Alfonsina Storni

Alfonsina Storni hörde till de få kvinnliga poeter som vann uppmärksamhet och respekt i ett Argentina som under hennes livstid så gott som helt dominerades av manliga författare.

Stornis namn och poesi lever fortfarande kvar i argentinarnas hjärtan och hennes livsöde och tragiska självmord fascinerar än. Storni föddes i Sala Capriasca i Schweiz. Hon flyttade till Argentina 1896 när hon var fyra år, tillsammans med föräldrarna som var schweizare med italiensk påbrå. Hon tillbringade de första åren i San Juan, där föräldrarna etablerat sig långt innan dottern föddes och nu återvände till. Familjen levde dock i svår misär och flyttade så småningom till Rosario där de öppnade Café Suizo.

Sina första dikter skrev Alfonsina Storni redan i tolvårsåldern. Tvärt emot vad man kan förvänta sig var temat för den unga flickans dikter kyrkogårdar och sin egen död.

1913 flyttade Storni till Buenos Aires. Hon debuterade 1916 med diktsamlingen La inquietud de rosal, följd av El dulce daño 1918, Irremediablemente 1919 och Languidez 1920. Under denna tid var hon knuten till tidskriften Caras y caretas. Hon utgav sedan en rad nya diktsamlingar, noveller och teaterpjäser.

På det personliga planet präglades hennes liv av misär och senare sjukdom. Hon tog lärarexamen 1910 i Coronda, men hade stora svårigheter att försörja sig under studieåren och arbetade bl a extra på en lokal teater. Redan som 20-åring, 1912, blev hon ensamstående mor och levde sedan ytterst fattigt. Hon hade också psykiska problem.

I början av 30-talet gjorde hon ett par resor till Europa och fick nya impulser till sin poesi, men insjuknade strax därpå i bröstcancer. Efter operationen 1935 isolerade hon sig allt mer.

1938 reste hon ensam till kuststaden Mar del Plata söder om Buenos Aires för att försöka återhämta sig, men gav upp och tog slutligen livet av sig genom att gå allt längre ut i havet med fickorna fyllda av stenar. Dessförinnan hande hon skickat dikten Quiero dormir (Jag vill sova) till tidningen La Nación.

På 30-talet utkom diktsamlingarna Mundo de siete pozos (1934) och Marcarilla y trébol (1938), med reflektioner över kvinnors villkor men också med erotiska inslag som var ovanliga för sin tid.