inbördeskrigets slut. Inga människor syns då längre till. Husresterna är övervuxna av ogräs och till och med träd. Varje dag ger han sig ut i de ödsliga kvarteren runtomkring för att hitta något att äta och ha nytta av. De enda levande varelser han stöter på är en hotfull flock förvildade hundar. Men han har lyckats skapa sig ett hem i källaren till faderns gamla tygaffär. Där framlever han dagarna i drömska hågkomster av familjen, den pratsamma och förmanande fadern, modern som ville bli operasångerska och den kurdiska hushållerskan Shamsa, flickan han en gång var förälskad i. Vi får läsa om hur familjen en gång kom till Beirut från Alexandria, vidare hur det sociala livet tedde sig i början av kriget när man ännu hoppades att det snart skulle vara över. Farfadern ger sin tolkning av Beiruts växlingsrika historia, som rymmer flera perioder då staden varit helt förödd. Shamsa berättar om kurdernas öden. Hennes far och farfar var aktiva i den kurdiska självständighetsrörelsen.

Denna färgstarka, händelserika värld verkar nu mycket avlägsen. Men mannen har anpassat sig. Som genom ett mirakel har affärens lager av underbara tyger klarat sig undan förödelsen. Han klär golv och väggar med dessa doftande, frasande tyger. Det kanske mest fascinerande i romanen är just berättelserna om linnet, sammeten, silket och sidenet, deras kulturhistoria och olika karaktär. Där visar författarinnan en enastående kunnighet och inlevelse.

"Vattenplöjaren" stannar inte nostalgiskt vid allt som kriget förintat. Den går längre än så och till slut frammanas en scen så ödslig att den skulle kunna symbolisera tidens ände. Mannen, som plötsligt känner att han blivit dödad, dock utan att veta hur, stiger upp ur sin håla och finner att hela terrängen ner mot havet har blivit en plan, tom slätt, längre fram täckt av en tunn vattenhinna, som han inte kan låta bli att springa omkring i. Han undrar om det inte är just att plöja i vatten han hela livet gjort. Så skulle knappast en människa, medveten om bestående insatser och kontroll över sitt öde, summera sitt liv.
Ingvar Rydberg